Amelies boktips

Titel: En sekund i taget                                                                     Författare: Sofia Nordin

Serie: ?                                                                                           Sidor: 194
Bokförlag: Rabén & Sjögren                                                            Utgivning: Januari 2013

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också."
Febern har dödat hennes familj, alla i skolan och resten av samhället. Hedvig lämnar allt och ger sig av. Hon måste bort. På gatorna ligger döda och motorvägen är full av krockade bilar. Hon är ensam kvar i världen. Eller finns det någon annan där ute? 

En svensk dystopi - ett klart måste att läsa för mig! Men om du nu börjar tänka Hungerspelen och Divergent så är du lite fel ute. I En sekund i taget finns inte ett strikt framtida samhälle, utan snarare en post-apocalyptisk verklighet som egentligen skulle vänta oss runt hörnet, vilken dag som helst. Alla dör i en feber, som dödar snabbt och skoningslöst. Bara trettonåriga Hedvig finns kvar, tycks det som. Helt ensam.

Boken är ingen action-fylld berättelse med wow-händelser i var och vartannat kapitel. Så egentligen, om man ser på det ur den synvinkeln, händer inte särskilt mycket. Men i Hedvigs huvud är det full aktivitet. Tankar och känslor som beskrivs otroligt realistiskt. Det är sorg, skuld, ångest och, framför allt, ensamhet. På det planet så blev jag imponerad och väldigt överväldigad över att Sofia Nordin lyckats få in så mycket på så få sidor - och dessutom lyckas med att verkligen beröra.

Jag som väldigt lätt påverkas av känslor i böcker kunde ibland tycka att det blev för mycket. För mycket mörker och ensamhet. Det är väldigt otäckt och obehagligt att sätta sig in i Hedvigs situation. Hon är helt ensam och kommer förmodligen att vara det för evigt. Jag var tvungen att ta pauser från läsandet ibland för att inte bli alldeles för nedstämd. Men detta är ju ändå ett bevis på att Sofia Nordin lyckats med att beskriva känslor trovärdigt och äkta. Hon gör det nästan för bra, om man kan säga så.

Självklart så finns där även små, små ljusglimtar av hopp mitt i allt det svarta, men det är inte en feel good-bok det här. Vilket inte direkt är meningen, det förstår jag ju.
För att sammanfatta det hela så kan jag säga att det är en väldigt bra bok med ett intressant upplägg och med mycket välbeskrivna känslor och tankar. Ibland blir det lite för kvävande, för min del, men inte så pass att jag på något sätt tappar läslusten. Slutet var fint på sitt sätt, men kändes lite förhastat och lämnade mig med många frågor.
Och även om En sekund i taget skulle fungera fint som fristående bok så kan jag inte låta bli att undra: "Kommer det en fortsättning?" för jag vill veta mer.

Bokens första mening: "Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig."

Titel: Hana                                     Format: E-bok     
Författare: Lauren Oliver                 Sidor: ca 64
Serie: Delirium #1.5                         Utgivning: HarperCollins, 2012

The summer before they're supposed to be cured of the ability to love, best friends Lena and Hana begin to drift apart. While Lena shies away from underground music and parties with boys, Hana jumps at her last chance to experience the forbidden. For her, the summer is full of wild music, dancing—and even her first kiss.
But on the surface, Hana must be a model of perfect behavior. She meets her approved match, Fred Hargrove, and glimpses the safe, comfortable life she’ll have with him once they marry. As the date for her cure draws ever closer, Hana desperately misses Lena, wonders how it feels to truly be in love, and is simultaneously terrified of rebelling and of falling into line.

Här så har vi ännu en "mellan-bok" (i brist på bättre namn) som alltså är en som en liten extranovell till en bokserie. Här får man möta Lena's - huvudkaraktären i Delirium - bästa vän Hana och bjuds på en kort, sammanfattad men ändå ganska tydlig inblick i hennes liv runt samma tidsperiod som Delirium utspelar sig i. 
Jag gillar det, speciellt då Hana var en av de karaktärer som jag blev nyfiken på under läsningen av Delirium och som jag gärna lärt känna bättre. Precis som förut så är Lauren Oliver's språk otroligt fint och beskrivande och är helt klart en stor anledning till att man verkligen fångas in i berättelsens grepp.

Jag hade tyvärr redan fått reda på vad slutet av novellen skulle avslöja, men blev ändå lite överraskad då det kom väldigt abrupt och plötsligt. Det ändrar verkligen synen på Hana som karaktär.
Det hoppas ganska mycket i tid då den här novellen på 64 sidor ska sammanfatta samma tidsperiod som en roman på över 400 sidor gjort - men jag tycker att det funkar fint ändå. Så om du är sugen på mer från Lauren Oliver's dystopisamhälle och/eller, som jag, vill lära känna Hana mer så är det här att rekommendera!

