Smaragdgrön
Titel: Smaragdgrön Författare: Kerstin GierOriginaltitel: Smaragdgrün Sidor: 474 Serie: Ädelstenstrilogin #3
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: 2013
Inte läst de tidigare delarna i serien? Hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt.
Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.
Inte läst de tidigare delarna i serien? Hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt.
Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.
En efterlängtad sista del i väldigt bra trilogi! Frågan är ju bara om Kerstin Gier lyckades knyta ihop säcken bra?
Kort svar: Ja. Långt svar? Läs vidare, vettja!
Jag måste först nämna lite allmänt att hela Ädelstens-trilogin har varit en väldigt uppfriskande läsupplevelse! Visst har den element som går att finna i majoriteten av alla andra ungdomsböcker, men den det är ju själva stämningen i boken som är så härlig.
Jag ÄLSKAR Gwendolyns berättarröst och den humoristiska, lättsamma tonen den skapar i berättelsen. Det är verkligen mysläsning på högsta nivå - blandat med spänning och äventyr också, såklart! Allt detta återfinns (och är på topp!) i Smaragdgrön.
Det är väldigt kul att se hur alla bitar faller på plats genom den här boken. Frågorna får svar och händelser ända från första boken får sina förklaringar. Dessutom: Allt - karaktärerna, spänningen, humorn och känslorna - når en högre nivå. En mycket väl genomförd upplösning, Kersin Gier!
Även om jag sedan första boken anat sanningen kring en av bokens... twister, får vi väl kalla det, så var det ändå kul att få det bekfräftat! Ett annat avslöjande var jag dock alls beredd på! Intressant vändning i berättelsen (Även om lite av tidsrese-aspekten kring just den händelsen inte riktigt känns helt tydligt... Men nåja).
Den enda kritik jag vill påpeka är inte egentligen ett klagomål, utan snarare ett önskemål såhär i efterhand. Det är något jag snuddat vid i tidigare recensioner; nämligen det faktum att så mycket nog sker i, enligt mig, för få böcker. Dessutom under en väldigt kort tidsperiod - två, tre veckor ungefär. Jag hade så gärna sett en bok till i serien, så att man kunde sprida ut de stora händelserna och deras uppgörelser lite mer och då fått mer tid för lite mindre "viktiga" saker däremellan.
Bla, bla, bla. Men förstår ni vad jag menar? Ja, i grund och botten är det alltså så att jag gärna haft fler böcker i serien just för att den har så många bra element som kunnat få mer utrymme. Inget klagomål, som sagt, bara lilla jag som sörjer att denna härliga serie är över.
Om du inte läst denna trilogi än - vad väntar du på? Den passar både unga som vuxna och är sådär härligt charmig. Man kan inte låta bli att älska stämningen i berättelsen!
Bokens första mening: "'Det där kommer att bli ett fult ärr', sade läkaren utan att lyfta på huvudet."
Tidigare delar i serien: Rubinröd, Safirblå.
Sommar för evigt
Titel: Sommar för evigt Författare: Jenny HanSerie: Sommaren jag blev vacker #3 Sidor: 270 Originaltitel: We'll always have summer
Bokförlag: Ponto Pocket Utgivning: Maj 2013 ( f. u. 2012)
OBS, recensionen kan innehålla spoilers för dig som inte läst tidigare delar i serien.
Belly har haft två kärlekar i sitt liv, båda med efternamnet Fisher. Men hon blev tvungen att välja, och nästan två år har gått sedan hon bestämde sig för Jeremiah. Numera är hon säker på att han är hennes livs kärlek.
Då dyker Conrad upp, den äldre brodern. Han som svek Belly, men nu svär på att han fortfarande älskar henne. Plötsligt är de där igen, alla tre, i huset vid havet. Belly börjar tvivla - kan hon verkligen gifta sig med Jeremiah om det innebär att hon förlorar Conrad för alltid?
Här har vi en serie som är ultimat sommarläsning. Den är snabbläst, innehåller mysiga sommarmiljöer och handlar om kärlek. Jag har läst en bok ur den varje sommar de senaste tre åren och det är alltid så trevligt när man kan göra så - speciellt när böckerna inte kräver att man minns exakt allt från tidigare delar.
Ja, denna serie är som sagt mysig och härlig att läsa under sommaren. Men annars? Nja, det blir inte så mycket mer än just "sommarläsning". Möjligtvis första boken, förresten. Den gillade jag mycket.
Tyvärr känner jag Sommar för evigt inte gör så stort intryck på mig. Den är bra skriven och har sina fina ögonblick, men jag kan inte låta bli att tycka att handlingen stundtals blir fånig.
Hela grejen med att huvudkaraktären Belly ska vela kring vilken av bröderna hon gillar mest börjar kännas lite uttjatat. Det drama som uppstår kring detta blir lite löjligt - speciellt eftersom jag redan från bok ett funnit det uppenbart vem hon kommer/borde "välja".
Detta, bland annat, leder till att jag får svårt att sympatisera med Belly. Jag kan inte förstå hennes val ibland utan blir irriterad. Jag förstår bakgrunden till hennes situation - att hon känt dessa två bröder hela sitt liv och älskar dem - men det är svårt att inte sucka åt hennes beteende ibland.
Fast ändå, det är underhållande läsning som helhet. Väldigt skönt med en lättläst och snabb bok under sommaren (eller resten av året, för den delen) och jag tycker ändå om många aspekter av berättelsen. Mitt slutgiltiga omdöme är att serien är bra, om än med en handling som tappar sin glans något genom böckerna.
Men vill du ha lättsmält och mysig (sommar)läsning? Då har du hittat rätt.
Bokens första mening: "När jag var liten brukade min mamma och jag titta på gamla musikaler på onsdagskvällarna."
Tidigare böcker i serien: Sommaren jag blev vacker, Ingen sommar utan dig
Eleanor & Park
Titel: Eleanor & Park Författare: Rainbow Rowell
Serie: - Sidor: 325
Bokförlag: St. Martin's Press Utgivning: Februari 2013
Eleanor is the new girl in town, and she's never felt more alone. All mismatched clothes, mad red hair and chaotic home life, she couldn't stick out more if she tried. Then she takes the seat on the bus next to Park.
Quiet, careful and - in Eleanor's eyes - impossibly cool, Park's worked out that flying under the radar is the best way to get by.
Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mix tapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you're 16, and you have nothing and everything to lose.
Här har vi en väldigt omtalad bok. Kanske inte så jättemycket inom svenska bokbloggarvärlden, men man hörde massor med positivt om den på Booktube (Bokpratande delen av Youtube, ni vet). Dessutom har både John Green och Stephanie Perkins varsitt citat på omslaget. Så ja, omtyckt bok helt enkelt. Intresserad Amelie? Check.
Det första ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva Eleanor & Park är mysig. Det är en sådan där berättelse som man gärna gosar in sig i och där man kommer på sig själv med ett leende på läpparna.
Andra ordet är annorlunda. För boken har helt klart något speciellt över sig och jag gillar det. En faktor: Den utspelar sig på 80-talet.
En annan: Den har en mörk sida som jag anser gör att den sticker ut. För nej, boken var inte sådär gullig och fluffig som jag trodde, vilket blev lite av en överraskning. Eleanor kommer från och har en ganska trasig familj. Men det blir inte bara en bakgrundsfaktor som i så många andra böcker, utan något som är en stor del av boken och dess händelseförlopp.
Men trots att boken har drag som skiljer sig från mängden, plus en väldigt fin historia man minns... Tja, den har ändå inte det där lilla extra, tyvärr. "Det lilla extra" är då, för mig, när man blir helt uppslukad av en bok och får den där känslan i kroppen - känslan som bara skriker "åh, jättebra bok!".
Alltså, Eleanor & Park är en riktigt bra bok, det är den. Men sådär fantastisk som jag hört folk kalla den? Nja. Den når inte den nivån för mig.
Jag vet inte exakt varför jag inte faller för berättelsen till hundra. Visst, det finns småsaker jag inte riktigt är nöjd med. Till exempel tyckte jag att det faktum att Eleanor skulle vara ful och konstig (mest enligt Eleanor själv alltås, då vi är i hennes huvud hälften av boken) pekas ut lite för mycket. Jag kände flera gånger att "Okej, hon är inte perfekt - jag har förstått. Men det måste ju inte nämnas genom hela boken?".
Dessutom är jag inte helt säker på vad jag tycker om slutet. Både ogillar och gillar - ville ha mer, men är ändå inte missnöjd.
Men ändå, egentligen fanns det knappt något jag ogillade med boken. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Men det finns ju också de böcker man helt enkelt tycker är väldigt bra, men inte mer. Och det är ju inte heller fel, eller hur?
Jag tycker iallafall att ni ska läsa den här boken. Det är en fin, men ändå smått tragisk, historia som fastnar på minnet.
Bokens första mening: "He'd stopped trying to bring her back."
Utläst: 10 Juli 2013
Serie: - Sidor: 325
Bokförlag: St. Martin's Press Utgivning: Februari 2013
Eleanor is the new girl in town, and she's never felt more alone. All mismatched clothes, mad red hair and chaotic home life, she couldn't stick out more if she tried. Then she takes the seat on the bus next to Park.
Quiet, careful and - in Eleanor's eyes - impossibly cool, Park's worked out that flying under the radar is the best way to get by.
Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mix tapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you're 16, and you have nothing and everything to lose.
Här har vi en väldigt omtalad bok. Kanske inte så jättemycket inom svenska bokbloggarvärlden, men man hörde massor med positivt om den på Booktube (Bokpratande delen av Youtube, ni vet). Dessutom har både John Green och Stephanie Perkins varsitt citat på omslaget. Så ja, omtyckt bok helt enkelt. Intresserad Amelie? Check.
Det första ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva Eleanor & Park är mysig. Det är en sådan där berättelse som man gärna gosar in sig i och där man kommer på sig själv med ett leende på läpparna.
Andra ordet är annorlunda. För boken har helt klart något speciellt över sig och jag gillar det. En faktor: Den utspelar sig på 80-talet.
En annan: Den har en mörk sida som jag anser gör att den sticker ut. För nej, boken var inte sådär gullig och fluffig som jag trodde, vilket blev lite av en överraskning. Eleanor kommer från och har en ganska trasig familj. Men det blir inte bara en bakgrundsfaktor som i så många andra böcker, utan något som är en stor del av boken och dess händelseförlopp.
Men trots att boken har drag som skiljer sig från mängden, plus en väldigt fin historia man minns... Tja, den har ändå inte det där lilla extra, tyvärr. "Det lilla extra" är då, för mig, när man blir helt uppslukad av en bok och får den där känslan i kroppen - känslan som bara skriker "åh, jättebra bok!".
Alltså, Eleanor & Park är en riktigt bra bok, det är den. Men sådär fantastisk som jag hört folk kalla den? Nja. Den når inte den nivån för mig.
Jag vet inte exakt varför jag inte faller för berättelsen till hundra. Visst, det finns småsaker jag inte riktigt är nöjd med. Till exempel tyckte jag att det faktum att Eleanor skulle vara ful och konstig (mest enligt Eleanor själv alltås, då vi är i hennes huvud hälften av boken) pekas ut lite för mycket. Jag kände flera gånger att "Okej, hon är inte perfekt - jag har förstått. Men det måste ju inte nämnas genom hela boken?".
Dessutom är jag inte helt säker på vad jag tycker om slutet. Både ogillar och gillar - ville ha mer, men är ändå inte missnöjd.
