Amelies boktips

Serie: -                                                                                   Sidor: 188

Bokförlag: Bonnier Carlsen                                                       Utgivningsår: 2011

Lästes ut: 6/8

Vi fyllde fjorton den våren, Bella, Momo och jag. Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

Bella, Momo och Kim får dagligen utstå blickar från killarna just för att de är just tjejer, just för hur de ser ut, vad deras kroppar ändras till. Blickarna stannar inte på deras ansikten.

Så får de tre tjejerna chansen att få en helt annan sorts blickar, den där natten när de dricker nektaren från en blomma och förvandlas till pojkar...

Pojkarna är en väldigt speciell bok och jag känner att det är lite svårt att få ut vad jag tyckte i ord i en recension, men jag ska göra mitt bästa för att få ut min åsikt.

Huvudtemat i boken är uppväxt och jag tycker att Jessica Schiefauer har lyckats spegla det på ett bra och intressant sett. Här finns också könsdiskriminering och vänskap som viktiga teman. Boken väcker många tankar om hur tjejer och killar behandlas olika, deras förutsättningar och hur de bemöts. Att få läsa om dessa skillnader, som man själv stöter på varje dag, med Schiefauers ord känns nytt och annorlunda. Man börjar tänka mer än vad man kanske gör i vardagen, den vardag man ju är så van vid.

Det är intressant att följa de tre tjejerna när de i pojkars kroppar upplever saker på nytt. Ny vänskap, första kärleken och förvandling. Hur påverkas man av en sådan händelse? Hur förändras ens liv?

Jag hade lite svårt att komma in i boken, den fick inte grepp om mig från början som jag hade önskat. Därför tog det tid för mig att ta mig igenom de första 50-70 sidorna, men allteftersom sidorna bläddrades och allteftersom jag kom längre i boken, desto mer intressant blev historian.
Språket i boken var bra, målande. Det ligger något magiskt och speciellt över orden och meningarna, över hur allt berättas. Det är svårt att förklara, men det är en känsla jag känner igen från andra böcker. Det är inte spänning man känner, utan intresse och nytänkande.

Jag gillar de tre tjejerna som karaktärer; Bella med sitt växthus fullt med växter hon sköter så väl, Momo som syr och skapar och så Kim som man får följa historian ifrån.

Trots att det fanns ganska många saker med boken som jag gillade så fanns där även saker jag inte tyckte om, inslag som inte faller mig i smaken. På det hela taget är den här sortens bok inte mitt förstahandsval, inte min typ av bok. Men trots detta så kunde jag ändå gilla historian.

Jag kände dock att boken saknade något. Jag hade behövt något mer, något större för att fastna mer för boken. Handlingen hade stor potential som uppfylldes på vissa plan, så som att väcka tankar och intresse för frågan om könsdiskriminering. Tyvärr så levde boken inte inte upp till de förväntningar potentialen gav, det kändes inte riktigt som att boken kom upp på den nivån man väntade sig och hoppades. Jag saknade någon stor händelse som skulle höja spänningen, men tyvärr kom den inte.

Boken var bra och fin, och det var även slutet - men de både boken och slutet gav riktigt inte tillräckligt.

Bokens första mening: "Jag har en historia att berätta, men min historia är inte till för vem som helst."
Betyg: 5/10

Tack så jättemycket till Bonnier Carlsen för förhandsexemplaret!