Glitch
Serie: Glitch #1 Sidor: 308
Bokförlag: St. Martin's Griffin Utgivning: Augusti 2012
Zoe lives in a world free of pain and war. Like all members of the Community, she has a small inplanted chip protecting her from the destructive emotions that destroyed the old Old World. Until her hardware starts to glitch. Zoe begins to develop her own thoughts and feelings, but nothing could be more dangerous in a place where malfunctions can get you killed. And Zoe has another secret she must conceal at all costs: Her glitches have given her uncontrollable telekinetic powers.
As the tstruggle to keep her burgeoning powers hidden, she finds other glitchers with abilities like hers, and together they plot to escape. But the more Zoe learns about beauty, joy, and love, the more she has to lose if they fail. With danger lurking around every corner, she'll have to decide just how much she's willing to risk to be free.
Här har vi en bok som jag vill minnas syntes hyfsat mycket innan den skulle komma ut, men som sedan bara glömdes bort. Hur som helst så hade titeln fastnat på mitt minne. Jag hade en bra magkänsla angående just den här boken, så jag bestämde mig för att läsa den, helt enkelt.
Tja, ibland har ju magkänslan även helt fel.
Det börjar helt okej och man introduceras till den framtida dystopi-värld vi här befinner oss i. Något förvirrande också, hur det här med Zoe's "glitchande" fungerar riktigt. När var hon en fritt tänkande individ och när var hon helt hjärntvättad? Jag hade lite svårt att hålla isär det.
Snart blev det dock bortglömt när handlingen började ta fart, men då märkte jag även att boken började vandra nerför den väg som många dystopier tar, ungefär; "Tjej som levt hela sitt liv i ett strikt samhälle och inte vet något bättre och som sen träffar en kille som visar henne hur saker ska vara - och som hon sen blir kär i."
Och längs den vägen fortsatte berättelsen och saker blev bara fel, fel, fel.
Boken var så extremt förutsägbar. Jag, som ändå inte läst sådär överdrivet många dystopier, visste enkelt om näst intill precis vilka vändningar handlingen skulle ta. Tänk dig din dypiska dystopi-roman, så vet du i stort sett redan vad som kommer ske i den här boken.
Zoe lives in a world free of pain and war. Like all members of the Community, she has a small inplanted chip protecting her from the destructive emotions that destroyed the old Old World. Until her hardware starts to glitch. Zoe begins to develop her own thoughts and feelings, but nothing could be more dangerous in a place where malfunctions can get you killed. And Zoe has another secret she must conceal at all costs: Her glitches have given her uncontrollable telekinetic powers.
As the tstruggle to keep her burgeoning powers hidden, she finds other glitchers with abilities like hers, and together they plot to escape. But the more Zoe learns about beauty, joy, and love, the more she has to lose if they fail. With danger lurking around every corner, she'll have to decide just how much she's willing to risk to be free.
Här har vi en bok som jag vill minnas syntes hyfsat mycket innan den skulle komma ut, men som sedan bara glömdes bort. Hur som helst så hade titeln fastnat på mitt minne. Jag hade en bra magkänsla angående just den här boken, så jag bestämde mig för att läsa den, helt enkelt.
Tja, ibland har ju magkänslan även helt fel.
Det börjar helt okej och man introduceras till den framtida dystopi-värld vi här befinner oss i. Något förvirrande också, hur det här med Zoe's "glitchande" fungerar riktigt. När var hon en fritt tänkande individ och när var hon helt hjärntvättad? Jag hade lite svårt att hålla isär det.
Snart blev det dock bortglömt när handlingen började ta fart, men då märkte jag även att boken började vandra nerför den väg som många dystopier tar, ungefär; "Tjej som levt hela sitt liv i ett strikt samhälle och inte vet något bättre och som sen träffar en kille som visar henne hur saker ska vara - och som hon sen blir kär i."
Och längs den vägen fortsatte berättelsen och saker blev bara fel, fel, fel.
Boken var så extremt förutsägbar. Jag, som ändå inte läst sådär överdrivet många dystopier, visste enkelt om näst intill precis vilka vändningar handlingen skulle ta. Tänk dig din dypiska dystopi-roman, så vet du i stort sett redan vad som kommer ske i den här boken.