Men ändå, egentligen fanns det knappt något jag ogillade med boken. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Men det finns ju också de böcker man helt enkelt tycker är väldigt bra, men inte mer. Och det är ju inte heller fel, eller hur?
Jag tycker iallafall att ni ska läsa den här boken. Det är en fin, men ändå smått tragisk, historia som fastnar på minnet.
Bokens första mening: "He'd stopped trying to bring her back."
Utläst: 10 Juli 2013
Avgrundens änglar
Titel: Avgrundens änglar Författare: Magnus Nordin
Serie: - Sidor: 283
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: September 2013
Louise Hjelm är kriminalinspektör i staden. Det blir hennes sak att lösa fallen med de försvunna unga kvinnorna. För de är flera. Ett olöst fall kastar en mörk skugga över staden och polisen har inga spår, inga ledtrådar.
Men det är fler som engagerar sig i övergreppsbrotten och försvinnandena. Gymnasieläraren Molly Zetterholm tar saken i egna händer när hon samlar några unga människor kring sig. Genom aktioner skipar rättvisa på sitt sätt. Alice är en av Mollys änglar. Hon är på flykt och i Mollys aktionsgrupp finner hon en fristad.
Deckare är inte min favorit-genre, så därför blir det inte ofta av att jag läser böcker i den stilen. Men när jag väl gör det är det ganska ofta jag gillar det jag läser. Avgrundens änglar är ett bra exempel på det!
Jag har varit nyfiken på boken väldigt länge. Den sticker ut i mängden då den behandlar ett ämne som är aktuellt men ändå, vill jag påstå, är lite i skymundan i samhället. Man vet att det sker, men tänker kanske inte på det ofta.
Här får vi även följa en grupp som, utanför polisen, sätter dit våldtäktsmän och förgripare. Denna annorlunda synvinkel var jag också nyfiken på.
Något jag brukar ogilla med deckare är hur karaktärernas personligheter är bleka eller i stort sett icke-existerande för att lämna plats till bokens spännande mysterium. Här lyckas dock Magnus Nordin med att få ihop intressanta karaktärer. De är inte de bästa jag stött på och hade gärna fått vara mer utvecklade, men de funkade fint.
Jag hade även önskat att första partiet i boken - då man får följa med gruppen på sina "uppdrag" - varit längre. Både för att jag fann den biten väldigt intressant och för att jag tror att man då fått mer chanser att lära känna karaktärerna.
Språket i boken har ett fint flyt och handlingen går smidigt framåt.
Men trots att Avgrundens änglar är en snabbläst bok, så är det inte en lättsmält historia. Den har sina väldigt mörka stunder och är ibland obehagligt detaljerad. Andra halvan av boken är otroligt spännande och näst intill omöjlig att lägga ifrån sig!
Sammanfattningsvis är det en väldigt bra bok med riktigt välskriven spänning. En ny favorit inom deckargenren. Rekommenderas både till tonåringar och vuxna!
Serie: - Sidor: 283
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: September 2013
Louise Hjelm är kriminalinspektör i staden. Det blir hennes sak att lösa fallen med de försvunna unga kvinnorna. För de är flera. Ett olöst fall kastar en mörk skugga över staden och polisen har inga spår, inga ledtrådar.
Men det är fler som engagerar sig i övergreppsbrotten och försvinnandena. Gymnasieläraren Molly Zetterholm tar saken i egna händer när hon samlar några unga människor kring sig. Genom aktioner skipar rättvisa på sitt sätt. Alice är en av Mollys änglar. Hon är på flykt och i Mollys aktionsgrupp finner hon en fristad.
Deckare är inte min favorit-genre, så därför blir det inte ofta av att jag läser böcker i den stilen. Men när jag väl gör det är det ganska ofta jag gillar det jag läser. Avgrundens änglar är ett bra exempel på det!
Jag har varit nyfiken på boken väldigt länge. Den sticker ut i mängden då den behandlar ett ämne som är aktuellt men ändå, vill jag påstå, är lite i skymundan i samhället. Man vet att det sker, men tänker kanske inte på det ofta.
Här får vi även följa en grupp som, utanför polisen, sätter dit våldtäktsmän och förgripare. Denna annorlunda synvinkel var jag också nyfiken på.
Något jag brukar ogilla med deckare är hur karaktärernas personligheter är bleka eller i stort sett icke-existerande för att lämna plats till bokens spännande mysterium. Här lyckas dock Magnus Nordin med att få ihop intressanta karaktärer. De är inte de bästa jag stött på och hade gärna fått vara mer utvecklade, men de funkade fint.
Jag hade även önskat att första partiet i boken - då man får följa med gruppen på sina "uppdrag" - varit längre. Både för att jag fann den biten väldigt intressant och för att jag tror att man då fått mer chanser att lära känna karaktärerna.
Språket i boken har ett fint flyt och handlingen går smidigt framåt.
Men trots att Avgrundens änglar är en snabbläst bok, så är det inte en lättsmält historia. Den har sina väldigt mörka stunder och är ibland obehagligt detaljerad. Andra halvan av boken är otroligt spännande och näst intill omöjlig att lägga ifrån sig!
Sammanfattningsvis är det en väldigt bra bok med riktigt välskriven spänning. En ny favorit inom deckargenren. Rekommenderas både till tonåringar och vuxna!
Underbara helvete
Titel: Underbara helvete Författare: Jamie McGuire
Originaltitel: Beautiful disaster Sidor: 358
Bokförlag: Kalla Kulor Utgivning: Maj 2013
Abby har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, fast besluten att aldrig återvända. Tillsammans med sin bästa kompis America har hon flytt till Eastern University för att börja ett nytt liv. Hädanefter ska hon vara en duktig flicka. Men så möter hon Travis, killen som slåss för pengar på illegala slagsmålsklubbar och som alltid har ett koppel av tjejer efter sig.
Abby lovar sig själv att aldrig falla för Travis och i stället inleder de en vänskap. En vänskap som med tiden fördjupas och intensifieras tills den plötsligt har förvandlats till just det Abby med alla medel försökt undvika. Hon vet att de inte är bra för varandra, ändå kan hon inte hålla sig borta ifrån honom...
Det är ett tag sedan jag läste denna bok nu. Jag skrev en recension dagarna efteråt som jag nu skulle rota fram... Men icke! Den är spårlöst försvunnen. Så nu får jag gå på de få anteckningar jag gjort under läsningen, samt mitt minne.
Mina känslor för Underbara helvete var väldigt blandade när jag läste boken. Det förblir de än idag. För det första vill jag ta upp det som störde mig med boken - för jo, det fanns ett antal saker.
Först har vi Travis. Han är otroligt överbeskyddande (tänk er Edward Cullen x2 ungefär) och behandlar Ally som en ägodel. Om någon ens petar på henne lär denne inte komma undan utan en blåtira eller två. Värt att nämna är att han kallade Abby för smeknamnet "Lilla duvan" cirka 23 biljoner gånger genom boken - varje gång han tilltalade henne, i princip. Både sjukt irriterande och väldigt fånigt - hon har ett namn!
Det andra är de stereotypiska könsrollerna. Abby må vara en tjej som står upp för sig själv, men när hon finner sig själv hemma hos Travis familj (ett hus fullt av killar), är det inte hon som lagar maten då? Jo. Vill här även hänvisa till Travis kontroll och ägande-behov när det gäller Ally.
Boken är dessutom i den nya genren "New Adult" (typ YA men med tillåtelse att skriva om sex, alkohol, droger och liknande) och ibland känns det nästan som om författaren sett möjligheten och öst in massor av det där "förbjudna". Så är det säkert inte, men det blir lite löjligt ibland.
Löjligt blir det även när det stundtals blir lite väl mycket drama för min smak.
MEN. Jag tänker inte såga den här boken helt. För även om den hade sina sämre sidor så hade boken något tilltalande över sig iallafall. Karaktärerna är till exempel inte enligt könsroll-mallerna hela tiden, utan ibland faktiskt väldigt intressanta och realistiska. Jag tyckte faktiskt om flera av dem (till och med Travis ibland!), trots det stereotypiska ljus de visades i.
Dessutom fann jag mig efter ca 100 sidor sitta som fastklistrad - helt uppslukad av Abby's och Travis relation. Trots att detta svalnade något efter halva boken (och jag stundtals bara ville få slut på allt drama) så går det inte att komma ifrån att jag ofta fann boken spännande, underhållande och faktiskt smått beroendeframkallande.
Okej, hörni, den här recensionen känns lite rörig. Men mina åsikter är både en liten gnutta dammiga och väldigt förvirrade. Tycker sammanfattar att det är en hyfsat bra bok, om än med saker jag gärna suddat ut eller korrigerat.
Tycker du att den låter intressant? Läs den då, säger jag!
Bokens första mening: "Allt i rummet skrek att jag inte hörde hemma där."
Uppföljare: Walking disaster (engelsk titel)
Utläst: 10 Maj 2013
Originaltitel: Beautiful disaster Sidor: 358
Bokförlag: Kalla Kulor Utgivning: Maj 2013
Abby har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig, fast besluten att aldrig återvända. Tillsammans med sin bästa kompis America har hon flytt till Eastern University för att börja ett nytt liv. Hädanefter ska hon vara en duktig flicka. Men så möter hon Travis, killen som slåss för pengar på illegala slagsmålsklubbar och som alltid har ett koppel av tjejer efter sig.
Abby lovar sig själv att aldrig falla för Travis och i stället inleder de en vänskap. En vänskap som med tiden fördjupas och intensifieras tills den plötsligt har förvandlats till just det Abby med alla medel försökt undvika. Hon vet att de inte är bra för varandra, ändå kan hon inte hålla sig borta ifrån honom...
Det är ett tag sedan jag läste denna bok nu. Jag skrev en recension dagarna efteråt som jag nu skulle rota fram... Men icke! Den är spårlöst försvunnen. Så nu får jag gå på de få anteckningar jag gjort under läsningen, samt mitt minne.
Mina känslor för Underbara helvete var väldigt blandade när jag läste boken. Det förblir de än idag. För det första vill jag ta upp det som störde mig med boken - för jo, det fanns ett antal saker.
Först har vi Travis. Han är otroligt överbeskyddande (tänk er Edward Cullen x2 ungefär) och behandlar Ally som en ägodel. Om någon ens petar på henne lär denne inte komma undan utan en blåtira eller två. Värt att nämna är att han kallade Abby för smeknamnet "Lilla duvan" cirka 23 biljoner gånger genom boken - varje gång han tilltalade henne, i princip. Både sjukt irriterande och väldigt fånigt - hon har ett namn!
Det andra är de stereotypiska könsrollerna. Abby må vara en tjej som står upp för sig själv, men när hon finner sig själv hemma hos Travis familj (ett hus fullt av killar), är det inte hon som lagar maten då? Jo. Vill här även hänvisa till Travis kontroll och ägande-behov när det gäller Ally.
Boken är dessutom i den nya genren "New Adult" (typ YA men med tillåtelse att skriva om sex, alkohol, droger och liknande) och ibland känns det nästan som om författaren sett möjligheten och öst in massor av det där "förbjudna". Så är det säkert inte, men det blir lite löjligt ibland.
Löjligt blir det även när det stundtals blir lite väl mycket drama för min smak.