---

Titel: Elin under havet                           Format:  Grafisk roman
Författare: Sofia Malmberg                   Sidor:  
Serie: -                                                Utgivning: Rabén & Sjögren, 2012

Elin söker efter en kampsportsstudio på internet och får kontakt med tränaren André. Han verkar snäll och vill hjälpa henne. Han förklarar hur hon ska öva. Efter att ha chattat några gånger föreslår han att hon ska komma förbi studion och provträna. Men det visar sig att André har helt andra tankar om mötet

En grafisk roman som riktar sig till barn runt mellanstadieåldern och behandlar detsvåra och hemska med sexuella övergrepp på barn. Boken blev nominerad till årets augustpris och råkar även vara den första grafiska romanen jag läst, så läsupplevelsen präglades lite av det också.

 

Vad tycker jag? Jo, det är definitivt ett speciellt sätt att berätta en historia av den här sorten. Det blir effektfullt på sitt sätt och mycket lämnas åt läsaren själv att tolka utifrån bilderna, enligt mig. Man får följa Elin i vardagen före och efter det otrevliga mötet med André - ibland så befinner hon sig i verkligheten, ibland glider hon in i en slags fantasivärld som visar hennes tankar och bearbetande kring händelsen. 
Men även om jag tycker att berättelsen är bra på sitt eget sätt så kom jag aldrig riktigt in i den så pass som jag önskat eller förväntat mig. Romanen har ju sagts vara ett bra medel för undervisning i skolan eller som hjälp för barn som kan ha varit i en liknande situation och det tror jag absolut på! Jag hade nog förväntat mig något mer, eller helt enkelt något lite annorlunda. Men bra, speciell och intressant - helt klart!

Titel: Glitch                                                                                          Författare: Heather Anastasiu
Serie: Glitch #1                                                                                      Sidor: 308

Bokförlag: St. Martin's Griffin                                                                Utgivning: Augusti 2012

Zoe lives in a world free of pain and war. Like all members of the Community, she has a small inplanted chip protecting her from the destructive emotions that destroyed the old Old World. Until her hardware starts to glitch. Zoe begins to develop her own thoughts and feelings, but nothing could be more dangerous in a place where malfunctions can get you killed. And Zoe has another secret she must conceal at all costs: Her glitches have given her uncontrollable telekinetic powers.
As the tstruggle to keep her burgeoning powers hidden, she finds other glitchers with abilities like hers, and together they plot to escape. But the more Zoe learns about beauty, joy, and love, the more she has to lose if they fail. With danger lurking around every corner, she'll have to decide just how much she's willing to risk to be free.

Här har vi en bok som jag vill minnas syntes hyfsat mycket innan den skulle komma ut, men som sedan bara glömdes bort. Hur som helst så hade titeln fastnat på mitt minne. Jag hade en bra magkänsla angående just den här boken, så jag bestämde mig för att läsa den, helt enkelt.
Tja, ibland har ju magkänslan även helt fel.

Det börjar helt okej och man introduceras till den framtida dystopi-värld vi här befinner oss i. Något förvirrande också, hur det här med Zoe's "glitchande" fungerar riktigt. När var hon en fritt tänkande individ och när var hon helt hjärntvättad? Jag hade lite svårt att hålla isär det.
Snart blev det dock bortglömt när handlingen började ta fart, men då märkte jag även att boken började vandra nerför den väg som många dystopier tar, ungefär; "Tjej som levt hela sitt liv i ett strikt samhälle och inte vet något bättre och som sen träffar en kille som visar henne hur saker ska vara - och som hon sen blir kär i."
Och längs den vägen fortsatte berättelsen och saker blev bara fel, fel, fel.

Boken var så extremt förutsägbar. Jag, som ändå inte läst sådär överdrivet många dystopier, visste enkelt om näst intill precis vilka vändningar handlingen skulle ta. Tänk dig din dypiska dystopi-roman, så vet du i stort sett redan vad som kommer ske i den här boken.

Jag tänkte flera gånger på Delirium av Lauren Oliver när jag läste, just det här med förbjudna känslor som mänskligheten "skyddas mot" på ett eller annat sett.
Och kärleken i boken då: usch och fy. Insta-love på hög nivå. Här blir man kär inom tjugofyra timmar och vet precis att det är kärlek man känner trots att man slutat att vara en känslolös, mänsklig robot för bara några månader sedan. Nej, jag kunde inte alls köpa det, utan ville hellre slänga boken i väggen i den stunden.
Och vet ni vad? Det bjuds på triangel-drama också. Och den andra killen drev mig till vansinne, dessutom.

Karaktärerna i boken kändes inte särskilt trovärdiga. Jag fastnade inte för Zoe då jag inte alls kunde relatera till och vara positiv till hennes val. Hon kändes tyvärr alldeles för osäker och hjälplös.
Adrien kändes alldeles för stereotypisk, speciellt med tanke på den genre vi befinner oss i. Nja, alla karaktärer saknade egentligen tillräckligt med personlighet för att vara intressanta.
Det var alldeles för många ologiska saker i boken. Jag tyckte mig även upptäcka flera småfel i handlingen, vilket inte gjorde saken bättre. Boken hade dock en grunidé som verkade intressant och som säkert hade kunnat bli bra om bara Heather Anastasiu gått sin egen väg och tänkt utanför ramarna.

