The Bluest Eye / The Remains of the Day / Enduring love
Tre böcker jag läste under mina engelskastudier på universitetet i höstas.
The Bluest Eye av Toni Morrison
The Bluest Eye chronicles the tragic, torn lives of a poor black family in 1940s Ohio: Pauline, Cholly, Sam and Pecola. Pecola, unlovely and unloved, prays each night for blue eyes like those of her privileged blond white schoolfellows. She becomes the focus of the mingled love and hatred engendered by her family's frailty and the world's cruelty as the novel moves toward a savage but poignant resolution.
The Bluest Eye har en väldigt intressant och viktig handling på många vis och i därför kan jag förstå att den uppmärksammats och hyllats. Tyvärr tycker jag dock att boken lovar mer än den ger. Första halvan lägger grund för en riktigt bra och fängslande berättelse, medan den resterande delen kändes mycket som att trampa på samma ställe. Mycket information från flera olika perspektiv, vilket jag antog var nödvändig bakgrundsinformation. Men när det väl tycks börja bygga upp inför den stora slutklämmen finner jag mig plötsligt i ett avslutande sista kapitel i stället. Ett kapitel som visserligen knyter ihop trådarna hyfsat bra, men som skapar ett väldigt hastigt och abrupt slut som lämnar mycket att önska.
The Bluest Eye chronicles the tragic, torn lives of a poor black family in 1940s Ohio: Pauline, Cholly, Sam and Pecola. Pecola, unlovely and unloved, prays each night for blue eyes like those of her privileged blond white schoolfellows. She becomes the focus of the mingled love and hatred engendered by her family's frailty and the world's cruelty as the novel moves toward a savage but poignant resolution.
The Bluest Eye har en väldigt intressant och viktig handling på många vis och i därför kan jag förstå att den uppmärksammats och hyllats. Tyvärr tycker jag dock att boken lovar mer än den ger. Första halvan lägger grund för en riktigt bra och fängslande berättelse, medan den resterande delen kändes mycket som att trampa på samma ställe. Mycket information från flera olika perspektiv, vilket jag antog var nödvändig bakgrundsinformation. Men när det väl tycks börja bygga upp inför den stora slutklämmen finner jag mig plötsligt i ett avslutande sista kapitel i stället. Ett kapitel som visserligen knyter ihop trådarna hyfsat bra, men som skapar ett väldigt hastigt och abrupt slut som lämnar mycket att önska.
The Bluest Eye har något viktigt att berätta och jag tycker att den lyckas förmedla det budskapet. Men boken kunde verkligen ha blivit så mycket mer.
The Remains of the Day av Kazuo Ishiguro
The Remains of the Day av Kazuo IshiguroA contemporary classic, The Remains of the Day is Kazuo Ishiguro's beautiful and haunting evocation of life between the wars in a Great English House. In the summer of 1956, Stevens, the ageing butler of Darlington Hall, embarks on a leisurely holiday that will take him deep into the countryside and into his past.
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av den här boken. Kanske något i stil med tv-serien Downton Abbey, med tanke på att huvudkaraktären är en butler? Visst finns väl några likheter om man ser till miljö, för Stevens yrke och dess betydelse för honom har stort fokus i hans återberättande. Under ytan är The Remains of the Day egentligen om Stevens som person: den han varit, den han är nu och den han - kanske - kan och vill bli.
Det här är väl egentligen inte alls min kopp te och handlingen var långt ifrån det mest underhållande jag läst. Men trots utdragna monologer om butleryrket och andra småtråkiga partier fann jag mig ändå gilla The Remains of the Day. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men den hade lite av en charm ändå. Lite ligger väl i att den engelskaälskande språknörden inom mig njöt av det lite gammaldags språket och den engelska tonen.
Inte speciellt fartfylld läsning, men fortfarande mysig, på ett lite egendomligt vis.
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av den här boken. Kanske något i stil med tv-serien Downton Abbey, med tanke på att huvudkaraktären är en butler? Visst finns väl några likheter om man ser till miljö, för Stevens yrke och dess betydelse för honom har stort fokus i hans återberättande. Under ytan är The Remains of the Day egentligen om Stevens som person: den han varit, den han är nu och den han - kanske - kan och vill bli.