MEN. Jag tänker inte såga den här boken helt. För även om den hade sina sämre sidor så hade boken något tilltalande över sig iallafall. Karaktärerna är till exempel inte enligt könsroll-mallerna hela tiden, utan ibland faktiskt väldigt intressanta och realistiska. Jag tyckte faktiskt om flera av dem (till och med Travis ibland!), trots det stereotypiska ljus de visades i.
Dessutom fann jag mig efter ca 100 sidor sitta som fastklistrad - helt uppslukad av Abby's och Travis relation. Trots att detta svalnade något efter halva boken (och jag stundtals bara ville få slut på allt drama) så går det inte att komma ifrån att jag ofta fann boken spännande, underhållande och faktiskt smått beroendeframkallande.
Okej, hörni, den här recensionen känns lite rörig. Men mina åsikter är både en liten gnutta dammiga och väldigt förvirrade. Tycker sammanfattar att det är en hyfsat bra bok, om än med saker jag gärna suddat ut eller korrigerat.
Tycker du att den låter intressant? Läs den då, säger jag!
Bokens första mening: "Allt i rummet skrek att jag inte hörde hemma där."
Uppföljare: Walking disaster (engelsk titel)
Utläst: 10 Maj 2013
Fjärde riket
Titel: Fjärde riket Författare: Maria Nygren
Serie: - Sidor: 395
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Augusti 2013
"Självklart var Hitler ett svin. Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone kunna ta över klassen."
Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, bra i skolan men har ingen riktig livsgnista. Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan gölmt vem hon är.
Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att största skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra, kränkta eller ar blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt!
Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst...
Detta är en bok jag varit nyfiken på sedan jag först hörde talas om den. En ungdomsbok med en annorlunda twist på något gammalt och välbekant; populäritet samt utanförskap i högstadiemiljö. Men här går det inte riktigt till som det brukar.
De klassiska rollerna i en högstadieklass finns fortfarande med, men de är nödvändiga för berättelsen. Dessutom är dem här inget jag retar mig på, för snart har boken fångat mig i sitt grepp.
Det är väldigt intressant att följa de tre tjejernas kamp mot, vad de tror är, jämlikhet och demokrati i skolan. Jag kan inte låta bli att ryckas med i deras engagemang för sina planer och sedan känna med dem i besvikelsen när de stöter på hinder på vägen.
Boken har flera berättarröster - ett koncept jag i vanliga fall inte är särskilt förtjust i. Här funkar det dock utmärkt och det är intressant att se händelsernas förlopp från flera synvinklar. Perspektiven är såklart de tre tjejerna – Blenda, Penny och LSD – men även deras ”fiende” Hedvig, skolans drottning.
Boken har ett gott flyt och jag läser hungrigt vidare. Trots att man vet vilken riktning berättelsen vandrar mot är det ändå spännande. Det är snyggt skrivet och boken är svår att lägga ifrån sig.
Att se grunderna i Hitlers väg till makten användas på en högstadieskolas spelplan är intressant och tankeväckande. Kan man verkligen använda sig av samma, delvis effektiva taktik utan att även hamna inför samma negativa konsekvenser?
Fjärde riket är en riktigt bra bok och en smart tappning på orättvisor och status bland skolelever. Läs den!
Bokens första mening: "Det är skit."
Serie: - Sidor: 395
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Augusti 2013
"Självklart var Hitler ett svin. Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone kunna ta över klassen."
Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, bra i skolan men har ingen riktig livsgnista. Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan gölmt vem hon är.
Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att största skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra, kränkta eller ar blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt!
Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst...
Detta är en bok jag varit nyfiken på sedan jag först hörde talas om den. En ungdomsbok med en annorlunda twist på något gammalt och välbekant; populäritet samt utanförskap i högstadiemiljö. Men här går det inte riktigt till som det brukar.
De klassiska rollerna i en högstadieklass finns fortfarande med, men de är nödvändiga för berättelsen. Dessutom är dem här inget jag retar mig på, för snart har boken fångat mig i sitt grepp.
Det är väldigt intressant att följa de tre tjejernas kamp mot, vad de tror är, jämlikhet och demokrati i skolan. Jag kan inte låta bli att ryckas med i deras engagemang för sina planer och sedan känna med dem i besvikelsen när de stöter på hinder på vägen.
Boken har flera berättarröster - ett koncept jag i vanliga fall inte är särskilt förtjust i. Här funkar det dock utmärkt och det är intressant att se händelsernas förlopp från flera synvinklar. Perspektiven är såklart de tre tjejerna – Blenda, Penny och LSD – men även deras ”fiende” Hedvig, skolans drottning.
Boken har ett gott flyt och jag läser hungrigt vidare. Trots att man vet vilken riktning berättelsen vandrar mot är det ändå spännande. Det är snyggt skrivet och boken är svår att lägga ifrån sig.
Att se grunderna i Hitlers väg till makten användas på en högstadieskolas spelplan är intressant och tankeväckande. Kan man verkligen använda sig av samma, delvis effektiva taktik utan att även hamna inför samma negativa konsekvenser?
Fjärde riket är en riktigt bra bok och en smart tappning på orättvisor och status bland skolelever. Läs den!
Bokens första mening: "Det är skit."
Blunda och hoppa
Titel: Blunda och hoppa Författare: Sarah Dessen
Originaltitel: This lullaby Sidor: 365
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Juni 2013
Remy har en krass syn på tillvaron, särskilt när det gäller kärlek. Kanske har det att göra med att hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap och att hennes pappa stack innan Remy föddes. Hon tror på korta förhhållanden utan större känslomässigt engagemang och att satsa på sig själv. Hon tar inga risker, lämnar inget åt slumpen och har jobbat stenhårt för att ta sig till Stanford, det prestigefyllda college där hon ska börja till hösten,
Men så träffar hon Dexter: klumpig, slarvig och impulsiv - allt som Remy askyr. Och han vägrar spela efter Remys regler.
Mitt första intryck av Blunda och hoppa var att den tycktes lite annorlunda från de tidigare böcker jag läst av Sarah Dessen (Mitt perfekta liv, Du glömde säga hej då). Här omnämns alkohol, tobak och droger mer samt används även någon enstaka gång av bokens karaktärer - dock mest de två första. Jag tänkte att vi nu kanske skulle få följa en mer vild och vårdslös protagonist.
Snart är det dock tydligt att även Remy är ganska mycket av en "good girl", iallafall under tiden vi får följa henne. Hon är kontrollerande, beräknande och styr och ställer gärna i sitt - och andras - liv. Till exempel planerar hon hela mammans femte bröllop.
Enligt Dessen-manualen möter Remy sedan Dexter, som är denna boks "kille som får den kontrollerade tjejen att slappna av".
Sarah Dessen är verkligen en skicklig författare! Hon mixar snyggt ihop kärlek, vänskap och familjerelationer och kryddar rejält med sommar-känsla.
Appropå just familjerelationer gillar jag här hur man får se och dra kopplingar mellan Remy och hennes föräldrar när det kommer till deras hantering av kärleksrelationer. Det är ju naturligt och inte direkt ovanligt att barn tar efter och drar erfarenheter från föräldrarnas liv, men det var intressant att läsa om och var fint framställt i boken.
Blunda och hoppa har inte riktigt samma gnista som de tidigare böcker jag läst av Dessen. Jag blir inte riktigt lika fäst vid berättelsen och dess karaktärer. Jag fann det ibland svårt att relatera till Remy och hennes val och var inte överförtjust i Dexter. Dessutom tycktes Remys tankar upprepas lite för ofta och jag fick en vag känsla av att samma textstycke återvände men med varierande ord och formuleringar.
Men som helhet är detta ännu en mysig bladvändare från Sarah Dessen, som jag helt klart rekommenderar. Perfekt sommarläsning!
Bokens första mening: "Låten heter 'This lullaby'."
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Juni 2013
Remy har en krass syn på tillvaron, särskilt när det gäller kärlek. Kanske har det att göra med att hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap och att hennes pappa stack innan Remy föddes. Hon tror på korta förhhållanden utan större känslomässigt engagemang och att satsa på sig själv. Hon tar inga risker, lämnar inget åt slumpen och har jobbat stenhårt för att ta sig till Stanford, det prestigefyllda college där hon ska börja till hösten,
Men så träffar hon Dexter: klumpig, slarvig och impulsiv - allt som Remy askyr. Och han vägrar spela efter Remys regler.
Mitt första intryck av Blunda och hoppa var att den tycktes lite annorlunda från de tidigare böcker jag läst av Sarah Dessen (Mitt perfekta liv, Du glömde säga hej då). Här omnämns alkohol, tobak och droger mer samt används även någon enstaka gång av bokens karaktärer - dock mest de två första. Jag tänkte att vi nu kanske skulle få följa en mer vild och vårdslös protagonist.
Snart är det dock tydligt att även Remy är ganska mycket av en "good girl", iallafall under tiden vi får följa henne. Hon är kontrollerande, beräknande och styr och ställer gärna i sitt - och andras - liv. Till exempel planerar hon hela mammans femte bröllop.
Enligt Dessen-manualen möter Remy sedan Dexter, som är denna boks "kille som får den kontrollerade tjejen att slappna av".
Detta är dock mer ett uppmärksammande av mönster snarare än ett klagomål. Nej, jag är väldigt okej med detta upplägg - för även här fungerar det riktigt bra.
Sarah Dessen är verkligen en skicklig författare! Hon mixar snyggt ihop kärlek, vänskap och familjerelationer och kryddar rejält med sommar-känsla.
Appropå just familjerelationer gillar jag här hur man får se och dra kopplingar mellan Remy och hennes föräldrar när det kommer till deras hantering av kärleksrelationer. Det är ju naturligt och inte direkt ovanligt att barn tar efter och drar erfarenheter från föräldrarnas liv, men det var intressant att läsa om och var fint framställt i boken.
Blunda och hoppa har inte riktigt samma gnista som de tidigare böcker jag läst av Dessen. Jag blir inte riktigt lika fäst vid berättelsen och dess karaktärer. Jag fann det ibland svårt att relatera till Remy och hennes val och var inte överförtjust i Dexter. Dessutom tycktes Remys tankar upprepas lite för ofta och jag fick en vag känsla av att samma textstycke återvände men med varierande ord och formuleringar.
Men som helhet är detta ännu en mysig bladvändare från Sarah Dessen, som jag helt klart rekommenderar. Perfekt sommarläsning!
Safirblå
Titel: Safirblå Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Saphirblau Serie: Ädelstenstrilogin #2 Sidor: 393
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Mars 2013
Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov.
Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt).
Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!
En efterlängtad uppföljare! Jag tyckte mycket om Rubinröd, så Safirblå var väldigt välkommen läsning.
Vi hoppar rätt in i berättelsen som följer upp precis där första boken slutade. Det tog en stund att komma in i det hela då jag behövde påminnas om vissa karaktärer och händelser som skett tidigare, men snart flöt det på smidigt.
Det fina flytet och den enkla känslan som ligger över böckerna i den här serien är just en av orsakerna till att jag gillar dem. Det är en ganska lätt, humoristisk chic-lit stil över det hela och det bildar en härlig mix med tidsresor och forna miljöer.
Kerstin Gier's koncept är fortsatt intressant och bra, även om jag tyckte mig finna några få brister eller informationsluckor i boken - till exempel kring hur dessa tillbakahopp i tiden påverkar framtiden.
Gwendolyn's berättarröst fortsätter vara rolig och är ett plus i bokens helhet. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om henne som karaktär för tillfället. Jag var inte helt överens med hennes val och irriterade mig något på hur hon ena sekunden gnällde över att hon är så ovetandes om saker och ting, för att i nästa neka informationen när den blir serverad till henne på silverfat.
