Amelies boktips

En sommarnatt i mitten av juli, för ganska exakt fem år sedan, så låg Amelie, 12 år, nerbäddad i en säng i ett hotellrum på Mallorca. Hon låg där med en begynnande öroninflammation under den sista kvällen av semestern utan att kunna sova. De av er som haft örinflammation någon gång vet nog ungefär hur dåligt hon mådde, hur hemskt det var. 
Värktabletter kunde bara ta bort lite av smärtan och väldigt lite fanns som distraktioin i rummet. Hennes mamma kom för att ge sin dotter ett glas vatten och satte sig på kanten av sängen. Det var när Amelie räckte tillbaka det nu tomma glaset som hon såg något. En bok stack upp ur en väska i andra änden av rummet. Boken hade följt med för att Amelies lillebror skulle få den högläst för sig under resan, men det hade aldrig hänt.

Boken var bekant. Det var den första delen i en bokserie som Amelie alltid varit lite smått nyfiken på, men som hon inte plockat upp på grund av deras tjocklek (den femte boken hade avskräckt ganska rejält).
Några av filmatiseringarna hade hon sett dock, om de gått på tv någon gång. Men böckerna? Nej, inte de tegelstenarna!
Men där låg den nu, den till synes enda möjliga distraktionen i rummet. 
"Mamma", sa Amelie, med en röst full av utmattning. "Kan inte du läsa den för mig?"
Hennes mamma, som likväl hon var helt tom på idéer för att hjälpa sin dotter, och som förstod att denne knappast kunde läsa själv för tillfället, gick med på detta utan att ifrågasätta. 
Hon öppnade boken på första sidan, harklade sig lätt och läste:
"Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala..."

Även om det helt klart låg något magiskt över det där första kapitlet, så vore det väl lögn att säga att min  sjukdom plötsligt blev bättre. För nej, så blev det ju inte. Men den hjälpte på sitt sätt, då jag kunde fokusera lite på något annat än mitt onda öra. Och någon gång somnade jag väl tillslut, antagligen någon gång i början på kapitel två. 
Sedan följde flera dagar av sjukdom för min del. Speciellt jobbig var flygresan, då ett väldigt ömt öra och trycket som bildas vid start och landning inte är någon vidare bra kombination av ganska självklara anledningar.

Men när jag sedan mådde bättre så plockade jag faktiskt upp boken, Harry Potter och de vises sten, igen. För något bland de där första tiotalet sidor hade väckt min nyfikenhet.
Och snart, när jag läst hyfsat mycket av boken, så insåg jag att jag inte visste hur den slutade. För av en okänd anledning så hade jag bara sett första halvan av filmen. Så då, helt plötsligt blev allting mycket mer spännande!
Snart var bok ett utläst, och den lämnade mig i total chock. För aldrig, aldrig - trots att jag läst flertalet böcker i mitt liv redan - hade jag läst något liknande.
Och ungefär i samma veva som jag fick tag på bok två så fick jag höra att samma höst, i november 2007, skulle den sista boken i serien släppas på svenska. Jag bestämde mig helt enkelt för att läsa alla böckerna, trots deras storlek, innan dess.
Flera gånger tvivlade jag på att jag skulle hinna, men i slutändan så blev jag klar nästan en månad för tidigt. Så i flera veckor väntade jag spänt, och sedan, på dagen den släpptes så sprang jag till närmaste bokaffär direkt efter skolan för att köpa den - Harry Potter och Dödsrelikerna.
Och herregud vad jag älskade den sista boken. Vad jag älskade hela serien.

Jag hade läst böcker innan och gillat dem. Men de var böckerna om den unga trollkarlen Harry Potter som fick mig att inse vilka enorma berättelser en pärm och en bund papperssidor kan innehålla. 
Snart läste jag alltmer utmanande böcker, helst i likande genrer, gärna med lite magi eller fantasy. Böcker blev en helt annan del i mitt liv än innan - en större del.
Ungefär ett och ett halvt år senare startade jag den här bloggen. Mitt intresse för böcker hade vuxit sig så starkt att jag nu ville skriva och prata om dem ofta. Den här bloggen, som nu funnits i drygt 3 år, skulle antagligen aldrig ha existerat om det inte vore för den där örininflammationen på Mallorca. Om det inte vore för Harry Potter. Om det inte vore för att en kvinna vid namn Joanne Rowling fick en fantastisk idé när hon satt på ett tåg på väg mot London.

Idag, den 31 juli, så fyller båda dessa år. De två personerna som jag har att tacka för att jag är den jag är idag och för att jag fått uppleva en fantastisk resa och allt som bokvärlden har gett mig. 
Så stort grattis på födelsedagen! Och tack så otroligt mycket Joanne Rowling och Harry Potter - jag har er att tacka för allt jag är idag.




Och tack till dig, som följer min blogg. Speciellt tack om du orkat läsa hela detta milslånga inlägg, som jag inte alls förväntar mig då jag bara lät orden flöda utan stopp. Om du läst allt, ja då är du värd en guldmedalj!