Amelies boktips

Titel: Safirblå                                                                                                Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Saphirblau                   Serie: Ädelstenstrilogin #2                       Sidor: 393
Bokförlag: Bonnier Carlsen                                                                            Utgivning: Mars 2013

Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov.
Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt). 
Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!

En efterlängtad uppföljare! Jag tyckte mycket om Rubinröd, så Safirblå var väldigt välkommen läsning.
Vi hoppar rätt in i berättelsen som följer upp precis där första boken slutade. Det tog en stund att komma in i det hela då jag behövde påminnas om vissa karaktärer och händelser som skett tidigare, men snart flöt det på smidigt.

Det fina flytet och den enkla känslan som ligger över böckerna i den här serien är just en av orsakerna till att jag gillar dem. Det är en ganska lätt, humoristisk chic-lit stil över det hela och det bildar en härlig mix med tidsresor och forna miljöer.
Kerstin Gier's koncept är fortsatt intressant och bra, även om jag tyckte mig finna några få brister eller informationsluckor i boken - till exempel kring hur dessa tillbakahopp i tiden påverkar framtiden.

Gwendolyn's berättarröst fortsätter vara rolig och är ett plus i bokens helhet. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om henne som karaktär för tillfället. Jag var inte helt överens med hennes val och irriterade mig något på hur hon ena sekunden gnällde över att hon är så ovetandes om saker och ting, för att i nästa neka informationen när den blir serverad till henne på silverfat.
Jag vet inte heller om jag är särskilt förtjust i Gideon... Både han och Gwendolyn har inte hunnit utvecklas tillräckligt hittills för att jag ska ha en klar uppfattning.
Övriga karaktärer är fortsatt förvirrande att hålla koll på och jag blandade ofta ihop de mindre karaktärerna.

Men jag tycker ändå mycket om Safirblå. Det är härligt, snabbläst och spännande!
Jag oroar mig dock lite för hur hela serien ska knytas ihop. Allt som skett hittills (både bok ett och två) har ägt rum i endast en vecka, vilket känns alldeles för lite med tanke på att det endast finns en bok kvar i trilogin.
Jag är rädd för att Gier kommer behöva trycka ihop alldeles för mycket i uppföljaren och göra den alldeles för hastig. Det har ju pratats mycket om vad Gwendolyn kan tänkas göra längre fram och det eventuella känns väldigt avlägset just nu. 

Nåja, vi får hoppas att författaren vet vad hon gör! Men jag hade nog känt mig något tryggare om det funnits minst två uppföljare till - eller om de två första böckerna varit en enda. 
Hur som helst, jag gillar Safirblå, serien i allmänt och ser massor fram emot tredje delen, Smaragdgrön, som tack och lov inte dröjer längre än till hösten!

Bokens första mening: "Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma."

Tidigare böcker i serien: Rubinröd.
Uppföljare: Smaragdgrön (utkommer augusti 2013)