Amelies boktips

Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.

But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.

But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.


Det här är en bok som jag har hört nämnas en ganska lång tid. Oftast bra recensioner, även de är lite blandade. Men nu är det dags för min egen lilla recension, som inte varit alltför lätt att knåpa ihop, kan jag säga.

Jag gillar verkligen hela idén med att kärleken är en sjukdom i denna framtida värld. Det är intressant hur man skyller alla världskatastrofer på just kärleken, och det känns inte allt för overkligt. Kärleken är ju, trots allt, en av de bakomliggande orsakerna till de krig och konflikter som pågår i världen.
Så med detta kan jag säga att jag tycker att Lauren Oliver lyckats bygga upp en bra grund till sin handling, ett intressant ämne och ja, potential till en bra bok, helt enkelt.

Mina förväntningar var ganska höga, men tyvärr så måste jag säga att boken inte riktigt höll sig på den nivå jag förväntat mig. Boken började helt okej, ibland ganska segt och tråkigt, faktiskt. Men när man väl kommit in i boken så blev det bättre. 
Boken har verkligen sina toppar och dalar, så det är lite svårt att säga vad jag tyckte om boken som helhet. Den hade sina stunder då den var helt underbar, fin och verkligen så bra som jag hoppats. Men ibland så sjönk den återigen ner till det där okej-bra läget. Spännande på sina stunder, jovisst, men det var lite för mycket sega partier däremellan.

Något som verkligen lyfter upp hela historian - och som enligt mig är bokens starka sida - är Lauren Oliver's språk. Hon skriver verkligen helt fantastiskt. Fina beskrivningar av miljöer, personer och känslor som jag inte kan annat än beundra. Detta var något som jag kunde ana när jag läste hennes andra bok, Resten får du ta reda på själv, men som ju var på svenska. Det gjorde att man kunde skymta de fina beskrivningarna bakom den svenska översättningen. Här får man istället ta del av det och känna det helt ut. 
Jag märkte också att bokens riktigt bra delar även hade de finaste och mest välutvecklade beskrivningarna. Vid dessa tillfällen så kunde jag läsa om ett stycke flera gånger, för att riktigt suga i mig de fina ordkonsterna.

Karaktärerna i boken är inte något jag ska klaga på, för jag är faktiskt ganska nöjd med alla. Vår huvudkaraktär, Lena, må vara ännu en av de tjejerna som "inte är något speciellt" förrän någonting stor händer i hennes liv (ofta också då ett kärleksintresse kommer in i bilden). Men jag tycker att hennes ganska neutrala personlighet i början känns hyfsat realistisk. Samhället hon lever i är ju ganska stelt och ser ner på folk som är lite för starka i sitt beteende och som tar för sig för mycket.
Och kärleksintresset som denna gång har namnet Alex har ju tyvärr lite för många av de drag som de där underbara manliga bokkaraktärerna brukar äga, så jag föll inte riktigt pladask för honom. Men visst, han har sin charm och det vore väl lögn att säga att han lämnade mig helt oberörd.
Hade gärna velat veta mer om Lenas bästa vän Hana. Har hört att det finns en liten "extra-bok" som är ur hennes perspektiv och med samma namn som karaktären själv. Men den finns dock bara i e-bok och det är inte alltför lätt för mig att få tag på. Men den vore väldigt kul att läsa en dag!

Men åter till Delirium. Ja, det är en kärleksbok men också en dystopi. Och som andra böcker i den genren så väcker den de vanliga tankarna som böcker med dystopiskt samhälle ger: Är detta en möjlig framtid? Kan kärleken verkligen ses som det värsta tänkbara istället för det underbara som det representerar idag? Kan man verkligen vilja hitta ett botemedel som ska ta bort förmågan att älska, i hoppet om det perfekta samhället? 
Men trots att världen Lena växt upp i verkar näst intill felfri så inser man snart att det inte alls är så bra som det verkar, där under ytan. Kan man någonsin uppnå det perfekta samhället? Nej, det tror jag tyvärr inte. Inte om man ska behålla det som jag relaterar till att vara mänsklig.

Så nu när den här recensionen nästan blivit ett diskussionsinlägg om dystopier och samhället vi lever i så ska jag säga mitt slutgiltiga omdöme om boken. Den hade sina otroligt bra stunder, men de var inte tillräckligt för att hålla boken på en riktigt bra nivå hela vägen. Men det är en bra bok. Vi skriver det med stora bokstäver, BRA, så fattar ni väl att den här boken är mer än bara bra. Nästan riktigt bra. Äsch, BRA, var det.

Bokens första mening: "It has been sixty-four years since the president and the Consortium identified love as a disease, and forty-three since the scientists perfected a cure."

Uppföljare: Pandemonium, Requiem (utkommer februari 2013)

Övrigt: Boken har precis blivit översatt till svenska med samma namn, av bokförlaget Bonnier Carlsen.