Jag vet inte heller om jag är särskilt förtjust i Gideon... Både han och Gwendolyn har inte hunnit utvecklas tillräckligt hittills för att jag ska ha en klar uppfattning.
Övriga karaktärer är fortsatt förvirrande att hålla koll på och jag blandade ofta ihop de mindre karaktärerna.
Men jag tycker ändå mycket om Safirblå. Det är härligt, snabbläst och spännande!
Jag oroar mig dock lite för hur hela serien ska knytas ihop. Allt som skett hittills (både bok ett och två) har ägt rum i endast en vecka, vilket känns alldeles för lite med tanke på att det endast finns en bok kvar i trilogin.
Jag är rädd för att Gier kommer behöva trycka ihop alldeles för mycket i uppföljaren och göra den alldeles för hastig. Det har ju pratats mycket om vad Gwendolyn kan tänkas göra längre fram och det eventuella känns väldigt avlägset just nu.
Nåja, vi får hoppas att författaren vet vad hon gör! Men jag hade nog känt mig något tryggare om det funnits minst två uppföljare till - eller om de två första böckerna varit en enda.
Hur som helst, jag gillar Safirblå, serien i allmänt och ser massor fram emot tredje delen, Smaragdgrön, som tack och lov inte dröjer längre än till hösten!
Bokens första mening: "Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma."
Tidigare böcker i serien: Rubinröd.
Uppföljare: Smaragdgrön (utkommer augusti 2013)
Originaltitel: Saphirblau Serie: Ädelstenstrilogin #2 Sidor: 393
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Mars 2013
Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov.
Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt).
Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!
En efterlängtad uppföljare! Jag tyckte mycket om Rubinröd, så Safirblå var väldigt välkommen läsning.
Vi hoppar rätt in i berättelsen som följer upp precis där första boken slutade. Det tog en stund att komma in i det hela då jag behövde påminnas om vissa karaktärer och händelser som skett tidigare, men snart flöt det på smidigt.
Det fina flytet och den enkla känslan som ligger över böckerna i den här serien är just en av orsakerna till att jag gillar dem. Det är en ganska lätt, humoristisk chic-lit stil över det hela och det bildar en härlig mix med tidsresor och forna miljöer.
Kerstin Gier's koncept är fortsatt intressant och bra, även om jag tyckte mig finna några få brister eller informationsluckor i boken - till exempel kring hur dessa tillbakahopp i tiden påverkar framtiden.
Gwendolyn's berättarröst fortsätter vara rolig och är ett plus i bokens helhet. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om henne som karaktär för tillfället. Jag var inte helt överens med hennes val och irriterade mig något på hur hon ena sekunden gnällde över att hon är så ovetandes om saker och ting, för att i nästa neka informationen när den blir serverad till henne på silverfat.
Jag vet inte heller om jag är särskilt förtjust i Gideon... Både han och Gwendolyn har inte hunnit utvecklas tillräckligt hittills för att jag ska ha en klar uppfattning.
Övriga karaktärer är fortsatt förvirrande att hålla koll på och jag blandade ofta ihop de mindre karaktärerna.
Men jag tycker ändå mycket om Safirblå. Det är härligt, snabbläst och spännande!
Jag oroar mig dock lite för hur hela serien ska knytas ihop. Allt som skett hittills (både bok ett och två) har ägt rum i endast en vecka, vilket känns alldeles för lite med tanke på att det endast finns en bok kvar i trilogin.
Jag är rädd för att Gier kommer behöva trycka ihop alldeles för mycket i uppföljaren och göra den alldeles för hastig. Det har ju pratats mycket om vad Gwendolyn kan tänkas göra längre fram och det eventuella känns väldigt avlägset just nu.
Nåja, vi får hoppas att författaren vet vad hon gör! Men jag hade nog känt mig något tryggare om det funnits minst två uppföljare till - eller om de två första böckerna varit en enda.
Hur som helst, jag gillar Safirblå, serien i allmänt och ser massor fram emot tredje delen, Smaragdgrön, som tack och lov inte dröjer längre än till hösten!
Bokens första mening: "Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma."
Tidigare böcker i serien: Rubinröd.
Uppföljare: Smaragdgrön (utkommer augusti 2013)
The perks of being a wallflower
Titel: The perks of being a wallflower Författare: Stephen Chbosky
Serie: - Sidor: 231
Bokförlag: Pocket Books Utgivning: Februari 2009 (f. u. Feb 1999)
Charlie is a freshman. And while he's not the biggest geek in the school, he is by no means popular. Shy, introspective, intelligent beyond years yet socially awkward, he is a wallflower, caught between trying to live his life and trying to run from it.
Charlie is attempting to navigate his way through uncharted territory: the world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.
But Charlie can't stay on the sideline forever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
Bättre sent än aldrig, antar jag. Utrycket passar, förutom på själva läsningen av boken i sig, även in på hur lång tid jag skjutit upp den här recensionen. The perks of being a wallflower var den sista boken jag läste år 2012. Och oj, vilket bra avslut bokåret fick!
Jag kände mig aningen orolig när jag öppnade boken. Det är ju minst sagt en hyllad bok vilket höjer förväntningarna rejält. Dessutom har jag alltid haft något svårt för böcker som är skrivna i dagboks eller brevform (The perks of being a wallflower har det sistnämnda formatet) just för att det ger en subjektiv syn på allt som sker.
Jag oroade mig dock i onödan. Väldigt snart var mitt intresse väckt och jag läste nyfiket vidare.
Det här är verkligen ett sådant fall där jag inte kan annat än säga att jag inte läst något liknande förut. Vår huvudkaraktär Charlie tänker på ett så unikt och observerande sätt att man gång på gång blir smått förundrad över hur författaren Stephen Chbosky lyckats skapa en sådan komplex karaktär.
Jag blir väldigt fäst vid Charlie och känner verkligen medkänsla för honom i de svåra händelserna som tas upp. Jag känner även igen mig i flera känslor som beskrivs vilket bara gör läsupplevelsen ännu starkare.
Det sker så mycket på så få sidor och det är näst intill överväldigande att läsa den. På ett bra sätt.
Men den mest intressanta karaktären i boken måste nog ändå vara Patrick, en av två kompisar som Charlie möter och som förändrar honom. Patrick har så många olika sidor och det känns ändå bara som om vi endast får skrapa lite på ytan av allt som är han.
Sam, Patrick's syster, tycker jag också om.
Det är lite svårt att säga varför jag tycker om denna bok så mycket. Jag tror faktiskt att man måste läsa boken själv för att förstå vad som är så speciellt med den.
Charlie is attempting to navigate his way through uncharted territory: the world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.
But Charlie can't stay on the sideline forever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
Bättre sent än aldrig, antar jag. Utrycket passar, förutom på själva läsningen av boken i sig, även in på hur lång tid jag skjutit upp den här recensionen. The perks of being a wallflower var den sista boken jag läste år 2012. Och oj, vilket bra avslut bokåret fick!
Jag kände mig aningen orolig när jag öppnade boken. Det är ju minst sagt en hyllad bok vilket höjer förväntningarna rejält. Dessutom har jag alltid haft något svårt för böcker som är skrivna i dagboks eller brevform (The perks of being a wallflower har det sistnämnda formatet) just för att det ger en subjektiv syn på allt som sker.
Jag oroade mig dock i onödan. Väldigt snart var mitt intresse väckt och jag läste nyfiket vidare.
Det här är verkligen ett sådant fall där jag inte kan annat än säga att jag inte läst något liknande förut. Vår huvudkaraktär Charlie tänker på ett så unikt och observerande sätt att man gång på gång blir smått förundrad över hur författaren Stephen Chbosky lyckats skapa en sådan komplex karaktär.
Jag blir väldigt fäst vid Charlie och känner verkligen medkänsla för honom i de svåra händelserna som tas upp. Jag känner även igen mig i flera känslor som beskrivs vilket bara gör läsupplevelsen ännu starkare.
Det sker så mycket på så få sidor och det är näst intill överväldigande att läsa den. På ett bra sätt.
Men den mest intressanta karaktären i boken måste nog ändå vara Patrick, en av två kompisar som Charlie möter och som förändrar honom. Patrick har så många olika sidor och det känns ändå bara som om vi endast får skrapa lite på ytan av allt som är han.
Sam, Patrick's syster, tycker jag också om.
Det är lite svårt att säga varför jag tycker om denna bok så mycket. Jag tror faktiskt att man måste läsa boken själv för att förstå vad som är så speciellt med den.
Det är även en berättelse som vuxit i mina ögon allteftersom tiden gått. När jag läste ut den på nyårsafton visste jag bara att den var jättebra. Nu i april, när jag haft gott om tid att reflektera och tänka kring den, KÄNNER jag att den är jättebra.
Bokens första mening: "Dear friend, I am writing to you because she said you listen and understand and didn't try to sleep with that person at that party even though you could have."
Övrigt: Gavs ut på svenska som Wallflower av Gilla böcker i januari i år.
Bokens första mening: "Dear friend, I am writing to you because she said you listen and understand and didn't try to sleep with that person at that party even though you could have."
Övrigt: Gavs ut på svenska som Wallflower av Gilla böcker i januari i år.
En sekund i taget
Titel: En sekund i taget Författare: Sofia Nordin
Serie: ? Sidor: 194
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Januari 2013
"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också."
Febern har dödat hennes familj, alla i skolan och resten av samhället. Hedvig lämnar allt och ger sig av. Hon måste bort. På gatorna ligger döda och motorvägen är full av krockade bilar. Hon är ensam kvar i världen. Eller finns det någon annan där ute?
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Januari 2013
"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också."
Febern har dödat hennes familj, alla i skolan och resten av samhället. Hedvig lämnar allt och ger sig av. Hon måste bort. På gatorna ligger döda och motorvägen är full av krockade bilar. Hon är ensam kvar i världen. Eller finns det någon annan där ute?
En svensk dystopi - ett klart måste att läsa för mig! Men om du nu börjar tänka Hungerspelen och Divergent så är du lite fel ute. I En sekund i taget finns inte ett strikt framtida samhälle, utan snarare en post-apocalyptisk verklighet som egentligen skulle vänta oss runt hörnet, vilken dag som helst. Alla dör i en feber, som dödar snabbt och skoningslöst. Bara trettonåriga Hedvig finns kvar, tycks det som. Helt ensam.
Boken är ingen action-fylld berättelse med wow-händelser i var och vartannat kapitel. Så egentligen, om man ser på det ur den synvinkeln, händer inte särskilt mycket. Men i Hedvigs huvud är det full aktivitet. Tankar och känslor som beskrivs otroligt realistiskt. Det är sorg, skuld, ångest och, framför allt, ensamhet. På det planet så blev jag imponerad och väldigt överväldigad över att Sofia Nordin lyckats få in så mycket på så få sidor - och dessutom lyckas med att verkligen beröra.
Jag som väldigt lätt påverkas av känslor i böcker kunde ibland tycka att det blev för mycket. För mycket mörker och ensamhet. Det är väldigt otäckt och obehagligt att sätta sig in i Hedvigs situation. Hon är helt ensam och kommer förmodligen att vara det för evigt. Jag var tvungen att ta pauser från läsandet ibland för att inte bli alldeles för nedstämd. Men detta är ju ändå ett bevis på att Sofia Nordin lyckats med att beskriva känslor trovärdigt och äkta. Hon gör det nästan för bra, om man kan säga så.
