Amelies boktips

Titel: Snökristallens frusna skönhet                                     Författare: Theres Amrén
Serie: Glaciärernas era #1                                                  Sidor: 421
Bokförlag: NutraVendo                                                   Utgivningsår: 2011

Allt börjar på Sjukavdelningen där Nigala vakar över De äldsta, ett gåtfullt folk som har legat i koma under århundraden sen den stora katastrofen ödelade världen och skapade en ny istid. Nigala känner djup samhörighet med dem, men det är när hon lär känna dr Rakov som hon får veta varför. I takt med att hemligheterna avslöjas uppdagas en annan verklighet. Är dr Rakov verkligen den han utger sig för att vara, eller är han lika falsk och manipulerande som prästerskapet?

I det konservativa Samhället finns inget utrymme för misstag och en felriktad lojalitet kan få ödesdigra följder. Kyrkans makt är stor och konvenanserna starka, oliktänkare går en grym död till mötes. Insatserna är höga, men varken Nigala eller dr Rakov har något val. Nu gäller det bara att spela spelet och överleva.

Ja, jag har lite blandade åsikter om den här boken. När jag började läsa så hade jag inga som helst förväntningar, vilket enligt mig är den bästa förutsättningen för att gilla en bok. Tyvärr så kom jag inte alls in i boken i början. Jag fick ofta kämpa med att ta mig igenom bara ett fåtal sidor och lästakten var allmänt långsam vilket gjorde att jag flera gånger kände att jag inte riktigt kom någon vart.
Samtidigt så kan jag inte helt skylla att läsningen var otroligt långsam bara på boken, utan även på mig själv. Mitt lässug var inte på topp och jag läste ganska sällan. Men däremot så hade jag gärna föredragit om boken varit lite mer händelserik under den första halvan, för det hade underlättat för mig.

Ja, det dröjde ungefär till halva boken, om inte lite mer, innan det äntligen började hända saker, enligt mig. Innan dess så kändes det ganska händelselöst och det var flera gånger som jag upplevde att handlingen "stod stilla" och att man inte riktigt kom vidare i historian. 
Men när det väl började hända grejer så hände saker och ting ganska fort, inte något som jag kommer att klaga på. Jag gillar böcker med fart och det var väldigt tur att det blev lite sånt till slut.

Något jag gillar med boken är det samhälle de lever i. En ny istid har kommit och de bor alla i välisolerade små hus och allting har i och med den kalla perioden gått tillbaka lite i tiden. Kyrkan står för styret över Samhället och alla är väldigt insatta i dess tro och fördomar. Kul är också hur man får lite glimtar av hur allting var innan, till exempel under vår tid. 
Lite för mycket politik blir det kanske, för min smak, men det känns ändå bra och nödvändigt för historian. 

Karaktärerna i boken kände jag dock inte riktigt att jag fick ett så jättebra grepp om. Det jag syftar på är deras personligheter, som jag bara kunde ana väldigt svagt. Det kändes inte riktigt som att jag lärde känna karaktärerna så mycket som jag hoppats. Men däremot tycker jag att det jag får höra om de två huvudkaraktärerna, Nigala och Dr. Rakov, är intressant.
Språket är inget att klaga på, för Theres Amrén har ett bra berättande språk som passar bokens innehåll och handling, speciellt med tanke på att det är lite gammaldags, det samhälle de lever i. 

Mot slutet så läste jag utan de svårigheter som jag hade i början och jag tycker att boken slutar på ett bra sätt, även om jag önskade att det hade hänt lite mer genom hela boken, och inte bara de sista 100-150 sidorna ungefär. Om jag har fattat det rätt så skrivs det på en uppföljare, något som jag skulle vara intresserad av, för visst är jag nyfiken på vad mer som finns i den här framtida och kalla världen.

Allt som allt så är det en bok som får godkänt, om inte mer. De sista 100 sidorna höjer boken, men tyvärr så måste den lite långsamma biten i början också räknas med i betyg och omdöme. Men en bra bok med en intressant idé och miljö.

