The fault in our stars
Titel: The fault in our stars Författare: John Green
Serie: - Sidor: 313
Bokförlag: Dutton books Utgivning: Januari 2012
Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis.
But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at a Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to completely rewritten.
But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at a Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to completely rewritten.
Ja, jag har läst den! Den omtalade The fault in our stars av den minst lika omtalade författaren John Green.
Det är inte lätt att förklara den, kan jag säga, men jag ska göra mitt bästa med denna väldigt annorlunda bok.
Trots att boken är allt annat än vanlig, så är det inte alls en bok som innehåller spänning och äventyr på den nivån att man på grund av det sugs in i berättelsen direkt. Men ändå så fångar boken in mig i sitt grepp och vill inte gärna släppa!
Det beror till största delen på John Green's språk och huvudkaraktären Hazel. Allting är beskrivet så enkelt, men ändå så fint. Lättförståeligt, men med svåra ord. Det är hemskheter, sorg, humor, finurliga tankar och klockrena beskrivningar i en så perfekt blandning att jag inte kan annat än att bli förundrad.
Huvudkaraktären Hazel är helt underbart härlig. Jag älskar att få ta del av hennes tankar och gillar hur allting känns så självklart, men ändå så är det som att man här får se och läsa om saker och ting från nya vinklar. Augustus Waters är även han en karaktär som man blir väldigt fäst vid. Även om jag inte blir helt till mig så är jag definitivt inte helt oemottaglig mot hans personlighet och charm.
Jag gillar egentligen alla personer i boken, mer eller mindre, för alla känns så annorlunda och speciella, men även trovärdiga.
Jag andra halvan av boken under en kväll just för att jag bara ville återvända till den mysiga känslan som boken gav. Jag ville bara ha mer av dess innehåll.
Den är så äkta. Så klockren på många ställen.
Men nej, jag grät faktiskt inte när jag läste den. Fällde inte en tår, tro det eller ej. Jag blev inte fångad i en känslomässig tornado. Men boken fick mig verkligen att känna massor av känslor. Jag satt där med allt ifrån en klump i bröstet till ett stort, brett leende över mina läppar.
När jag läst ut boken så var jag inte helt "blown-away", utan bara otroligt glad över att ha läst en så fin, speciell och underbar bok.
Bokens första mening: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to think about death."
Annat jag läst av författaren: Var är Alaska?
Det är inte lätt att förklara den, kan jag säga, men jag ska göra mitt bästa med denna väldigt annorlunda bok.
Trots att boken är allt annat än vanlig, så är det inte alls en bok som innehåller spänning och äventyr på den nivån att man på grund av det sugs in i berättelsen direkt. Men ändå så fångar boken in mig i sitt grepp och vill inte gärna släppa!
Det beror till största delen på John Green's språk och huvudkaraktären Hazel. Allting är beskrivet så enkelt, men ändå så fint. Lättförståeligt, men med svåra ord. Det är hemskheter, sorg, humor, finurliga tankar och klockrena beskrivningar i en så perfekt blandning att jag inte kan annat än att bli förundrad.
Huvudkaraktären Hazel är helt underbart härlig. Jag älskar att få ta del av hennes tankar och gillar hur allting känns så självklart, men ändå så är det som att man här får se och läsa om saker och ting från nya vinklar. Augustus Waters är även han en karaktär som man blir väldigt fäst vid. Även om jag inte blir helt till mig så är jag definitivt inte helt oemottaglig mot hans personlighet och charm.
Jag gillar egentligen alla personer i boken, mer eller mindre, för alla känns så annorlunda och speciella, men även trovärdiga.
Jag andra halvan av boken under en kväll just för att jag bara ville återvända till den mysiga känslan som boken gav. Jag ville bara ha mer av dess innehåll.
Den är så äkta. Så klockren på många ställen.
Men nej, jag grät faktiskt inte när jag läste den. Fällde inte en tår, tro det eller ej. Jag blev inte fångad i en känslomässig tornado. Men boken fick mig verkligen att känna massor av känslor. Jag satt där med allt ifrån en klump i bröstet till ett stort, brett leende över mina läppar.
När jag läst ut boken så var jag inte helt "blown-away", utan bara otroligt glad över att ha läst en så fin, speciell och underbar bok.
Bokens första mening: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to think about death."
Annat jag läst av författaren: Var är Alaska?
Kommentarer
Postat av: Julia
Jag läste den i somras, och som dig läste jag andra delen av boken under en dag typ. Och ja, jag grät inte heller :(
De enda böcker som fått mig att gråta är HP, pojken i randig pyjamas och Goodnight mister tom ^^
Postat av: Ebba
Åh, måste verkligen läsa den här nu!!!
Postat av: Ylva
Åh, jag väntar på att den här ska komma på svenska och det gör den snart.
Trackback