Så nej, jag gillade inte den här boken. Den funkade bara inte för mig, på alltför många plan. Men jag vet att flera har haft åsikter om den som är den totala motsatsen till mina, så om du ändå känner dig sugen eller nyfiken efter min (kanske lite väl) ilskna sågning så kan det ju vara värt ett försök.
Men jag skulle nog inte rekommendera denna till någon som söker efter något annorlunda och nytänkande inom dystopi-genren, för det lär du knappast finna här.

Bokens första mening: "I felt it coming this time."
Uppföljare: Override (Februari 2013), Shutdown (Juli 2013).

Titel: Mitt klimatkatastrofala liv                                                                           Författare: Saci Lloyd
Originaltitel: The Carbon Diaries 2015            Serie: Carbon Diaries #1                  Sidor: 335

Bokförlag: Bonnier Carlsen                                                                                Utgivning: Januari 2012

London, 2015: För att göra något åt koldioxidutsläppen och de drastiska klimatförändringarna tvingar regeringen alla att börja ransonera den energi de förbrukar. Så inte nog med att Laura Brown måste tänka efter ordentligt innan hon tar en dusch, laddar sin mobil eller repar med sitt punkband - resten av medlemmarna i hennes familj verkar ha flippat ur totalt. 
Lauras storasyrra drar nämligen till Ibiza och gör av med hela familjens klimatpoäng för en månad och hennes pappa byter bort bilen mot en skottkärra verktyg och en gris. Och som om det inte vore nog försöker hennes mamma komma i kontakt med sin inre varg.
Samtidigt som oväder härjar i Europa och en översvämning hotar London försöker Laura hålla sig flytande genom att föra dagbok över sin skruvade tillvaro.
Välkommen till hennes klimatkatastrofala liv.

Här har vi som behandlar ett väldigt viktigt och aktuellt ämne - den globala uppvärmningen. Något som jag oftast tycker är väldigt intressant och tankeväckande att läsa och prata om. Jag hade nog gillat att läsa om det även här, om boken i sig bara haft en hållbar handling!

I Lauras London är jorden på väg att falla ihop. Naturkatastrof efter naturkatastrof inträffar och alla tvingas anpassa sina levnadssätt efter ett visst antal koldioxidpoäng som varje individ har på ett kort, som dras varje gång man gör något som påverkar jordens resurser - i stort sett allt, med andra ord. Folk runt omkring hanterar detta på olika sätt och snart så går allt över styr. 

Redan efter ett tjugotal sidor så började jag ana att detta nog inte var en bok för mig. Det är en väldigt rörig bok där saker sker - galna saker, oftast - i stort sett hela tiden, men jag kan inte riktigt se en röd tråd eller en utveckling som sker. Det tog några dagar innan jag riktigt orkade ta tag i att läsa ut boken, och det var inte en dans på rosor.
Det första negativa jag stötte på var trovärdigheten på saker och ting. För det första så kändes detta extrema kaos inte som något som skulle vara vår vardag om 3 år. Kanske om 20-30 år, eller så.
Sen det här med att boken är skrivet på dagboksform - ett format jag inte är så allmänt förtjust i - och språket är inget vidare. Det är dessutom Lauras tankar man måste följa.

Ja, huvudkaraktären Laura var någon jag hade väldigt, väldigt svårt för. Hennes negativa inställning till precis allt var en stor anledning till att jag tappade lässuget. Visst, jag förstår att man kanske inte är så peppad på livet när allt omkring en är helt utom kontroll - men jag vill inte läsa en bok där den nedstämda sinnesstämningen hänger som en mörk filt över boken. 
Nej, Laura var otroligt gnällig och karaktärerna runt omkring henne var väldigt platta och intetsägande. Laura plus det faktum att saker bara tycks hända i boken, mest utan större anledning, var det som gjorde att jag inte alls gillade den här boken. Tyvärr, även om den blev lite, lite bättre framåt slutet så funkade inte den här boken.

Det fanns dock lite gott som boken förde med sig. En sak var att jag till exempel, några gånger under läsperioden, reagerade på små situationer  i sin egen vardag då man insåg hur mycket man slösar på el eller vatten. Man fick en liten tankeställare då man såg Lauras katastrof-samhälle framför mig. 
Jag satt även och funderade en stund när jag läst om hur polisen hanterar all kalabalik och demonstrationerna i England. Ganska läskigt hur man löser konflikterna.

Men tyvärr så lyckas boken enligt mig inte lyfta fram problemet på rätt sätt. Saker händer, hemska saker, men jag läser om dem utan att riktigt bry mig. Varför? Jo, för jag får aldrig någon riktig relation till sakerna som händer. Jag kände aldrig ett sug efter att läsa, eller spänning över att få veta slutet.
Jag vet att många gett den här boken bra kritik och fina betyg, men den gick inte hem hos mig så därför kan inte JAG rekommendera den.

Bokens första mening: "Helt slut."
Uppföljare: The Carbon Diaries 2017 (engelsk titel)