Betyg: 5/10
Bokens första mening: "Hon satte sig käpprätt upp i sängen."

Titel: Gargoylen                                                                      Författare: Andrew Davidson
Originaltitel: The Gargoyle                  Serie: -                        Sidor: 453
Bokförlag: Norstedts                                                               Utgivningsår: 2010 (Denna utgåva: 2011)

Svårt brännskadad vaknar berättaren i Gargoylen upp i en sjuksäng. Det sista han såg innan bilen kraschade genom räcket var ett regn av pilar som kom rakt emot honom. Olyckan har berövat honom allt och det enda han önskar är att bli tillräckligt frisk för att orka ta livet av sig.
Då dyker den undersköna Marianne Engel upp, en skulptris som gör gargoyler i sten och som påstår att de varit älskande en gång för längesedan: att han var en legosoldat som deserterat och sökte hjälp för sina svåra brännskador i ett kloster i 1300-talets Tyskland och att hon var ung nunna som tog sig an honom. De blev förälskade och lämnade klostret tillsammans
Den brännskadade mannens möte med Marianne Engel är en återförening bortom det möjligas gräns. Han har förlorat alt men vunnit kärleken - kärleken som både kan hela och förgöra det hårdaste hjärta.


Jag väljer att ta baksidetexten för att beskriva boken, för jag har ingen aning om hur jag skulle kunna göra det själv. Jag läste ut den igår, nyårsafton, och jag känner fortfarande att man inte kan berätta med ord vad boken handlar om. Jag anser att man måste läsa boken för att förstå.

Den här boken hade jag aldrig läst om jag inte fått den tryckt i mina händer. Aldrig. Jag skulle inte ens ha gett den ett andra ögonkast om jag sett den i en bokhandel. Varför inte? Jo, för jag tyckte helt enkelt att handlingen verkade rent ut sagt tråkig när jag läste bakside-texten, som ni nu har ovanför er. Därför vill jag att du, som läser denna recension, ska lägga större vikt på mitt omdöme än den beskrivande texten ovan som någon annan satt ihop. 
För den här boken. Ja, den här  boken som jag jag öppnade mest för att jag i stort sett var tvungen. Den visade sig bli en stor läsupplevelse.

Så jag öppnar alltså boken. Vad förväntar jag mig? Såhär i efterhand är jag inte riktigt säker, men jag minns att jag tänkte "långtråkig vuxenroman om någon uråldrig kärlek som kanske, om jag har tur, också innehåller lite äventyr och action". 
Jag börjar läsa och boken börjar lite halvdant. Berättaren är med om olyckan som beskrivs med ganska jobbiga och obehagliga ord om att, i stort sett, vara en levande hög med ved i en braskamin. Sedan kommer mycket text om all behandling han får på sjukhuset: alla operationer, ingrepp och andra hemskheter han får genomgå där han ligger nedsövd. 
Nja, början av boken var inget som föll mig i smaken alls. 
Sen sakta börjar det hända saker. En ny, väldigt viktig och intressant karaktär dyker upp - Marianne Engel. Det blir litet lyft i handlingen, men fortfarande finns den där tråkiga sjukhusmiljön i bakgrunden.

Jag kommer ihåg att jag ifrågasatte om jag verkligen skulle fortsätta läsa boken. Jag hade stunder då jag verkligen bara ville slänga den ifrån mig för att aldrig mer plocka upp den. Jag låg då kring sida 150. 
För förutom att början kändes ganska utdragen och full med lite för mycket detaljer om skadan och läkandet så är språket också ganska krävande för mig som läsande. Full fokus, annars hängde jag inte med. Det gjorde inte det hela bättre att texten är minimal! 
Boken hade allt emot sig. Dess chanser att imponera på mig var låga.
Kanske var det därför bra att jag läste en annan bok kring julafton (en betydligt mer lättläst och lättsam sådan), som en liten paus. För efter det så var jag fast besluten om att läsa ut Gargoylen som jag ju faktiskt inte hade gett en ärlig chans ännu. Och dessutom hatar jag att ge upp mitt i en bok.

