Smaragdgrön
Titel: Smaragdgrön Författare: Kerstin GierOriginaltitel: Smaragdgrün Sidor: 474 Serie: Ädelstenstrilogin #3
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: 2013
Inte läst de tidigare delarna i serien? Hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt.
Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.
Inte läst de tidigare delarna i serien? Hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Gideon säger att han fortfarande tycker om Gwendolyn, men frågar istället om de kunde vara vänner! Inte precis den utveckling Gwendolyn hoppats på. Varför beter han sig så obegripligt, ena stunden förälskat och ömsint, andra kylig och som förbytt.
Det hemliga ordenssällskap som arbetat i århundraden för att sluta cirkeln kring kronografen har mycket mäktiga vänner och hemliga motiv. Deras grundare greven av Saint Germain, som levde på 1700-talet, kan fortfarande påverka Gideons och Gwendolyns kärlek.
En efterlängtad sista del i väldigt bra trilogi! Frågan är ju bara om Kerstin Gier lyckades knyta ihop säcken bra?
Kort svar: Ja. Långt svar? Läs vidare, vettja!
Jag måste först nämna lite allmänt att hela Ädelstens-trilogin har varit en väldigt uppfriskande läsupplevelse! Visst har den element som går att finna i majoriteten av alla andra ungdomsböcker, men den det är ju själva stämningen i boken som är så härlig.
Jag ÄLSKAR Gwendolyns berättarröst och den humoristiska, lättsamma tonen den skapar i berättelsen. Det är verkligen mysläsning på högsta nivå - blandat med spänning och äventyr också, såklart! Allt detta återfinns (och är på topp!) i Smaragdgrön.
Det är väldigt kul att se hur alla bitar faller på plats genom den här boken. Frågorna får svar och händelser ända från första boken får sina förklaringar. Dessutom: Allt - karaktärerna, spänningen, humorn och känslorna - når en högre nivå. En mycket väl genomförd upplösning, Kersin Gier!
Även om jag sedan första boken anat sanningen kring en av bokens... twister, får vi väl kalla det, så var det ändå kul att få det bekfräftat! Ett annat avslöjande var jag dock alls beredd på! Intressant vändning i berättelsen (Även om lite av tidsrese-aspekten kring just den händelsen inte riktigt känns helt tydligt... Men nåja).
Den enda kritik jag vill påpeka är inte egentligen ett klagomål, utan snarare ett önskemål såhär i efterhand. Det är något jag snuddat vid i tidigare recensioner; nämligen det faktum att så mycket nog sker i, enligt mig, för få böcker. Dessutom under en väldigt kort tidsperiod - två, tre veckor ungefär. Jag hade så gärna sett en bok till i serien, så att man kunde sprida ut de stora händelserna och deras uppgörelser lite mer och då fått mer tid för lite mindre "viktiga" saker däremellan.
Bla, bla, bla. Men förstår ni vad jag menar? Ja, i grund och botten är det alltså så att jag gärna haft fler böcker i serien just för att den har så många bra element som kunnat få mer utrymme. Inget klagomål, som sagt, bara lilla jag som sörjer att denna härliga serie är över.
Om du inte läst denna trilogi än - vad väntar du på? Den passar både unga som vuxna och är sådär härligt charmig. Man kan inte låta bli att älska stämningen i berättelsen!
Bokens första mening: "'Det där kommer att bli ett fult ärr', sade läkaren utan att lyfta på huvudet."
Tidigare delar i serien: Rubinröd, Safirblå.
Insurgent
Titel: Insurgent Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #2 Sidor: 525
Bokförlag: Katherine Tegen Books Utgivning: Maj 2012
OBS! Om du inte läst Divergent, hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Tris initiation day should have been marked by celebration and victory with her chosen faction; instead, the day ended with unspeakable horrors. War now loms as conflict between the factions and their ideologies grows. And in times of war, sides must be chosen, secrets will emerge, and choices will become even more irrevocable - and even more powerful.
Transformed by her own decisions but also by haunting grief and guilt, radical new discoveries, and shifting relationships, Tris must fully embrace her Divergence, even if she des not know what she may lose by doing so.
Det är ett par månader sedan jag läste den här boken nu. Maj, för att vara exakt. Jag minns den ganska bra ändå, åtminstone de största händelserna. Jag har även några anteckningar från läsprocessen till hjälp, så nu kör vi.
