Mitt klimatkatastrofala liv
Titel: Mitt klimatkatastrofala liv Författare: Saci Lloyd
Originaltitel: The Carbon Diaries 2015 Serie: Carbon Diaries #1 Sidor: 335
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Januari 2012
London, 2015: För att göra något åt koldioxidutsläppen och de drastiska klimatförändringarna tvingar regeringen alla att börja ransonera den energi de förbrukar. Så inte nog med att Laura Brown måste tänka efter ordentligt innan hon tar en dusch, laddar sin mobil eller repar med sitt punkband - resten av medlemmarna i hennes familj verkar ha flippat ur totalt.
Lauras storasyrra drar nämligen till Ibiza och gör av med hela familjens klimatpoäng för en månad och hennes pappa byter bort bilen mot en skottkärra verktyg och en gris. Och som om det inte vore nog försöker hennes mamma komma i kontakt med sin inre varg.
Samtidigt som oväder härjar i Europa och en översvämning hotar London försöker Laura hålla sig flytande genom att föra dagbok över sin skruvade tillvaro.
Välkommen till hennes klimatkatastrofala liv.
Här har vi som behandlar ett väldigt viktigt och aktuellt ämne - den globala uppvärmningen. Något som jag oftast tycker är väldigt intressant och tankeväckande att läsa och prata om. Jag hade nog gillat att läsa om det även här, om boken i sig bara haft en hållbar handling!
I Lauras London är jorden på väg att falla ihop. Naturkatastrof efter naturkatastrof inträffar och alla tvingas anpassa sina levnadssätt efter ett visst antal koldioxidpoäng som varje individ har på ett kort, som dras varje gång man gör något som påverkar jordens resurser - i stort sett allt, med andra ord. Folk runt omkring hanterar detta på olika sätt och snart så går allt över styr.
Redan efter ett tjugotal sidor så började jag ana att detta nog inte var en bok för mig. Det är en väldigt rörig bok där saker sker - galna saker, oftast - i stort sett hela tiden, men jag kan inte riktigt se en röd tråd eller en utveckling som sker. Det tog några dagar innan jag riktigt orkade ta tag i att läsa ut boken, och det var inte en dans på rosor.
Det första negativa jag stötte på var trovärdigheten på saker och ting. För det första så kändes detta extrema kaos inte som något som skulle vara vår vardag om 3 år. Kanske om 20-30 år, eller så.
Sen det här med att boken är skrivet på dagboksform - ett format jag inte är så allmänt förtjust i - och språket är inget vidare. Det är dessutom Lauras tankar man måste följa.
Ja, huvudkaraktären Laura var någon jag hade väldigt, väldigt svårt för. Hennes negativa inställning till precis allt var en stor anledning till att jag tappade lässuget. Visst, jag förstår att man kanske inte är så peppad på livet när allt omkring en är helt utom kontroll - men jag vill inte läsa en bok där den nedstämda sinnesstämningen hänger som en mörk filt över boken.
Nej, Laura var otroligt gnällig och karaktärerna runt omkring henne var väldigt platta och intetsägande. Laura plus det faktum att saker bara tycks hända i boken, mest utan större anledning, var det som gjorde att jag inte alls gillade den här boken. Tyvärr, även om den blev lite, lite bättre framåt slutet så funkade inte den här boken.
Det fanns dock lite gott som boken förde med sig. En sak var att jag till exempel, några gånger under läsperioden, reagerade på små situationer i sin egen vardag då man insåg hur mycket man slösar på el eller vatten. Man fick en liten tankeställare då man såg Lauras katastrof-samhälle framför mig.
Jag satt även och funderade en stund när jag läst om hur polisen hanterar all kalabalik och demonstrationerna i England. Ganska läskigt hur man löser konflikterna.
Men tyvärr så lyckas boken enligt mig inte lyfta fram problemet på rätt sätt. Saker händer, hemska saker, men jag läser om dem utan att riktigt bry mig. Varför? Jo, för jag får aldrig någon riktig relation till sakerna som händer. Jag kände aldrig ett sug efter att läsa, eller spänning över att få veta slutet.
Jag vet att många gett den här boken bra kritik och fina betyg, men den gick inte hem hos mig så därför kan inte JAG rekommendera den.
