Amelies boktips

Titel: I am number four                                                                         Författare: Pittacus Lore

Serie: Lorien Legacies #1                                                                        Sidor: 375

Bokförlag: Penguin                                                                              Utgivning: Februari 2011 (f.u. 2010)

Nine of us came here. We look like you. We talk like you. But we are not you. We can do things you dream of doing. We have powers you dream of having. We are stronger and faster than anything you have ever seen. We are the superheroes you worship in movies and comic books - but we are real.
We have lived among you without you knowing.
But they know. They caught Number One in Malaysia. Number Two in England. And Number Three in Kenya. They killed them all. 
I am Number Four. I am next.


Jag öppnade den här boken med förväntningar på en snabbläst och actionfylld sci-fi berättelse. Och den började spännande. Men tyvärr så upplevde jag snart att boken nästan var motsatsen till det jag väntat mig.
Det är en action-bok, helt klart. Men jag fann att många partier - några mindre och andra som var ganska stora - tog lång tid att läsa. Mycket av detta beror nog på att boken fokuserar ganska mycket på huvudkaraktären John's tankar, som jag förövrigt ofta upplevde som ointressanta och nästan orelevanta för handlingen.

Men det som jag hade störst problem med var nog ändå karaktärerna. De kändes väldigt ytliga och saknade personlighet. Jag hade till exempel väldigt svårt att se en riktig person i John, trots att man som sagt spenderar mycket tid i hans huvud. Att han sedan givetvis faller för Sarah, skolans typiska populära tjej - som visserligen inte är elak eller självgod, men har den populär ex-pojkvännen... Och dessutom så är hans nya vän, Sam, den klassiska nörden. 
Nej, det var alldeles för mycket stereotyper i den här boken. Jag borde nog även nämna att jag behövde kolla upp namnen på både tjejen och killkompisen inför recensionen - det säger ju ganska mycket om hur minnesvärda de var.

Det fanns också stunder då jag tyckte att vissa saker eller händelser var lite för orealistiska. Man kunde inte riktigt se logiska förklaringar jämt, så att säga. Jag irriterade mig även på att John (och även de andra, ibland) inte funderade över just förklaringar när konstiga saker skedde. "Oj, skumt!" var reaktionen, men sen var det inget mer med det. 
Boken blev bättre under de sista hundra sidorna, ungefär. Då steg tempot en aning och spänningen höjdes en nivå. Men även då så kände jag mig likgiltig till det som hände. 

Nja, jag är faktiskt besviken på I am number four. Den har ett så pass häftigt koncept och en idé som skulle kunna bli hur bra som helst, men den föll bara platt i mina ögon. Det var för många faktorer i boken som inte fungerade och som drog ner vad som kunde ha blivit ett väldigt spännande äventyr.
Något som jag däremot tänkte på när jag läste var att berättelsen skulle göra sig bättre som film. Då skulle nog John's tankar inte få så stort utrymme och action-scenerna få mer fart. Och en filmatisering finns ju redan gjord, så den ska jag helt klart se inom kort!
Vi får dock se om jag fortsätter med den här bokserien. Jag är nyfiken på fortsättningen, det medger jag, men en läsning av andra boken ligger nog ganska långt bort just nu.

Bokens första mening: "The door starts shaking."

Uppföljare: The power of six, The rise of nine (+en fjärde del, hittills utan titel)