Så, Insurgent. Uppföljare till otroligt bra och spännande Divergent, så självklart fanns där lite höga förväntningar. Mötte Insurgent dem? Ja. Detta var en uppföljare som inte gjorde mig besviken. Visst fanns där några saker från första boken jag saknade här, men det tillkom också saker som jag gillade. Så som helhet var det samma nivå
.
Vi börjar med de sakerna som kanske inte var sådär jättebra. Four's och Tris's relation till exempel, för även om jag fortfarande gillar dem tillsammans så var det lite av en berg-och-dalbana. Ibland fina ögonblick - ibland smått irriterande stunder som nästan, nästan gränsade till fånigt. Men jag förstår ändå att deras förhållande inte är en dans på rosor och det är bra. Det är realistiskt. Men snälla Four, släpp tyglarna lite - Tris klarar sig själv ibland, okej? Kan avslöja att jag blev ganska sur över en av hans handlingar framåt slutet.
Det andra är att jag saknar det här världbyggandet som vi fick i Divergent. När samhället är nytt och jag som läsare får upptäcka det. Självklart sker detta i Insurgent också, men man lärde sig inte lika mycket nytt som jag önskat.
De bra sakerna sedan. Veronica Roth fortsätter att imponera med sitt skrivsätt - det flyter på i snabb takt utan att utelämna detaljer och beskrivningar. Hon är verkligen skicklig på det. Vi får även karaktärsutveckling, spänning, action, relationer och ja, många bra saker.
Och sedan, det jag saknade i Divergent - Tris känslor kring kaoset i slutet av första boken. Vi kommer in precis där vi lämnade henne och direkt får vi höra henne reflektera kring allt det hemska hon sett (och gjort!) Bra. Jag var nästan orolig för att vi skulle få en sådan där "en månad efter"-början där allt detta sammanfattas snabbt för att kunna hoppa direkt till de stora grejerna. Men vi får känslor och sedan ändå gott om rafflande händelser.
Och de sista 100 sidorna - låt mig säga såhär: det var länge sedan jag läst en bok som var så spännande att jag bokstavligen kände hjärtat bulta i bröstet. Jag var helt insugen i upplösningen och vände blad som en galning.
Slutet sen - BAM! Jag hade visserligen misstänkt att berättelsen skulle gå i den riktningen, men ändå - spännande! Jag är aningen orolig för huruvida Veronica Roth kommer klara den vändningen och fruktar lite att hon tagit sig vatten över huvudet. Det blir mycket att förklara, visa, svara på och knyta ihop under en bok. Men hon har gjort ett så bra jobb hittills att jag har hopp.
Uppföljaren Allegiant (tredje och sista boken) släpps imorgon och förhoppningsvis landar den i min brevlåda innan veckan är slut. Då planerar jag att hoppa direkt in i dystopivärlden och den stora upplösningen.
Bokens första mening: "I wake with his name in my mouth."
Tidigare böcker i serien: Divergent
Uppföljare: Allegiant (utkommer 22 november)
Bokförlag: Katherine Tegen Books Utgivning: Maj 2012
OBS! Om du inte läst Divergent, hoppa över stycket i kursiv text nedan för att undvika spoilers.
Tris initiation day should have been marked by celebration and victory with her chosen faction; instead, the day ended with unspeakable horrors. War now loms as conflict between the factions and their ideologies grows. And in times of war, sides must be chosen, secrets will emerge, and choices will become even more irrevocable - and even more powerful.
Transformed by her own decisions but also by haunting grief and guilt, radical new discoveries, and shifting relationships, Tris must fully embrace her Divergence, even if she des not know what she may lose by doing so.
Det är ett par månader sedan jag läste den här boken nu. Maj, för att vara exakt. Jag minns den ganska bra ändå, åtminstone de största händelserna. Jag har även några anteckningar från läsprocessen till hjälp, så nu kör vi.
Så, Insurgent. Uppföljare till otroligt bra och spännande Divergent, så självklart fanns där lite höga förväntningar. Mötte Insurgent dem? Ja. Detta var en uppföljare som inte gjorde mig besviken. Visst fanns där några saker från första boken jag saknade här, men det tillkom också saker som jag gillade. Så som helhet var det samma nivå
.