Jag tänkte flera gånger på Delirium av Lauren Oliver när jag läste, just det här med förbjudna känslor som mänskligheten "skyddas mot" på ett eller annat sett.
Och kärleken i boken då: usch och fy. Insta-love på hög nivå. Här blir man kär inom tjugofyra timmar och vet precis att det är kärlek man känner trots att man slutat att vara en känslolös, mänsklig robot för bara några månader sedan. Nej, jag kunde inte alls köpa det, utan ville hellre slänga boken i väggen i den stunden.
Och vet ni vad? Det bjuds på triangel-drama också. Och den andra killen drev mig till vansinne, dessutom.
Karaktärerna i boken kändes inte särskilt trovärdiga. Jag fastnade inte för Zoe då jag inte alls kunde relatera till och vara positiv till hennes val. Hon kändes tyvärr alldeles för osäker och hjälplös.
Adrien kändes alldeles för stereotypisk, speciellt med tanke på den genre vi befinner oss i. Nja, alla karaktärer saknade egentligen tillräckligt med personlighet för att vara intressanta.
Det var alldeles för många ologiska saker i boken. Jag tyckte mig även upptäcka flera småfel i handlingen, vilket inte gjorde saken bättre. Boken hade dock en grunidé som verkade intressant och som säkert hade kunnat bli bra om bara Heather Anastasiu gått sin egen väg och tänkt utanför ramarna.
Så nej, jag gillade inte den här boken. Den funkade bara inte för mig, på alltför många plan. Men jag vet att flera har haft åsikter om den som är den totala motsatsen till mina, så om du ändå känner dig sugen eller nyfiken efter min (kanske lite väl) ilskna sågning så kan det ju vara värt ett försök.
Men jag skulle nog inte rekommendera denna till någon som söker efter något annorlunda och nytänkande inom dystopi-genren, för det lär du knappast finna här.
Bokens första mening: "I felt it coming this time."
Uppföljare: Override (Februari 2013), Shutdown (Juli 2013).
Och kärleken i boken då: usch och fy. Insta-love på hög nivå. Här blir man kär inom tjugofyra timmar och vet precis att det är kärlek man känner trots att man slutat att vara en känslolös, mänsklig robot för bara några månader sedan. Nej, jag kunde inte alls köpa det, utan ville hellre slänga boken i väggen i den stunden.
Och vet ni vad? Det bjuds på triangel-drama också. Och den andra killen drev mig till vansinne, dessutom.
Karaktärerna i boken kändes inte särskilt trovärdiga. Jag fastnade inte för Zoe då jag inte alls kunde relatera till och vara positiv till hennes val. Hon kändes tyvärr alldeles för osäker och hjälplös.
Adrien kändes alldeles för stereotypisk, speciellt med tanke på den genre vi befinner oss i. Nja, alla karaktärer saknade egentligen tillräckligt med personlighet för att vara intressanta.
Det var alldeles för många ologiska saker i boken. Jag tyckte mig även upptäcka flera småfel i handlingen, vilket inte gjorde saken bättre. Boken hade dock en grunidé som verkade intressant och som säkert hade kunnat bli bra om bara Heather Anastasiu gått sin egen väg och tänkt utanför ramarna.
Så nej, jag gillade inte den här boken. Den funkade bara inte för mig, på alltför många plan. Men jag vet att flera har haft åsikter om den som är den totala motsatsen till mina, så om du ändå känner dig sugen eller nyfiken efter min (kanske lite väl) ilskna sågning så kan det ju vara värt ett försök.
Men jag skulle nog inte rekommendera denna till någon som söker efter något annorlunda och nytänkande inom dystopi-genren, för det lär du knappast finna här.
Bokens första mening: "I felt it coming this time."
Uppföljare: Override (Februari 2013), Shutdown (Juli 2013).
Kommentarer
Postat av: Elise
Själv tycker jag att boken låter väldigt bra, och jag måste säga att boken har ett väldigt snyggt omslag ;)
Postat av: Anna - Boktycke
Var supernyfiken på den här när den gavs ut men den har fått så många negativa recensioner så jag ska nog vänta på att bibblan ska köpa in det istället för att köpa den själv.
Postat av: Miriam - Schitzo-Cookie
Tack för varningen, tror jag skippar denna då!
Trackback
