Amelies boktips

Titel: 37 things I love (in no particular order)                                 Författare: Kekla Magoon
Serie: -                                                                                    Sidor: 216
Bokförlag: Henry Holt and Co.                                                   Utgivningsår: 2012

Ellis has only four days of her sophomore year left, and summer is so close that she can almost taste it. But although vacation is just within reach, she isn't exactly relaxed. Her father has been in a coma for years, the result of a construction accident, and her already-fragile relationship with her mother is strained over whether or not to remove him from life support. Her best friend fails to even notice that anything is wrong, and Ellis feels like her world is falling apart. But when all seems bleak, Ellis manages to find comfort in the most unexpected places.


Jag plockade upp den här boken i tron av att det var en sådan där enkel, rolig och härlig sommarbok. Kort och fin, helt enkelt. Ja, kort var den ju iallafall. Men den visade sig vara av en mörkare och sorgligare karaktär, trots de signaler som omslaget sänder ut. 
Jag skummade bara igenom baksidetexten, som ni har här ovan, i biblioteket innan jag lånade den. Man kan ju gissa att det bara var den första meningen som jag läste ordentligt, då resten avslöjar lite mer av vad boken verkligen innehåller.

I början så gick läsningen lite sådär. Jag tyckte att de första femtio sidorna var ganska förvirrande. Jag kände mig väldigt osäker på var bokens fokus låg och var författaren ville komma. Det blev så småningom bättre när jag insåg att det helt enkelt gällde att försöka hänga med och se vad den utvecklades till. Och boken blev bättre, men jag kände aldrig att jag riktigt kom in i den. Den tar upp flera viktiga ämnen, såsom relationen till föräldrar, vänskap, sorg och snuddar även på kärlek.

Huvudkaraktären Ellis är helt okej. Hon är tyvärr ingen person jag riktigt kommer att minnas. Människorna i hennes omgivning kändes lite väl stereotypiska och platta - kanske var det mycket för att man aldrig riktigt hann lära känna dem. Språket är inget att klaga på, men även på den fronten så saknades något.
Det verkliga problemet med den här boken är nog att den är för kort. Kekla Magoon försöker helt enkelt få in för många element och ämnen på alldeles för få sidor för att något av det riktigt ska få fäste hos läsaren. Jag kan liksom inte riktigt känna med karaktärerna, som nog också hade behövt mer utrymme för att verkligen bli tydliga och levande för mig.

Boken har några få, små fina stunder, men de räcker inte för att lyfta upp boken som helhet. Det hade säkert kunnat bli en väldigt fin historia av det här, men berättelsen lyftes inte fram tillräckligt bra. Nja, tyvärr så lämnar den här boken mig ganska oberörd. Den är inte dålig, men tyvärr inte mer än okej.

Bokens första mening: "I look for ways to stop myself from falling."