Amelies boktips

Bokförlag: Rabén & Sjögren                                        Utgivningsår: 1992

Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor. Cilla och Tina heter de och ska fylla fjorton år i sommar. Men det får Cilla inte vara med om - hon kommer snart att dödas i en trafikolycka.
Det är det vidrigaste som har hänt mig, och jag berättar det med en gång, för det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla. Och jag som berättar är Tina, men jag vet att jag inte kommer att orka berätta om "mig", så därför säger jag "hon" istället.

Ja, det där var baksidetexten. Jag tror att den bäst beskriver vad boken handlar om för er som inte vet det redan. Cilla dör och Tina lämnas kvar ensam. En lång och svår väg ligger framför henne. Hur klarar man av att förlora en del av sig själv?

Jag har hört ganska blandad kritik om den här boken. Vissa älskar den, vissa gillar den knappt alls och andra tycker bara att det är en okej bok. Därför hade jag inga speciella speciellt höga förhoppningar på boken, vilket kändes ganska skönt. Jag kunde läsa på och fatta min egen uppfattning lättare. 
Boken börjar med att berätta lite kort om tiden innan Cillas död, och då får man lära känna de två systrarna lite innan allting går snett. Lite sådär halv-intressant mestadels, men jag blev lite irriterad och trött på Tina's stora intresse för killar som hon bytte lika ofta som man byter kläder. Därför blev det nästan skönt (usch, vad hemskt det låter) när Cilla dog för då kom berättelsen äntligen igång på riktigt och Tina blev en djupare karaktär. 
Ett plus med boken var att känslorna kändes äkta och beskrivda väldigt intressant och med bra ord, utan att det blev överdrivet. Däremot kändes det lite platt ibland, på vissa ställen. 

Mitt omdöme om boken gick upp och ner under läsningens gång, men mest under första halvan av boken. För efter halva boken så var det i stort sett bara uppåt. Det berörde att läsa om Tinas väg tillbaka och det kändes skönt att det inte bara var svart hela vägen, för så funkar ju inte alltid livet även i dess svårare stunder. Det var bra att lite solsken kunde lysa emellan de annars ganska tjocka molnen, annars hade jag nog inte stått ut med att läsa.

Jag har svårt för deprimerade eller ledsamma böcker eftersom de väldigt lätt påverkar mig. Jag blir lätt själv ledsen av böckerna, något som är väldigt jobbigt. Därför undviker jag sådana böcker. Men här kändes det inte alls så. Visst blev jag lite smått ledsen av boken, men samtidigt blev jag även glad. Och den dominerande känslan boken gav mig var hopp och livsglädje. Man kände sig stark och kände hopp inför livet. En väldigt härlig känsla som böcker inte så ofta lyckas förmedla enligt mig.

En annan sak jag gillade med boken var språket och hur författaren skrev, det kändes annorlunda och beskrivande. Ord användes annorlunda än vad jag är van vid. Antingen var det för att boken är skriven år 1992, eller så är Peter Pohl bara väldigt skicklig med ord.

Men så finns det ju lite dåliga saker att nämna också. Som jag nämnde tidigare så fanns det vissa platta stunder i handlingen. Stunder där känslorna inte riktigt kunde kännas utifrån orden på papprena, då de bara förblev ord helt enkelt.

En till grej är att det kändes som att man inte riktigt hann lära känna Cilla tillräckligt väl innan hon försvann. Man hann bara få en liten kort glimt av vem hon var, men det räckte inte riktigt för mig. Jag hade velat veta mer om Cilla, för enligt mig var hon en mer intressant person än Tina. Men det är väl så det ska vara: hon ska försvinna plötsligt. Men jag tror att om jag fått veta mer om henne så hade hennes död påverkat mig mer, gjort sorgen större. För jag grät faktiskt aldrig i hela boken, trots att ämnet hade potentialen att lyckas med det.

En annan sak som irriterade mig lite smått var att det inte var markerat när en person sa något. Inte några situationstecken (" ") och inte heller talstreck (-). Det gjorde det svårare att veta när det var en person som sa något, man upptäckte det först när det kom ett sa Tina. Ofta fick jag då läsa om vad hon sagt för att riktigt hänga med.

Men trots det negativa så gillar jag boken väldigt mycket. Den berör och påverkar. Jag har nog varit lite extra snäll mot min lillebror nu under de dagar jag läst boken.

En sorglig bok men som lämnar en känsla av hopp kvar hos en när man läst sista sidan och slagit ihop den.

Bokens första mening: "Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor, Cilla och Tina heter de."
Betyg: 8/10