Vi börjar med de sakerna som kanske inte var sådär jättebra. Four's och Tris's relation till exempel, för även om jag fortfarande gillar dem tillsammans så var det lite av en berg-och-dalbana. Ibland fina ögonblick - ibland smått irriterande stunder som nästan, nästan gränsade till fånigt. Men jag förstår ändå att deras förhållande inte är en dans på rosor och det är bra. Det är realistiskt. Men snälla Four, släpp tyglarna lite - Tris klarar sig själv ibland, okej? Kan avslöja att jag blev ganska sur över en av hans handlingar framåt slutet.
Det andra är att jag saknar det här världbyggandet som vi fick i Divergent. När samhället är nytt och jag som läsare får upptäcka det. Självklart sker detta i Insurgent också, men man lärde sig inte lika mycket nytt som jag önskat.
De bra sakerna sedan. Veronica Roth fortsätter att imponera med sitt skrivsätt - det flyter på i snabb takt utan att utelämna detaljer och beskrivningar. Hon är verkligen skicklig på det. Vi får även karaktärsutveckling, spänning, action, relationer och ja, många bra saker.
Och sedan, det jag saknade i Divergent - Tris känslor kring kaoset i slutet av första boken. Vi kommer in precis där vi lämnade henne och direkt får vi höra henne reflektera kring allt det hemska hon sett (och gjort!) Bra. Jag var nästan orolig för att vi skulle få en sådan där "en månad efter"-början där allt detta sammanfattas snabbt för att kunna hoppa direkt till de stora grejerna. Men vi får känslor och sedan ändå gott om rafflande händelser.
Och de sista 100 sidorna - låt mig säga såhär: det var länge sedan jag läst en bok som var så spännande att jag bokstavligen kände hjärtat bulta i bröstet. Jag var helt insugen i upplösningen och vände blad som en galning.
Slutet sen - BAM! Jag hade visserligen misstänkt att berättelsen skulle gå i den riktningen, men ändå - spännande! Jag är aningen orolig för huruvida Veronica Roth kommer klara den vändningen och fruktar lite att hon tagit sig vatten över huvudet. Det blir mycket att förklara, visa, svara på och knyta ihop under en bok. Men hon har gjort ett så bra jobb hittills att jag har hopp.
Uppföljaren Allegiant (tredje och sista boken) släpps imorgon och förhoppningsvis landar den i min brevlåda innan veckan är slut. Då planerar jag att hoppa direkt in i dystopivärlden och den stora upplösningen.
Bokens första mening: "I wake with his name in my mouth."
Tidigare böcker i serien: Divergent
Uppföljare: Allegiant (utkommer 22 november)
Den femte vågen
Titel: Den femte vågen Författare: Rick Yancey
Originaltitel: The 5th wave Sidor: 390
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Juli 2013
Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion - att döda alla de ser.
Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att "ensam är stark" inte bara är ett utnött uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.
Mina första tankar om Den femte vågen är att handlingen är lite av en blandning av Stephanie Meyer's The host och Sofia Nordin's En sekund i taget. Alieninvasion plus överlevnad i en post-apokalyptisk miljö. En vinnande kombination, tänkte jag då.
Och det börjar bra. En sådan där häftig, mystisk epilog och sedan introduceras man för huvudkaraktären Cassie som kämpar för överlevnad i vildmarken. Bitvis får man reda på hur denna alieninvasion gått till och hur den påverkat människorna på jorden, däribland hennes familj.
Efter drygt 100 sidor och när jag precis börjar bli riktigt fäst vid handlingen och mer bekant vid Cassie... Svisch, ny (och tyvärr sämre) berättarröst! Jag hade inte förväntat detta och märkte därför inte ens av att något var annorlunda förrän efter någon sida, då jag noterade att att det nu visst stod "han" istället för "hon"...
Nja, detta var jag inte förtjust i. Jag kan i efterhand förstå att detta var ett nödvändigt (och nog ganska smart) drag av Rick Yancey, men just då kändes det bara förvirrande att få höra en ny synvinkel på invasionen - just när jag började få koll på allt i Cassies huvud.
Även en tredje berättarröst dyker upp ett fåtal gånger och sedan växlas det lite mellan de tre. Resultatet blir rörigt.
Tja, jag vet faktiskt inte vad jag tycker om Den femte vågen som helhet. Boken har stor potential, men det känns lite som att författaren försöker blanda in lite för mycket. Det blir mer en irriterande förvirring än ett spännande mysterium. Släng sedan in lite, enligt mig, onödig romans. Hm.