Självklart så finns där även små, små ljusglimtar av hopp mitt i allt det svarta, men det är inte en feel good-bok det här. Vilket inte direkt är meningen, det förstår jag ju.
För att sammanfatta det hela så kan jag säga att det är en väldigt bra bok med ett intressant upplägg och med mycket välbeskrivna känslor och tankar. Ibland blir det lite för kvävande, för min del, men inte så pass att jag på något sätt tappar läslusten. Slutet var fint på sitt sätt, men kändes lite förhastat och lämnade mig med många frågor.
Och även om En sekund i taget skulle fungera fint som fristående bok så kan jag inte låta bli att undra: "Kommer det en fortsättning?" för jag vill veta mer.
Bokens första mening: "Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig."
Blink, blink med stjärnan & Önska bort, önska nytt
Titel: Blink, blink med stjärnan Författare: Ingrid Olsson
Serie: - Sidor: 128
Bokförlag: Gilla böcker Utgivning: September 2012
"En pojke går fram till kanten. Bassängvattnet glittrar. Som en stjärnhimmel fast upp och ner. En himmel man kan dyka ner i, tänker han och lutar sig fram. Om man kan simma. Annars kan man trilla. Bara falla rakt ner i det som gnistrar. Falla och sjunka som en sten."
En pojke vid en bassängkant, en flicka som ser genom taket, en hemstickad tröja som kliar. En mamma som inte lyssnar, en pappa som inget förstår och mormors ängel i tusen bitar.
Blink, blink med stjärnan innehåller 8 korta berättelser där vi får möta lika många barn. Det som de alla har gemensamt är deras fokus på barnens relation till sina föräldrar. Varje sida innehåller ett fåtal meningar och gör därför boken väldigt lätt och snabbläst, men den lyckas ändå verkligen beröra mig.
Känslorna är beskrivna med noggrant utvalda ord och sipprar verkligen ut från papperet, in till läsaren. Man känner flera gånger igen sig i personerna och deras tankar. Jag är väldigt imponerad över hur Ingrid Olsson med så få ord verkligen lyckas fånga de åtta barnens livssituationer.
Titel: Önska bort, önska nytt Författare: Ingrid Olsson
Serie: - Sidor: 125
Bokförlag: Gilla böcker Utgivning: September 2012
"Har du ingen som kan komma och hämta dig?" Sköterskan la sin hand på hans axel.
Han skakade på huvudet. Hans fingrar rörde vid plastpåsens handtag. Det är där hon ligger, tänkte han. Hon som kunde ha hämtat mig ligger i påsen.
En kille med sin mammans saker i en plastpåse, en tjej i en trappuppgång, en ryggsäck som är för tung för en helg i Åre. Ord som inte vill ut, något som tickar i magen, en pappa som inte får finnas.
Önska bort, önska nytt berättar om lika många personer, men den här gången så är det tonåringar vi får möta. Det är samma upplägg och stil som i Blink, blink med stjärnan, men här är det snäppet mörkare. De problem som skildras här är, såklart, av en annan karaktär då hör till en senare tid i livet. Boken känns även snäppet djupare, mycket antagligen för att jag själv är i samma ålder som karaktärerna. Jag kan ju relatera till och känna med dem på en annan nivå.
Ja, jag tror nog att Önska bort, önska nytt är den jag gillade bäst av de två - men samtidigt så känns det lite dumt att välja en favorit, då de ju ändå hör ihop på ett vis.
Sammanfattningsvis så är det två riktigt bra böcker vars upplägg och skrivsätt är klockrent. Varje berättelse går in i hjärtat och berör. Jag rekommenderar verkligen att ni läser dem!
Tio stationer
Titel: Tio stationer Författare: Jenny ValentineSerie: - Sidor: 61
Bokförlag: Atrium förlag Utgivning: September 2012
Lucas och hans syster Mercy vill väl när de tar med lillebror Jed och glömske farfar Norman ut för en heldag i London. De ska ju bara åka tio stationer med tunnelbanan - vad skulle egentligen kunna hända?
I den här väldigt korta boken så får vi återse familjen Swain som vi lärde känna i Hitta Violet Park. Ni som läst den (vilket jag rekommenderar att ni gör innan ni kör på Tio stationer) vet ju att de människorna är aningen... speciella. Jag gillade verkligen dem och berättelsen, och förväntade mig att jag skulle få något lika knasigt och charmigt här med.
Bokförlag: Atrium förlag Utgivning: September 2012
Lucas och hans syster Mercy vill väl när de tar med lillebror Jed och glömske farfar Norman ut för en heldag i London. De ska ju bara åka tio stationer med tunnelbanan - vad skulle egentligen kunna hända?
I den här väldigt korta boken så får vi återse familjen Swain som vi lärde känna i Hitta Violet Park. Ni som läst den (vilket jag rekommenderar att ni gör innan ni kör på Tio stationer) vet ju att de människorna är aningen... speciella. Jag gillade verkligen dem och berättelsen, och förväntade mig att jag skulle få något lika knasigt och charmigt här med.
Tyvärr så blev jag besviken på den här boken. Den inleds bra, omän kanske lite för långsamt - för sedan händer nämligen ingenting. Den är slut innan den hinner börja och Valentine avslutar hastigt och som om "allt löst sig efter många komplikationer". Men vilka komplikationer? Som sagt: Det var inte direkt någonting som hann hända.
Visst, det är bara 60 sidor, men då Valentine lyckades få in väldigt mycket på endast 200 sidor i Hitta Violet Park, så trodde jag att hon även skulle lyckas med det här.
Tio stationer är ingen dålig bok. Den är helt okej och har fortfarande hennes speciella berättarstil. Men det känns som att hon byggde upp för ett litet äventyr som sedan aldrig fick starta. Nja, jag är besviken.
Tio stationer är ingen dålig bok. Den är helt okej och har fortfarande hennes speciella berättarstil. Men det känns som att hon byggde upp för ett litet äventyr som sedan aldrig fick starta. Nja, jag är besviken.
Bokens första mening: "'Mamma kommer att döda dig, Lucas Swain.'"
Chasing Brooklyn
Titel: Chasing Brookly Författare: Lisa Schroeder
Serie: - Sidor: 412
Bokförlag: Simon Pulse Utgivning: April 2011 (f.u. 2010)
Brooklyn can't sleep. Her boyfriend, Lucca, died only a year ago, and now her friend Gabe just died of an overdose. Every time she closes her eyes, Gabe's ghost is there waiting for her. She has no idea what he wants, or why it isn't Lucca visiting her dreams.
Nico can't stop. He's always running, trying to escape the pain of losing his brother, Lucca. But then Lucca's ghost begins leaving messages telling Nico he needs to help Brooklyn.
As the nightmares escalate and the messages become relentless, Nico reaches out to Brooklyn. But neither of them can admit they're being haunted. Until they learn to let each other in, not one soul will be able to rest.
Det var svårt att inte ha ganska höga förväntningar på den här boken, för alla tycks ju ha gillat den supermycket. Tyvärr så fastnade jag inte alls för boken i början - möjligtvis delvis på förväntingarna, men också på grund av andra orsaker.
Jag var rejält klantig, kan man säga. Jag missade nämligen att det var två olika berättar-perspektiv! (Jag hade inte läst bakside-texten på ett antal månader och missade på något vis de två olika namnen som stod i början på kapitlen - hur?!). Hur som helst, det gjorde att jag såklart blev väldigt förvirrad under de första 20-30 sidorna eller så, innan jag insåg mitt misstag. Här borde jag kanske ha börjat om från början igen, men så smart var jag dock inte.
Trots att jag sedan började läsa boken "med rätt antal huvudkaraktärer" kunde jag inte riktigt känna boken förrän jag läst sisådär hälften. Jag vet inte riktigt varför, men den fick liksom inte ett ordentligt grepp om mig. Men den var fortfarande bra, ändå.
Språket är definitivt ett plan som Lisa Schroeder klarar galant! Jag älskar vers-stilen och hur hon med så få ord lyckas beskriva känslor så effektfullt och vackert. Helt klart högsta betyg i den kategorin!
Konceptet i boken känns igen från I heart you, you haunt me och det upplägget gillar jag även här. Att man här även fick följa två personer uppskattade jag. Det kändes mer realistiskt att få uppleva två karaktärers sorg över en människas bortgång - speciellt då de två hade olika relationer till personen i fråga.
Serie: - Sidor: 412
Bokförlag: Simon Pulse Utgivning: April 2011 (f.u. 2010)
Brooklyn can't sleep. Her boyfriend, Lucca, died only a year ago, and now her friend Gabe just died of an overdose. Every time she closes her eyes, Gabe's ghost is there waiting for her. She has no idea what he wants, or why it isn't Lucca visiting her dreams.
Nico can't stop. He's always running, trying to escape the pain of losing his brother, Lucca. But then Lucca's ghost begins leaving messages telling Nico he needs to help Brooklyn.
As the nightmares escalate and the messages become relentless, Nico reaches out to Brooklyn. But neither of them can admit they're being haunted. Until they learn to let each other in, not one soul will be able to rest.
Det var svårt att inte ha ganska höga förväntningar på den här boken, för alla tycks ju ha gillat den supermycket. Tyvärr så fastnade jag inte alls för boken i början - möjligtvis delvis på förväntingarna, men också på grund av andra orsaker.
Jag var rejält klantig, kan man säga. Jag missade nämligen att det var två olika berättar-perspektiv! (Jag hade inte läst bakside-texten på ett antal månader och missade på något vis de två olika namnen som stod i början på kapitlen - hur?!). Hur som helst, det gjorde att jag såklart blev väldigt förvirrad under de första 20-30 sidorna eller så, innan jag insåg mitt misstag. Här borde jag kanske ha börjat om från början igen, men så smart var jag dock inte.
Trots att jag sedan började läsa boken "med rätt antal huvudkaraktärer" kunde jag inte riktigt känna boken förrän jag läst sisådär hälften. Jag vet inte riktigt varför, men den fick liksom inte ett ordentligt grepp om mig. Men den var fortfarande bra, ändå.
Språket är definitivt ett plan som Lisa Schroeder klarar galant! Jag älskar vers-stilen och hur hon med så få ord lyckas beskriva känslor så effektfullt och vackert. Helt klart högsta betyg i den kategorin!
Konceptet i boken känns igen från I heart you, you haunt me och det upplägget gillar jag även här. Att man här även fick följa två personer uppskattade jag. Det kändes mer realistiskt att få uppleva två karaktärers sorg över en människas bortgång - speciellt då de två hade olika relationer till personen i fråga.
Både Brooklyn och Nico kom jag att gilla genom bokens gång och jag kom snart att även tycka om själva boken väldigt, väldigt mycket. De sista 100 sidorna - de var bara wow! Precis sådär otroligt bra som folk beskrivit och jag förväntat mig! Om bara resten av boken hade känts så för mig.. ja, då hade det här defintivt varit en ny favorit.
Fast ja, det "bara bra" i början går inte att komma ifrån riktigt... Men det är ändå en riktigt, riktigt bra bok det här! Läs den!
Jag tror att jag minsann kommer att läsa om den i framtiden för att ge den lite av en andra chans - för kanske gillar jag (hela) boken sådär supermycket utan förväntningar och förvirring i början?
Under tiden så ska jag ta och köpa hem fler av Lisa Schroeders fina böcker...