Det här är väl egentligen inte alls min kopp te och handlingen var långt ifrån det mest underhållande jag läst. Men trots utdragna monologer om butleryrket och andra småtråkiga partier fann jag mig ändå gilla The Remains of the Day. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men den hade lite av en charm ändå. Lite ligger väl i att den engelskaälskande språknörden inom mig njöt av det lite gammaldags språket och den engelska tonen.
Inte speciellt fartfylld läsning, men fortfarande mysig, på ett lite egendomligt vis.
Enduring love av Ian McEwanOn a windy spring day in the Chilterns, the calm, organized life of science writer Joe Rose is shattered when he witnesses a tragic accident: a hot-air balloon with a boy trapped in its basket is being tossed by the wind, and in the attempt to save the child, a man is killed. A stranger named Jed Parry joins Rose in helping to bring the balloon to safety. But unknown to Rose, something passes between Parry and himself on that day--something that gives birth to an obsession in Parry so powerful that it will test the limits of Rose's beloved rationalism, threaten the love of his wife, Clarissa, and drive him to the brink of murder and madness. Brilliant and compassionate, this is a novel of love, faith, and suspense, and of how life can change in an instant.
Enduring love är en väldigt speciell bok. Jag kan än idag inte riktigt fastlå vad jag verkligen tycker om den. Den var intressant på många sätt, just för att handlingen är olik allt jag tidigare läst. Men även om boken har något som fängslar mig stundtals, var den inte helt lätt att ta sig igenom. Den förvirrade mig flera gånger vilket gjorde att jag aldrig kunde låta mig sugas upp av berättelsen orderntligt.
Förvirringen hos läsaren är dock ett medvetet beslut av författaren, då vår huvudkaraktär inte är fullt pålitlig i sin subjektiva tolkning av bokens händelser. Återger han allt sanningsenligt, eller är hans synvinkel selektiv och nyanserad? Att få veta hur allt hänger ihop var det enda (förutom lästvånget från universitetskursen) som motiverade mig att läsa vidare, för utöver det fanns inte mycket för mig att gilla. Berättelsen var föga intressant och underhållande när det kom till - till exempel - karaktärernas personligheter och liv. Bokens fokus ligger visserligen inte där, men det hade nog underlättat läsupplevelsen betydligt.
En intressant och annorlunda roman, men inte mer än så i mina ögon.
/Amelie
The great Gatsby
Titel: The great Gatsby Författare: F. Scott Fitzgerald
Serie: - Sidor: 172
Bokförlag: Penguin Books Utgivning: 1926 (denna utgåva 1950)
No one ever knew who Gatsby was. Some said he had been a German spy, others that he was related to one of Europe's royal families. Nearly everyone took advantage of his fabulous hospitality. And it was fabulous. In his superb Long Island Home he gave the most amazing parties, and not the least remarkable thing about them was that few people coild recognize their host.
He seemed to be a man without a background, without history; whose eyes were always searching the glitter and razzamatazz for something... someone?
Jag minns inte när jag senast läste en klassiker. Jag är faktiskt inte ens säker på om det någonsin hänt, annat en genom högläsning i skolan för länge, länge sedan. Så när jag fann The great Gatsby inklämd i mina föräldrars bokhylla trodde jag att det skulle dröja länge innan den faktiskt lästes av mig. Men i och med den nya filmatiseringen och mitt intresse för den blev det av inom kort.
Så vad tyckte jag?
Mja, jag har lite blandade känslor kring den här boken. Jag fann den aldrig särskilt underhållande, men den var intressant helt igenom. Inte särskilt händelserik, tycker jag. Visst skedde det saker genom handlingens gång, men de lyckades inte riktigt framkalla känslor hos mig som läsare.
I början var det främst nyfikenhet inför bokens klassiker-status som höll lässuget uppe. Även språket, delvis, som har en fin ton och passar berättelsens tidsperiod (tack vare dess närhet i tid, visserligen). F. Scott Fitzgerald är skicklig med ord och meningar. Det är snyggt skriver, om än lite svårläst för mig som oftast läser böcker från de senaste fem åren. Detta bidrog till att denna tunna bok (ynka 172 sidor) tog lång tid att ta sig igenom.