London, 2015: För att göra något åt koldioxidutsläppen och de drastiska klimatförändringarna tvingar regeringen alla att börja ransonera den energi de förbrukar. Så inte nog med att Laura Brown måste tänka efter ordentligt innan hon tar en dusch, laddar sin mobil eller repar med sitt punkband - resten av medlemmarna i hennes familj verkar ha flippat ur totalt.
Lauras storasyrra drar nämligen till Ibiza och gör av med hela familjens klimatpoäng för en månad och hennes pappa byter bort bilen mot en skottkärra verktyg och en gris. Och som om det inte vore nog försöker hennes mamma komma i kontakt med sin inre varg.
Samtidigt som oväder härjar i Europa och en översvämning hotar London försöker Laura hålla sig flytande genom att föra dagbok över sin skruvade tillvaro.
Välkommen till hennes klimatkatastrofala liv.
Här har vi som behandlar ett väldigt viktigt och aktuellt ämne - den globala uppvärmningen. Något som jag oftast tycker är väldigt intressant och tankeväckande att läsa och prata om. Jag hade nog gillat att läsa om det även här, om boken i sig bara haft en hållbar handling!
I Lauras London är jorden på väg att falla ihop. Naturkatastrof efter naturkatastrof inträffar och alla tvingas anpassa sina levnadssätt efter ett visst antal koldioxidpoäng som varje individ har på ett kort, som dras varje gång man gör något som påverkar jordens resurser - i stort sett allt, med andra ord. Folk runt omkring hanterar detta på olika sätt och snart så går allt över styr.
Redan efter ett tjugotal sidor så började jag ana att detta nog inte var en bok för mig. Det är en väldigt rörig bok där saker sker - galna saker, oftast - i stort sett hela tiden, men jag kan inte riktigt se en röd tråd eller en utveckling som sker. Det tog några dagar innan jag riktigt orkade ta tag i att läsa ut boken, och det var inte en dans på rosor.
Det första negativa jag stötte på var trovärdigheten på saker och ting. För det första så kändes detta extrema kaos inte som något som skulle vara vår vardag om 3 år. Kanske om 20-30 år, eller så.
Sen det här med att boken är skrivet på dagboksform - ett format jag inte är så allmänt förtjust i - och språket är inget vidare. Det är dessutom Lauras tankar man måste följa.
Ja, huvudkaraktären Laura var någon jag hade väldigt, väldigt svårt för. Hennes negativa inställning till precis allt var en stor anledning till att jag tappade lässuget. Visst, jag förstår att man kanske inte är så peppad på livet när allt omkring en är helt utom kontroll - men jag vill inte läsa en bok där den nedstämda sinnesstämningen hänger som en mörk filt över boken.
Nej, Laura var otroligt gnällig och karaktärerna runt omkring henne var väldigt platta och intetsägande. Laura plus det faktum att saker bara tycks hända i boken, mest utan större anledning, var det som gjorde att jag inte alls gillade den här boken. Tyvärr, även om den blev lite, lite bättre framåt slutet så funkade inte den här boken.
Det fanns dock lite gott som boken förde med sig. En sak var att jag till exempel, några gånger under läsperioden, reagerade på små situationer i sin egen vardag då man insåg hur mycket man slösar på el eller vatten. Man fick en liten tankeställare då man såg Lauras katastrof-samhälle framför mig.
Jag satt även och funderade en stund när jag läst om hur polisen hanterar all kalabalik och demonstrationerna i England. Ganska läskigt hur man löser konflikterna.
Men tyvärr så lyckas boken enligt mig inte lyfta fram problemet på rätt sätt. Saker händer, hemska saker, men jag läser om dem utan att riktigt bry mig. Varför? Jo, för jag får aldrig någon riktig relation till sakerna som händer. Jag kände aldrig ett sug efter att läsa, eller spänning över att få veta slutet.
Jag vet att många gett den här boken bra kritik och fina betyg, men den gick inte hem hos mig så därför kan inte JAG rekommendera den.
Bokens första mening: "Helt slut."
Uppföljare: The Carbon Diaries 2017 (engelsk titel)
Kommentarer
Postat av: Frida
Svar: Tack så mycket! :D
Trackback