Bokens första mening:
"One year ago today
I lost my boyfriend, Lucca."
Hitta Violet Park
Titel: Hitta Violet Park Författare: Jenny Valentine
Originaltitel: Finding Violet Park Sidor: 204
Bokförlag: Atrium förlag Utgivning: Oktober 2011
"Det fanns flera anledningar till att Violet Park inte borde ha betytt nåt för mig. Hon var gammal. Hon var död. Hon var i en burk på en hylla. Men jag träffade henne av en slump, mitt i natten, och hon förändrade allt."
Sextonåriga Lucas Swain blir nyfiken när har hittar en urna lämnad på en taxifirmas kontor. Eftersom han är övertygad om att han känner en förbindelse med den döda gamla damen i urnan - Violet Park - försöker han få tag i den. Men han har ingen aning om att jakten på Violet Park även kommer att leda honom in på mysteriet kring försvinnandet av hans egen far.
Originaltitel: Finding Violet Park Sidor: 204
Bokförlag: Atrium förlag Utgivning: Oktober 2011
"Det fanns flera anledningar till att Violet Park inte borde ha betytt nåt för mig. Hon var gammal. Hon var död. Hon var i en burk på en hylla. Men jag träffade henne av en slump, mitt i natten, och hon förändrade allt."
Sextonåriga Lucas Swain blir nyfiken när har hittar en urna lämnad på en taxifirmas kontor. Eftersom han är övertygad om att han känner en förbindelse med den döda gamla damen i urnan - Violet Park - försöker han få tag i den. Men han har ingen aning om att jakten på Violet Park även kommer att leda honom in på mysteriet kring försvinnandet av hans egen far.
Jag tvekar på att jag hade läst den här boken om jag inte hade fått den, men det ligger lite av en charm i det där med att få en bok man knappt vet något om och sedan få en fin läsupplevelse, eller hur?
På många sätt så låter boken som en typisk "ta reda på sanningen om vem du är"-bok - men så var det ju det där med en gammal tant i en urna? Hmm...
Jag tror faktiskt att det gynnade mig som läsare att ta mig an den här boken helt utan några speciella förväntningar. Jag lät mig bara svepas med i berättelsen, som helt klart är en unik en.
Lucas Swain är definitivt inte din klassiska tonårskille från en ungdomsroman, vilket i sig var väldigt uppfriskande. Han var ganska simpel, men ändå inte. Hans berättarröst var intressant och ja, jag gillade honom.
Även språket i boken var väldigt enkelt, men det är tonen i det som är annorlunda, och som ger boken en väldigt mysig och lite finurlig ton.
Jag satt flera gånger under läsningsprocessen och tänkte hur Jenny Valentine kommit på en sådan småknasig handling. Det är verkligen annorlunda mot allt jag läst tidigare.
Flera saker i berättelsen kändes lite väl passande för att endast vara sammanträffanden, men för att föra vidare Lucas sökande så behövdes de ju. Trots detta så var boken på många sätt väldigt äkta i de saker som hände. De var ganska rakt på sak och ibland väldigt spontana.
Slutet vet jag dock inte om jag gillar särskilt bra. På något sätt så gjorde det mig lite smått irriterad och besviken... kanske hade jag helt enkelt förväntat mig något annat slags avslut?
Men ja, jag gillar det här. Mer än jag trodde från början. Det är en sådan där bok som man gärna läser en stund på eftermiddagen med en kopp te (gissa vad som inspirerade till bilden?) och som är underhållande på sitt eget, egendomliga vis.
Jag ser fram emot att läsa mer av Jenny Valentine i framtiden!
Bokens första mening: "Taxifirman låg en bit upp på en kullerstensbelagd bak-gata med små hyreshus på båda sidor."
Utläst: 3 december 2012
The fault in our stars
Titel: The fault in our stars Författare: John Green
Serie: - Sidor: 313
Bokförlag: Dutton books Utgivning: Januari 2012
Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis.
But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at a Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to completely rewritten.
But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at a Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to completely rewritten.
Ja, jag har läst den! Den omtalade The fault in our stars av den minst lika omtalade författaren John Green.
Det är inte lätt att förklara den, kan jag säga, men jag ska göra mitt bästa med denna väldigt annorlunda bok.
Trots att boken är allt annat än vanlig, så är det inte alls en bok som innehåller spänning och äventyr på den nivån att man på grund av det sugs in i berättelsen direkt. Men ändå så fångar boken in mig i sitt grepp och vill inte gärna släppa!
Det beror till största delen på John Green's språk och huvudkaraktären Hazel. Allting är beskrivet så enkelt, men ändå så fint. Lättförståeligt, men med svåra ord. Det är hemskheter, sorg, humor, finurliga tankar och klockrena beskrivningar i en så perfekt blandning att jag inte kan annat än att bli förundrad.
Huvudkaraktären Hazel är helt underbart härlig. Jag älskar att få ta del av hennes tankar och gillar hur allting känns så självklart, men ändå så är det som att man här får se och läsa om saker och ting från nya vinklar. Augustus Waters är även han en karaktär som man blir väldigt fäst vid. Även om jag inte blir helt till mig så är jag definitivt inte helt oemottaglig mot hans personlighet och charm.
Jag gillar egentligen alla personer i boken, mer eller mindre, för alla känns så annorlunda och speciella, men även trovärdiga.
Jag andra halvan av boken under en kväll just för att jag bara ville återvända till den mysiga känslan som boken gav. Jag ville bara ha mer av dess innehåll.
Den är så äkta. Så klockren på många ställen.
Men nej, jag grät faktiskt inte när jag läste den. Fällde inte en tår, tro det eller ej. Jag blev inte fångad i en känslomässig tornado. Men boken fick mig verkligen att känna massor av känslor. Jag satt där med allt ifrån en klump i bröstet till ett stort, brett leende över mina läppar.
När jag läst ut boken så var jag inte helt "blown-away", utan bara otroligt glad över att ha läst en så fin, speciell och underbar bok.
Bokens första mening: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to think about death."
Annat jag läst av författaren: Var är Alaska?
Det är inte lätt att förklara den, kan jag säga, men jag ska göra mitt bästa med denna väldigt annorlunda bok.
Trots att boken är allt annat än vanlig, så är det inte alls en bok som innehåller spänning och äventyr på den nivån att man på grund av det sugs in i berättelsen direkt. Men ändå så fångar boken in mig i sitt grepp och vill inte gärna släppa!
Det beror till största delen på John Green's språk och huvudkaraktären Hazel. Allting är beskrivet så enkelt, men ändå så fint. Lättförståeligt, men med svåra ord. Det är hemskheter, sorg, humor, finurliga tankar och klockrena beskrivningar i en så perfekt blandning att jag inte kan annat än att bli förundrad.
Huvudkaraktären Hazel är helt underbart härlig. Jag älskar att få ta del av hennes tankar och gillar hur allting känns så självklart, men ändå så är det som att man här får se och läsa om saker och ting från nya vinklar. Augustus Waters är även han en karaktär som man blir väldigt fäst vid. Även om jag inte blir helt till mig så är jag definitivt inte helt oemottaglig mot hans personlighet och charm.
Jag gillar egentligen alla personer i boken, mer eller mindre, för alla känns så annorlunda och speciella, men även trovärdiga.
Jag andra halvan av boken under en kväll just för att jag bara ville återvända till den mysiga känslan som boken gav. Jag ville bara ha mer av dess innehåll.
Den är så äkta. Så klockren på många ställen.
Men nej, jag grät faktiskt inte när jag läste den. Fällde inte en tår, tro det eller ej. Jag blev inte fångad i en känslomässig tornado. Men boken fick mig verkligen att känna massor av känslor. Jag satt där med allt ifrån en klump i bröstet till ett stort, brett leende över mina läppar.
När jag läst ut boken så var jag inte helt "blown-away", utan bara otroligt glad över att ha läst en så fin, speciell och underbar bok.
Bokens första mening: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to think about death."
Annat jag läst av författaren: Var är Alaska?
Två recensioner i en: Crescendo & Destroy me
Titel: Crescendo Format: LjudbokFörfattare: Becca Fitzpatrick Längd: 8 CD (9 tim, 30 min)
Serie: Hush, hush #2 Utgivning: Simon & Schuster Audio, 2011
Spoiler-varning för dig som inte läst del ett; Hush, hush.
Despite starting a relationship with Patch, her guardian angel (whose title is the only angelic thing about him), and surviving an attempt on her life, things are not looking good for Nora Grey. Aside from fearing her boyfriend is interested in her nemesis, Nora is haunted by images of her father and becomes obsessed with understanding his disappearance. As Nora delves into the mystery of her father’s death, she begins to wonder whether her Nephilim blood line has something to do with it.
Jag valde att lyssna på del två som ljudbok som ett sätt att spara lästid - mest för att jag hört ganska negativa saker om boken. Men jag minns att jag gillade första boken mycket, trots dess brister, och därför så ville jag fortsätta med berättelsen iallafall.
Och grejen med de här böckerna, hittills, är att de innehåller ett intressant koncept - själva grejen med änglar och allt runt omkring det - men de tappar så mycket på grund av karaktärerna! Speciellt i den här boken, där jag flera gånger blev otroligt irriterad på de tre tjejerna Nora, Vee och Marcie och deras fåniga bråk. De beter sig ungefär som omogna och larviga småbarn som bråkar om allt möjligt, oftast onödiga saker.
Dessutom så sjönk Nora som huvudkaraktär ganska enormt i mina ögon här då hon konstant måste hålla på med detta "av och på"-beteende med Patch... Nej, även hon var alldeles för barnslig och naiv. I slutändan så var det nog bara Patch och de andra killarna i boken som jag kunde stå ut med.
Så ja, på grund av alltför mycket drama och relations-tjat i den här boken så gillade jag den inte särskilt mycket. Men jag gillar ändå de bitat i boken som fokuserar mer på änglarna, till exempel det ganska spännande slutet, så ska jag fortsätta med serien (i ljudboks-format). Jag är trots allt lite nyfiken på vad som ska hända härnäst!
Tidigare böcker i serien: Hush, hush
Uppföljare: Silence, Finale.
Titel: Destroy me Format: E-bokFörfattare: Tahereh Mafi Sidor: ca 111
Serie: Shatter me #1.5 Utgivning: Harper, 2012
Spoiler-varning för dig som inte läst Shatter me!
Back at the base and recovering from his near-fatal wound, Warner must do everything in his power to keep his soldiers in check and suppress any mention of a rebellion in the sector. Still as obsessed with Juliette as ever, his first priority is to find her, bring her back, and dispose of Adam and Kenji, the two traitors who helped her escape.
But when Warner’s father, The Supreme Commander of The Reestablishment, arrives to correct his son’s mistakes, it’s clear that he has much different plans for Juliette. Plans Warner simply cannot allow.
Trots att jag blev nyfiken när jag hörde om denna extra-del till Shatter me-serien, så hade jag inga direkta planer på att verkligen läsa den, tills jag upptäckte att den fanns att köpa väldigt billigt - till min mobiltelefon!
Så jag laddade ner den och tänkte att det här skulle bli en snabb och intressant läsupplevelse. Men efter att ha läst sisådär en fjärdedel så var jag inte alls imponerad, för hittills så verkade boken vara väldigt händelselös och seg.
