Eleanor & Park
Titel: Eleanor & Park Författare: Rainbow Rowell
Serie: - Sidor: 325
Bokförlag: St. Martin's Press Utgivning: Februari 2013
Eleanor is the new girl in town, and she's never felt more alone. All mismatched clothes, mad red hair and chaotic home life, she couldn't stick out more if she tried. Then she takes the seat on the bus next to Park.
Quiet, careful and - in Eleanor's eyes - impossibly cool, Park's worked out that flying under the radar is the best way to get by.
Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mix tapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you're 16, and you have nothing and everything to lose.
Här har vi en väldigt omtalad bok. Kanske inte så jättemycket inom svenska bokbloggarvärlden, men man hörde massor med positivt om den på Booktube (Bokpratande delen av Youtube, ni vet). Dessutom har både John Green och Stephanie Perkins varsitt citat på omslaget. Så ja, omtyckt bok helt enkelt. Intresserad Amelie? Check.
Det första ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva Eleanor & Park är mysig. Det är en sådan där berättelse som man gärna gosar in sig i och där man kommer på sig själv med ett leende på läpparna.
Andra ordet är annorlunda. För boken har helt klart något speciellt över sig och jag gillar det. En faktor: Den utspelar sig på 80-talet.
En annan: Den har en mörk sida som jag anser gör att den sticker ut. För nej, boken var inte sådär gullig och fluffig som jag trodde, vilket blev lite av en överraskning. Eleanor kommer från och har en ganska trasig familj. Men det blir inte bara en bakgrundsfaktor som i så många andra böcker, utan något som är en stor del av boken och dess händelseförlopp.
Men trots att boken har drag som skiljer sig från mängden, plus en väldigt fin historia man minns... Tja, den har ändå inte det där lilla extra, tyvärr. "Det lilla extra" är då, för mig, när man blir helt uppslukad av en bok och får den där känslan i kroppen - känslan som bara skriker "åh, jättebra bok!".
Alltså, Eleanor & Park är en riktigt bra bok, det är den. Men sådär fantastisk som jag hört folk kalla den? Nja. Den når inte den nivån för mig.
Jag vet inte exakt varför jag inte faller för berättelsen till hundra. Visst, det finns småsaker jag inte riktigt är nöjd med. Till exempel tyckte jag att det faktum att Eleanor skulle vara ful och konstig (mest enligt Eleanor själv alltås, då vi är i hennes huvud hälften av boken) pekas ut lite för mycket. Jag kände flera gånger att "Okej, hon är inte perfekt - jag har förstått. Men det måste ju inte nämnas genom hela boken?".
Dessutom är jag inte helt säker på vad jag tycker om slutet. Både ogillar och gillar - ville ha mer, men är ändå inte missnöjd.
Men ändå, egentligen fanns det knappt något jag ogillade med boken. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Men det finns ju också de böcker man helt enkelt tycker är väldigt bra, men inte mer. Och det är ju inte heller fel, eller hur?
Jag tycker iallafall att ni ska läsa den här boken. Det är en fin, men ändå smått tragisk, historia som fastnar på minnet.
Bokens första mening: "He'd stopped trying to bring her back."
Utläst: 10 Juli 2013
Serie: - Sidor: 325
Bokförlag: St. Martin's Press Utgivning: Februari 2013
Eleanor is the new girl in town, and she's never felt more alone. All mismatched clothes, mad red hair and chaotic home life, she couldn't stick out more if she tried. Then she takes the seat on the bus next to Park.
Quiet, careful and - in Eleanor's eyes - impossibly cool, Park's worked out that flying under the radar is the best way to get by.
Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mix tapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you're 16, and you have nothing and everything to lose.
Här har vi en väldigt omtalad bok. Kanske inte så jättemycket inom svenska bokbloggarvärlden, men man hörde massor med positivt om den på Booktube (Bokpratande delen av Youtube, ni vet). Dessutom har både John Green och Stephanie Perkins varsitt citat på omslaget. Så ja, omtyckt bok helt enkelt. Intresserad Amelie? Check.
Det första ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva Eleanor & Park är mysig. Det är en sådan där berättelse som man gärna gosar in sig i och där man kommer på sig själv med ett leende på läpparna.
Andra ordet är annorlunda. För boken har helt klart något speciellt över sig och jag gillar det. En faktor: Den utspelar sig på 80-talet.
En annan: Den har en mörk sida som jag anser gör att den sticker ut. För nej, boken var inte sådär gullig och fluffig som jag trodde, vilket blev lite av en överraskning. Eleanor kommer från och har en ganska trasig familj. Men det blir inte bara en bakgrundsfaktor som i så många andra böcker, utan något som är en stor del av boken och dess händelseförlopp.
Men trots att boken har drag som skiljer sig från mängden, plus en väldigt fin historia man minns... Tja, den har ändå inte det där lilla extra, tyvärr. "Det lilla extra" är då, för mig, när man blir helt uppslukad av en bok och får den där känslan i kroppen - känslan som bara skriker "åh, jättebra bok!".
Alltså, Eleanor & Park är en riktigt bra bok, det är den. Men sådär fantastisk som jag hört folk kalla den? Nja. Den når inte den nivån för mig.
Jag vet inte exakt varför jag inte faller för berättelsen till hundra. Visst, det finns småsaker jag inte riktigt är nöjd med. Till exempel tyckte jag att det faktum att Eleanor skulle vara ful och konstig (mest enligt Eleanor själv alltås, då vi är i hennes huvud hälften av boken) pekas ut lite för mycket. Jag kände flera gånger att "Okej, hon är inte perfekt - jag har förstått. Men det måste ju inte nämnas genom hela boken?".
Dessutom är jag inte helt säker på vad jag tycker om slutet. Både ogillar och gillar - ville ha mer, men är ändå inte missnöjd.
Men ändå, egentligen fanns det knappt något jag ogillade med boken. Kanske hade jag bara för höga förväntningar? Men det finns ju också de böcker man helt enkelt tycker är väldigt bra, men inte mer. Och det är ju inte heller fel, eller hur?
Jag tycker iallafall att ni ska läsa den här boken. Det är en fin, men ändå smått tragisk, historia som fastnar på minnet.
Bokens första mening: "He'd stopped trying to bring her back."
Utläst: 10 Juli 2013
Kommentarer
Postat av: Emellie
Jag håller med dig, det gör jag, iallafall om det mesta... Men jag tror att de pekade ut Eleanors utseende så mycket just för att det var ur hennes synvinkel. De gånger som det pekades ut var när hon tog upp det själv, vilket inte är så konstigt om man har dåligt självförtroende. Har man så dåligt självförtroende som Eleanor har så finns det nog alltid där, i någon del av huvudet, och man pekar ut det själv. Det kanske var jobbigt för läsaren, men det visade på hur det är att ha så dåligt självförtroende - vilket gjorde det realistiskt. Men det är bara min åsikt :)
Trackback