Jag kände snart dock att det var oklart vad boken och författaren ville säga med berättelsen. Händelserna tycktes sakna vikt och inte heller verkade de bygga upp inför något speciellt. Författarens lite frånvarande berättarstil gjorde att jag heller aldrig riktigt upplevde en närhet med karaktärerna och vad som hände i deras liv. Dessa två faktorer resulterade i att jag ganska snart tappade intresset.
När jag plockade upp den efter en två dagars-paus och bestämde mig för att jo, denna bok ska bli utläst, kom jag till slut fram till någon slags spänning. Under de sista 50 sidorna fångas mitt intesse på nytt och endast då kunde jag finna berättelsen någorlunda underhållande. Kan inflika att jag tyckte mycket om bokens sista meningar.
Som helhet var The great Gatsby för mig inte särskilt underhållande. Men den var helt klart en intressant och givande läsupplevelse! Det är sällan jag läser böcker av den här karaktären och det var fint att kliva utanför min litterära bekvämlighetszon för ett tag.
Jag tror dessutom att det här är en bok som växer i ens ögon med tiden - när det gått ett tag efter själva läsningen och man hunnit reflektera mer kring dess innehåll.
Bokens första mening: "In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I've been turning over in my mind ever since."
Utläst: 15 juni 2013
Serie: - Sidor: 172
Bokförlag: Penguin Books Utgivning: 1926 (denna utgåva 1950)
No one ever knew who Gatsby was. Some said he had been a German spy, others that he was related to one of Europe's royal families. Nearly everyone took advantage of his fabulous hospitality. And it was fabulous. In his superb Long Island Home he gave the most amazing parties, and not the least remarkable thing about them was that few people coild recognize their host.
He seemed to be a man without a background, without history; whose eyes were always searching the glitter and razzamatazz for something... someone?
Jag minns inte när jag senast läste en klassiker. Jag är faktiskt inte ens säker på om det någonsin hänt, annat en genom högläsning i skolan för länge, länge sedan. Så när jag fann The great Gatsby inklämd i mina föräldrars bokhylla trodde jag att det skulle dröja länge innan den faktiskt lästes av mig. Men i och med den nya filmatiseringen och mitt intresse för den blev det av inom kort.
Så vad tyckte jag?
Mja, jag har lite blandade känslor kring den här boken. Jag fann den aldrig särskilt underhållande, men den var intressant helt igenom. Inte särskilt händelserik, tycker jag. Visst skedde det saker genom handlingens gång, men de lyckades inte riktigt framkalla känslor hos mig som läsare.
I början var det främst nyfikenhet inför bokens klassiker-status som höll lässuget uppe. Även språket, delvis, som har en fin ton och passar berättelsens tidsperiod (tack vare dess närhet i tid, visserligen). F. Scott Fitzgerald är skicklig med ord och meningar. Det är snyggt skriver, om än lite svårläst för mig som oftast läser böcker från de senaste fem åren. Detta bidrog till att denna tunna bok (ynka 172 sidor) tog lång tid att ta sig igenom.
Jag kände snart dock att det var oklart vad boken och författaren ville säga med berättelsen. Händelserna tycktes sakna vikt och inte heller verkade de bygga upp inför något speciellt. Författarens lite frånvarande berättarstil gjorde att jag heller aldrig riktigt upplevde en närhet med karaktärerna och vad som hände i deras liv. Dessa två faktorer resulterade i att jag ganska snart tappade intresset.
När jag plockade upp den efter en två dagars-paus och bestämde mig för att jo, denna bok ska bli utläst, kom jag till slut fram till någon slags spänning. Under de sista 50 sidorna fångas mitt intesse på nytt och endast då kunde jag finna berättelsen någorlunda underhållande. Kan inflika att jag tyckte mycket om bokens sista meningar.
Som helhet var The great Gatsby för mig inte särskilt underhållande. Men den var helt klart en intressant och givande läsupplevelse! Det är sällan jag läser böcker av den här karaktären och det var fint att kliva utanför min litterära bekvämlighetszon för ett tag.
Jag tror dessutom att det här är en bok som växer i ens ögon med tiden - när det gått ett tag efter själva läsningen och man hunnit reflektera mer kring dess innehåll.
Bokens första mening: "In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I've been turning over in my mind ever since."
Utläst: 15 juni 2013