Inte förrän veckor senare, igår närmare bestämt, så bestämde jag mig för att pressa mig igenom den. Men tack och lov så var det inte förgäves! Efter ungefär halva boken så kom en vändpunkt som gjorde boken intressant och snart så flög sidorna förbi utan problem. Den där känslan jag från bok ett som jag förväntat mig i Destroy me kom till slut. Tahereh Mafi's språk är otroligt snyggt och ännu bättre i original!
Så ja, det blev en ganska bra bok till slut. Tyvärr så hade det här med att besöka Warner's huvud både fördelar och nackdelar. Å ena sidan så var det intressant att ta del av hans tankar, men samtidigt så försvann lite av den där mystiken som kretsat kring honom i Shatter me.
Men jag uppskattade denna lilla sidoberättelse och den har definitivt ökat min längtan efter del två i serien!
Tidigare böcker i serien: Shatter me (SV: Rör mig inte!)
Uppföljare: Unravel me (utkommer februari 2013) + en tredje del, hittills utan titel.
Ingen sommar utan dig
Originaltitel: It's not summer without you Serie: Belly #2 Sidor: 352
Bokförlag: Ponto pocket Utgivning: Maj 2012 (f.u. maj 2011)
Denna recension kan innehålla spoilers för dig som inte läst första boken i serien!
Så länge Belly kan minnas har hon tillbringat somrarna i huset vid havet, tillsammans med dem hon håller allra kärast, bröderna Jeremiah och Conrad. Men i år blir det inte så. Förra sommaren hände något mellan Belly och Conrad. Något som förstörde allt.
Belly är djupt sårad, men när Conrad plötsligt försvinner är hon och Jeremiah de enda som kan hitta honom. Och allt kan bara ställas till rätta där det en gång började - vid havet.
Jag läste den första boken i serien, Sommaren jag blev vacker, för ett drygt år sedan och ser nu tillbaka på den som mysig sommarläsning. Så det var lite det jag förväntade mig av bok två. Sommarläsning blev det ju inte riktigt på samma sätt, men den mysiga känslan finns helt klart kvar!
När jag påbörjade läsningen så var jag smått förvirrad då jag inte kunde minnas exakt vid vilken tidpunkt på året den första boken slutat, vilket gjorde att jag hade lite svårt att få ihop när saker och ting skett och hur lång tid det gått mellan de händelserna och vårat "nu" i bok två.
Men när detta lilla hinder var ur vägen så kom jag lätt tillbaka in i berättelsen och dess relationer. För ja, som ni kanske vet eller annars listat ut så är det just relationer som de här böckerna kretsar kring. Belly och de två bröderna i centrum.
Tyvärr så är jag inte så överförtjust i det lilla triangeldrama som ständigt tycks finnas där, antingen tydligt eller i bakgrunden. Jag stör mig lite smått på att det hela tiden finns en möjlighet att vår huvudkaraktär Belly ska välja den andra brodern, även om hon för tillfället lutar mer åt en av dem.
Det var något som gjorde att jag inte gillade Belly fullt så mycket som jag gjorde i förra boken. Hon kändes lite för självcentrerad ibland. Men samtidigt så förstår jag ändå varför hon känner och handlar som hon gör, då hon inte riktigt går igenom en enkel period i sitt liv. Så jag förlåter henne, kan man säga. Men kan inte låta bli att störa mig på det lite grann ändå.
Men även om jag som sagt inte är överförtjust i kärleksdramat vars koncept är så överanvänt i YA-genren så uppskattar jag iallafall att det rör sig om två personer som huvudkaraktären känner väl och har starka känslor för sedan längre tillbaka, snarare än "en mystisk kille och senare snäll kille som blandas in"-stilen.
Men trots smärre brister så är det här är en bra bok som jag gillar och som är välskriven, som har en bra handling och håller mig intresserad som läsare. Jag hade nog önskat att den skulle innehålla något mer, något extra som förvånat mig eller ökat mitt intresse för själva berättelsen. För trots att det var en mysig och bra bok som var underhållande under själva läsningen så är den - eller serien i allmänt, hittills - nog ingenting som utmärker sig tillräckligt för att jag ska minnas den i längden.
Den tredje och sista delen kommer jag dock att läsa, men troligtvis inte förrän den ges ut i pocket, vilket borde bli framåt sommaren 2013.
Bokens första mening: "Det var en varm sommardag i Cousins."
Tidigare böcker i serien: Sommaren jag blev vacker
Uppföljare: Sommar för evigt
My life next door
Serie: - Sidor: 394
Bokförlag: Dial books Utgivning: Juni 2012
The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, messy, affectionate. And every day from her rooftop perch, Samantha Reed wishes she was one of them... until one summer night Jase Garrett climbs up next to her and changes everything.
As the two fall fiercely for each other, stumbling through the awkwardness and awesomeness of first love, Jase´s family embraces Samantha - even as she keeps him a secret from her own. Then something unthinkable happens, and the bottom drops out of Samantha's world. She's suddenly faced with the impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?
Tja, det här är en bok som antagligen blir svår att recensera, då mina känslor och tankar kring den här boken är väldigt blandade och förvirrade. Förhoppningsvis så kan ni läsa den och förstå den iallafall.
Jag blev inresserad av den här boken första gången jag hörde talas om den och ville helt klart läsa den. Det lät som en sådan där stark, djup, men ändå somrig ungdomsbok med väluttänkt handling.
Så vad var problemet? Det var nog många småsaker, faktiskt.
Boken började väldigt lovande med en bra inledning. Sedan kom kärleken, sen familjeproblemen, sen den hemska händelsen och sen delen där vår huvudkaraktär ska hantera det som hänt. Och tyvärr så lämnade allt det här mig lite för oberörd.
Huvudkaraktären Samantha är inte särskilt intressant. Inte dålig eller irriterande, men inte heller något att jubla över. Samma sak gäller Jase. De kändes lite för lika de kärlekspar som man stöter på i andra böcker och inte alls särskilt originellt. Och deras romans kändes väldigt påskyndad och inte särskilt djup.
Men det fanns däremot några mindre karaktärer som jag gillade och de jag bland syskonen i familjen Garrett! De tyckte jag mycket om, men tyvärr så kan inte de väga upp för en ganska beige huvudkaraktär.
Det som egentligen riktigt trist med den här boken är att den har en intressant handling som är väl uttänkt och bra - men jag kunde inte riktigt komma in i den! Jag kände mig aldrig särskilt berörd av händelserna och innehållet i boken kändes aldrig levande. Mycket av det beror antagligen på de bristande karaktärerna.
Men samtidigt så gillar jag handlingen som finns där, men som jag tyvärr aldrig kommer åt. Första halvan av boken var ganska seg och händelselös, men den andra halvan är bättre och har sina fina delar - men fortfarande så känner jag mig frånkopplad under hela läsningens gång.
Nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Kanske beror det mycket på mig själv och inte bara på boken? Antagligen så analyserade jag den lite för hårt, mest för att jag börjat tröttna lite på kärlekskombinationen av "snäll flicka möter rebellisk pojke"? Kanske var mina förväntningar lite för höga? Hur som helst så tyckte jag att jag anade en väldigt bra handling någonstans där bland sidorna, men den nådde inte riktigt fram till mig. Så om ni som läser denna recension tycker att den låter intressant, testa på!
Suck, mina tankar och åsikter är förvirrade, men boken landar på ett "okej".
Bokens första mening: "The Garretts were forbidden from the start."
Bokförlag: Dial books Utgivning: Juni 2012
The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, messy, affectionate. And every day from her rooftop perch, Samantha Reed wishes she was one of them... until one summer night Jase Garrett climbs up next to her and changes everything.
As the two fall fiercely for each other, stumbling through the awkwardness and awesomeness of first love, Jase´s family embraces Samantha - even as she keeps him a secret from her own. Then something unthinkable happens, and the bottom drops out of Samantha's world. She's suddenly faced with the impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?
Tja, det här är en bok som antagligen blir svår att recensera, då mina känslor och tankar kring den här boken är väldigt blandade och förvirrade. Förhoppningsvis så kan ni läsa den och förstå den iallafall.
Jag blev inresserad av den här boken första gången jag hörde talas om den och ville helt klart läsa den. Det lät som en sådan där stark, djup, men ändå somrig ungdomsbok med väluttänkt handling.
Så vad var problemet? Det var nog många småsaker, faktiskt.
Boken började väldigt lovande med en bra inledning. Sedan kom kärleken, sen familjeproblemen, sen den hemska händelsen och sen delen där vår huvudkaraktär ska hantera det som hänt. Och tyvärr så lämnade allt det här mig lite för oberörd.
Huvudkaraktären Samantha är inte särskilt intressant. Inte dålig eller irriterande, men inte heller något att jubla över. Samma sak gäller Jase. De kändes lite för lika de kärlekspar som man stöter på i andra böcker och inte alls särskilt originellt. Och deras romans kändes väldigt påskyndad och inte särskilt djup.
Men det fanns däremot några mindre karaktärer som jag gillade och de jag bland syskonen i familjen Garrett! De tyckte jag mycket om, men tyvärr så kan inte de väga upp för en ganska beige huvudkaraktär.
Det som egentligen riktigt trist med den här boken är att den har en intressant handling som är väl uttänkt och bra - men jag kunde inte riktigt komma in i den! Jag kände mig aldrig särskilt berörd av händelserna och innehållet i boken kändes aldrig levande. Mycket av det beror antagligen på de bristande karaktärerna.
Men samtidigt så gillar jag handlingen som finns där, men som jag tyvärr aldrig kommer åt. Första halvan av boken var ganska seg och händelselös, men den andra halvan är bättre och har sina fina delar - men fortfarande så känner jag mig frånkopplad under hela läsningens gång.
Nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Kanske beror det mycket på mig själv och inte bara på boken? Antagligen så analyserade jag den lite för hårt, mest för att jag börjat tröttna lite på kärlekskombinationen av "snäll flicka möter rebellisk pojke"? Kanske var mina förväntningar lite för höga? Hur som helst så tyckte jag att jag anade en väldigt bra handling någonstans där bland sidorna, men den nådde inte riktigt fram till mig. Så om ni som läser denna recension tycker att den låter intressant, testa på!
Suck, mina tankar och åsikter är förvirrade, men boken landar på ett "okej".
Bokens första mening: "The Garretts were forbidden from the start."
Rubinröd
Titel: Rubinröd Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Rubinrot Serie: Edelstein trilogie #1 Sidor: 265
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Augusti 2012
Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!
Gwendolyn finner sig snart indragen i hemliga planer och mystiska intriger som ett uråldrigt ordenssällskap under ledning av 1700-talsgreven av Saint Germain planerar. Tillråga på allt så utses den några år äldre Gideon, snygg men värsta stroppen, till hennes ledsagare för att hjälpa henne med de första tidsresorna.
Detta är den allra första boken jag läser om tidsresande (för de små inslagen med Tidsvändaren i Harry Potter gills ju inte direkt) så därför, trots bra magkänsla, så visste jag faktiskt inte alls hurvida jag skulle gilla denna.
Men jag kan säga att den här boken verkligen gjort mig sugen på att läsa fler om ämnet, för det här var riktigt bra!
Alldeles i början så var jag faktiskt lite orolig, måste jag medge. Det börjar i en typisk skolmiljö med de gamla vanliga människorna i den... så ja, jag var rädd för att det hela skulle bli för fånigt egentligen.
Men så fort tidsresandet introducerades på riktigt så försvann mina farhågor, för det fenomenet och allt som skedde runt omkring det var otroligt intressant att läsa om! Jag gillade speciellt att förmågan att resa i tiden är en gen och inte något man gör med hjälp av en maskin eller annan apparat. Lägg sedan till en profetia, lite hemlighetsmakeri och annan mystik och vips, där var Amelie fast!