Och jag är så otroligt glad att jag gav den en andra chans! En riktigt och bestämd sådan. För den här boken visade sig vara något jag aldrig hade trott. Från att vara tråkig och jobbig så blev den intressant, speciell, fängslande och inte minst riktigt bra!
Förutom att relationen mellan vår berättare och Marianne Engel utvecklas och blir allt mer intressant att läsa om så dyker det även in massa korta och underbara kärlekshistorier. Kärlekshistorier om par världen över.
Förutom de historierna så löper även en annan berättelse lite paralellt med den vanliga: berättelsen om de två karaktärernas tilltänka "första existens" på 1300-talet. Den gillar jag för där kryper det även in lite action och spänning, som jag söker i varje bok jag läser.

Titel: Memento Mori - Minns att du skall dö                     Författare: Sanna Juhlin
Serie: -                                                                       Sidor: 157
Bokförlag: Ord text mening                                          Utgivningsår: 2010

Louise, 31 år, lever ett ensamt liv där film och böcker är hennes stora intresse. Hon lider av
stark ångest och tampas dagligen med fobier. Hon drivs av en inre längtan efter riktig kärlek
och tror sig finna den i Axel. Kärleken kompliceras av en annan man, systerns kommande
bröllop och den ständiga kampen med sig själv. Louise jagas inte bara av inre demoner, utan
också av något hon inte själv kan styra...


Det är ganska svårt att skriva om handlingen i den här boken, därför fick bokens baksidetext
summera den då det lät bättre så.
Hm.. var ska jag börja? Den här boken fick jag som recensionsexemplar för en kort tid sedan och
jag har sedan dess undrat vad jag gett mig in på. Det här är inte alls en bok som är något jag skulle
läsa av mig själv. Den är ganska långt utanför min bekvämlighetszon där jag bekvämt läser
ungdomsböcker och fantasy.
Men jag kände verkligen för att prova på något nytt så det gjorde jag också.

Jag hade lite svårt att komma in i boken, vilket inte är så konstigt. Jag har läst väldigt mycket bra
på sista tiden och jag antar att jag blev besviken när läsningen inte var sådär superduper och galet
spännande redan från början. Mitt tålamod var alltså inte på topp, kan man säga.
Men jag tog mig tid och fokuserade mer på boken och snart så läste jag med enkelhet och började
komma in i den.
Och ja, jag började faktiskt gilla den. Sanna Juhlin skriver speciellt och med en lite dold humor i texten
som inte är så rakt på sak, men det är roligt trots att ämnet i boken inte är det. Trots att Louises liv inte
låter som något roligt att läsa om så blev jag intresserad och det var faktiskt underhållande läsning det
här. Positiv överraskning för en tjej som grävt ner sig aningen för mycket i samma gamla vanliga och
bekanta fantasy och övernaturlig ungdomslitteratur.

Men trots att boken är lite humoristisk så känner man hur något mörkt och läskigt ligger och väntar.
Inget som gör boken sämre men något som ger en ny syn på boken. Och när slutet närmar sig blir
det hemskt och lite jobbigt att läsa, men det leder fram till ett bra slut som binder ihop berättelsen bra.

Svårt att bedöma den här boken. Ingen superhöjdare kanske, men helt klart läsvärd och underhållande
läsning! Inte helt min typ av bok, men jag gillade den ändå. Den öppnade ögonen för mig och fick mig att
inse att det faktiskt går att tycka om andra böcker än de i sin favoritgenre, det gäller bara att våga prova!
Tycker du att den här låter som något för dig så ska du inte tveka på att läsa den!

Betyg: 6/10
Bokens första mening: "Jag kommer aldrig att glömma hans ansiktsuttryck när han skar mig med den
sylvassa eggen tvärs över ansiktet.


Tack till författaren Sanna Juhlin för boken och för en ny och intressant läsupplevelse!