Gwendolyn gillar jag - hon har en bra berättarröst och funkar bra som huvudkaraktär. Sen har vi Gideon som då är killen i berättelsen. Och faktiskt så gillar jag även honom, trots att han är den där snygge typen som i stort sett alla faller för. Antagligen så tycker jag att hans karaktär fungerar på grund av att Gwendolyn inte alls gillar honom från början. Var lite rädd för att det skulle gå enligt den alltför vanliga insta love-principen, men den undvek Kerstin Gier, tack och lov.
Även de andra karaktärerna i boken är jag nöjd med, trots att jag hade väldigt svårt att hålla koll på alla de mindre karaktärerna som mest var där i bakgrunden, även om de dök upp mer än en gång. Gwendolyns släktingar, de andra inblandade familjerna och de personer som vi stöter på i tidsresorna - jag hade väldigt svårt att komma ihåg dem och deras roll i handlingen.
Själva tidsresandet kändes också bitvis snurrigt, men det var ungefär vad jag förväntat mig. För själva grejen i sig är ju ingenting man förstår på en gång, eller hur? Många regler och konsekvenser att hålla koll på.
Boken flyter på i bra tempo trots att det inte så många stora händelser inträffar. Handlinge lyckas hålla mig intresserad iallafall och jag fann aldrig läsningen tråkig.
Om man kollar på hur boken är skriven så fanns är inget att klaga på. Språket har inte den där "stela" känslan som det lätt kan få när boken blivit översatt, vilket är väldigt positivt. Kan det bero på att originaltexten är på tyska, och inte engelska som det oftast är? Nja, jag vet inte. Antagligen så är det bara översättaren Christine Bredenkamp som gjort ett bra jobb!
Sista biten i boken är väldigt spännande och sen - väldigt plötsligt - så är den slut. Kändes lite snopet på ett sätt, för det var nästan som att denna första del i serien inte riktigt var helt klar ännu. Som om man tog bort en fjärdedel som man sparar till uppföljaren istället. Men samtidigt så gillar jag ändå att boken slutar ganska oväntat, för man blir ju lite lurad där och finner sig själv sitta och bara vilja ha mer, mer och ännu mer - kanske mycket hellre just för att man inte får ett fullt avlut.
Om detta kanske var avsikten så har det iallafall funkat på mig. Jag kan knappt vänta till uppföljaren och överväger faktiskt om jag ska ta mig an den engelska versionen istället, då den kommer långt före den svenska översättningen!
Men sammanfattningsvis: En riktigt bra bok med väldigt bra och intressant handling. Läs!
Bokens första mening: "Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll."
Uppföljare: Safirblå (våren 2013), Smaragdgrön (Hösten 2013).
Övrigt: Missa inte min pågående tävling där du kan vinna just den här boken! Klicka här för info och anmälan.
Men jag kan säga att den här boken verkligen gjort mig sugen på att läsa fler om ämnet, för det här var riktigt bra!
Alldeles i början så var jag faktiskt lite orolig, måste jag medge. Det börjar i en typisk skolmiljö med de gamla vanliga människorna i den... så ja, jag var rädd för att det hela skulle bli för fånigt egentligen.
Men så fort tidsresandet introducerades på riktigt så försvann mina farhågor, för det fenomenet och allt som skedde runt omkring det var otroligt intressant att läsa om! Jag gillade speciellt att förmågan att resa i tiden är en gen och inte något man gör med hjälp av en maskin eller annan apparat. Lägg sedan till en profetia, lite hemlighetsmakeri och annan mystik och vips, där var Amelie fast!
Gwendolyn gillar jag - hon har en bra berättarröst och funkar bra som huvudkaraktär. Sen har vi Gideon som då är killen i berättelsen. Och faktiskt så gillar jag även honom, trots att han är den där snygge typen som i stort sett alla faller för. Antagligen så tycker jag att hans karaktär fungerar på grund av att Gwendolyn inte alls gillar honom från början. Var lite rädd för att det skulle gå enligt den alltför vanliga insta love-principen, men den undvek Kerstin Gier, tack och lov.
Även de andra karaktärerna i boken är jag nöjd med, trots att jag hade väldigt svårt att hålla koll på alla de mindre karaktärerna som mest var där i bakgrunden, även om de dök upp mer än en gång. Gwendolyns släktingar, de andra inblandade familjerna och de personer som vi stöter på i tidsresorna - jag hade väldigt svårt att komma ihåg dem och deras roll i handlingen.
Själva tidsresandet kändes också bitvis snurrigt, men det var ungefär vad jag förväntat mig. För själva grejen i sig är ju ingenting man förstår på en gång, eller hur? Många regler och konsekvenser att hålla koll på.
Boken flyter på i bra tempo trots att det inte så många stora händelser inträffar. Handlinge lyckas hålla mig intresserad iallafall och jag fann aldrig läsningen tråkig.
Om man kollar på hur boken är skriven så fanns är inget att klaga på. Språket har inte den där "stela" känslan som det lätt kan få när boken blivit översatt, vilket är väldigt positivt. Kan det bero på att originaltexten är på tyska, och inte engelska som det oftast är? Nja, jag vet inte. Antagligen så är det bara översättaren Christine Bredenkamp som gjort ett bra jobb!
Sista biten i boken är väldigt spännande och sen - väldigt plötsligt - så är den slut. Kändes lite snopet på ett sätt, för det var nästan som att denna första del i serien inte riktigt var helt klar ännu. Som om man tog bort en fjärdedel som man sparar till uppföljaren istället. Men samtidigt så gillar jag ändå att boken slutar ganska oväntat, för man blir ju lite lurad där och finner sig själv sitta och bara vilja ha mer, mer och ännu mer - kanske mycket hellre just för att man inte får ett fullt avlut.
Om detta kanske var avsikten så har det iallafall funkat på mig. Jag kan knappt vänta till uppföljaren och överväger faktiskt om jag ska ta mig an den engelska versionen istället, då den kommer långt före den svenska översättningen!
Men sammanfattningsvis: En riktigt bra bok med väldigt bra och intressant handling. Läs!
Bokens första mening: "Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll."
Uppföljare: Safirblå (våren 2013), Smaragdgrön (Hösten 2013).
Övrigt: Missa inte min pågående tävling där du kan vinna just den här boken! Klicka här för info och anmälan.
Det är jag som är Caroline
Titel: Det är jag som är Caroline Författare: Peter Barlach
Serie: - Sidor: 315
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Augusti 2012
"'Men flytta hemifrån då för fan!'
Det är nöstan en timme sedan mamma skrek de magiska orden, men de klingar fortfarande som en bra refräng i huvudet. Det var allt jag behövde höra." - Caroline, 17 år, en svinkall vinterkväll i Orminge Centrum, iklädd jeansjacka.
Vi får följa Caroline under en vinter på hennes envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar Andreas som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden. Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Och Stephanie, en före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar treo och är den enda som vågar fråga: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?"
Om ni har tröttnat på kvinnliga huvudkaraktärer som är svaga, osäkra och ointressanta, så är nog det här en bra bok för er. För Caroline är verkligen inte något av ovanstående.
I början så gillade jag inte henne särskilt mycket som karaktär. Hon kändes som en av de där kaxiga tjejerna som jag aldrig skulle kunna stå ut med. Men som tur var så finns det mer djup till hennes personlighet än vad man kanske tror från början. Jag tycker verkligen om att hon gillar matlagning, för även om jag är helt usel i köket så var det roligt att läsa om och ett karaktärsdrag man inte ofta hör om i ungdomsböcker. Jag gillar även hennes relation till lillebrodern.
Men trots att jag mer eller mindre gillar huvudkaraktären så är mina känslor till boken lite blandade. Boken hade saker som jag gillade mycket, men även saker jag inte var så överförtjust i.
En av sakerna som jag hade lite problem med var trovärdigheten. Vissa scener i boken kändes bara lite för överdrivna och orealistiska. Dessutom så kom jag på mig själv att flera tvivla på Caroline's ålder. Många gånger så kändes det som att det vore mer trovärdigt att hon var lite äldre.
Boken, det vill säga Caroline's tankar, är väldigt ärliga och rakt på sak. Här förfinas inget - på gott och ont, för min del. Ofta så gav detta en bättre inblick i känslor och liknande, men ibland blev det lite för grovt detaljerat för min smak.
Men trots att det fanns saker jag kanske inte tyckte om så mycket. så är det här en intressant och väldigt egen bok som jag, trots de - enligt mig - sämre delarna, gillar.
Karaktären Stephanie är väldigt intressant och jag önskar att jag fått se lite mer av henne!
Slutet kändes lite plötsligt, men jag tycker ändå att det slutade hyfsat bra. Men sammanfattningsvis så är det bra bok, i vissa stunder bättre än andra, och jag har verkligen inte läst något i samma stil förut!
Bokens första mening: "'Men flytta hemifrån då för fan!'"
"'Men flytta hemifrån då för fan!'
Det är nöstan en timme sedan mamma skrek de magiska orden, men de klingar fortfarande som en bra refräng i huvudet. Det var allt jag behövde höra." - Caroline, 17 år, en svinkall vinterkväll i Orminge Centrum, iklädd jeansjacka.
Vi får följa Caroline under en vinter på hennes envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar Andreas som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden. Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Och Stephanie, en före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar treo och är den enda som vågar fråga: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?"
Om ni har tröttnat på kvinnliga huvudkaraktärer som är svaga, osäkra och ointressanta, så är nog det här en bra bok för er. För Caroline är verkligen inte något av ovanstående.
I början så gillade jag inte henne särskilt mycket som karaktär. Hon kändes som en av de där kaxiga tjejerna som jag aldrig skulle kunna stå ut med. Men som tur var så finns det mer djup till hennes personlighet än vad man kanske tror från början. Jag tycker verkligen om att hon gillar matlagning, för även om jag är helt usel i köket så var det roligt att läsa om och ett karaktärsdrag man inte ofta hör om i ungdomsböcker. Jag gillar även hennes relation till lillebrodern.
Men trots att jag mer eller mindre gillar huvudkaraktären så är mina känslor till boken lite blandade. Boken hade saker som jag gillade mycket, men även saker jag inte var så överförtjust i.
En av sakerna som jag hade lite problem med var trovärdigheten. Vissa scener i boken kändes bara lite för överdrivna och orealistiska. Dessutom så kom jag på mig själv att flera tvivla på Caroline's ålder. Många gånger så kändes det som att det vore mer trovärdigt att hon var lite äldre.
Boken, det vill säga Caroline's tankar, är väldigt ärliga och rakt på sak. Här förfinas inget - på gott och ont, för min del. Ofta så gav detta en bättre inblick i känslor och liknande, men ibland blev det lite för grovt detaljerat för min smak.
Men trots att det fanns saker jag kanske inte tyckte om så mycket. så är det här en intressant och väldigt egen bok som jag, trots de - enligt mig - sämre delarna, gillar.
Karaktären Stephanie är väldigt intressant och jag önskar att jag fått se lite mer av henne!
Slutet kändes lite plötsligt, men jag tycker ändå att det slutade hyfsat bra. Men sammanfattningsvis så är det bra bok, i vissa stunder bättre än andra, och jag har verkligen inte läst något i samma stil förut!
Bokens första mening: "'Men flytta hemifrån då för fan!'"