Men spänning finns ändå, stundtals i stora mått, och det gillar jag verkligen. Karaktärerna är dock svaga och jag hinner inte bekanta mig tillräckligt med någon av dem.
Framåt slutet börjar lite av förvirringen kring handlingen suddas bort och jag ser en väldigt smart uppbyggd handling. Men tyvärr är det alldeles för rörigt och svajigt längs vägen.
Som sagt, potential fanns och boken har sina riktigt fina stunder. Däremot kändes den ojämn och därför kan jag inte riktigt få alla mina åsikter att samsas. Som helhet blir Den femte vågen nog inte mer än okej-bra för mig.
Bokens första mening: "Det blir inget uppvaknande."
Uppföljare: Det verkar som att det ska komma två, men hittills har ingen av dem fått titlar.
Originaltitel: The 5th wave Sidor: 390
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: Juli 2013
Cassie har överlevt de tre första faserna av en utomjordisk attack. Hennes föräldrar är döda och lillebrodern tillfångatagen. Nu flyr hon för livet, hon flyr från De andra. De andra ser ut som människor, men de har ett uppdrag som de sköter med kallblodig perfektion - att döda alla de ser.
Cassie har valt att inte lita på någon. Hon vet att "ensam är stark" inte bara är ett utnött uttryck, utan det kanske enda sättet att hålla sig vid liv.
Mina första tankar om Den femte vågen är att handlingen är lite av en blandning av Stephanie Meyer's The host och Sofia Nordin's En sekund i taget. Alieninvasion plus överlevnad i en post-apokalyptisk miljö. En vinnande kombination, tänkte jag då.
Och det börjar bra. En sådan där häftig, mystisk epilog och sedan introduceras man för huvudkaraktären Cassie som kämpar för överlevnad i vildmarken. Bitvis får man reda på hur denna alieninvasion gått till och hur den påverkat människorna på jorden, däribland hennes familj.
Efter drygt 100 sidor och när jag precis börjar bli riktigt fäst vid handlingen och mer bekant vid Cassie... Svisch, ny (och tyvärr sämre) berättarröst! Jag hade inte förväntat detta och märkte därför inte ens av att något var annorlunda förrän efter någon sida, då jag noterade att att det nu visst stod "han" istället för "hon"...
Nja, detta var jag inte förtjust i. Jag kan i efterhand förstå att detta var ett nödvändigt (och nog ganska smart) drag av Rick Yancey, men just då kändes det bara förvirrande att få höra en ny synvinkel på invasionen - just när jag började få koll på allt i Cassies huvud.
Även en tredje berättarröst dyker upp ett fåtal gånger och sedan växlas det lite mellan de tre. Resultatet blir rörigt.
Tja, jag vet faktiskt inte vad jag tycker om Den femte vågen som helhet. Boken har stor potential, men det känns lite som att författaren försöker blanda in lite för mycket. Det blir mer en irriterande förvirring än ett spännande mysterium. Släng sedan in lite, enligt mig, onödig romans. Hm.
Men spänning finns ändå, stundtals i stora mått, och det gillar jag verkligen. Karaktärerna är dock svaga och jag hinner inte bekanta mig tillräckligt med någon av dem.
Framåt slutet börjar lite av förvirringen kring handlingen suddas bort och jag ser en väldigt smart uppbyggd handling. Men tyvärr är det alldeles för rörigt och svajigt längs vägen.
Som sagt, potential fanns och boken har sina riktigt fina stunder. Däremot kändes den ojämn och därför kan jag inte riktigt få alla mina åsikter att samsas. Som helhet blir Den femte vågen nog inte mer än okej-bra för mig.
Bokens första mening: "Det blir inget uppvaknande."
Uppföljare: Det verkar som att det ska komma två, men hittills har ingen av dem fått titlar.
Rebellhjärta
Titel: Rebellhjärta Författare: Moira Young
Originaltitel: Rebel heart Serie: Dustlands #2 Sidor: 474
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: April 2013
OBS! OM DU INTE LÄST BOK ETT BÖR DU HOPPA ÖVER STYCKET I KURSIV TEXT NEDAN.
Det hade verkat så enkelt. Om hon bara räddade Lugh skulle allt bli som förut.
Nu är Saba och hennes familj istället på väg västerut för att börja sitt nya liv. Men en budbärare hinner ikapp dem med nyheter om Jack.
Hur mycket är sant? Och är Saba beredd att offra det som krävs för att nå dit hon vill?
Jag blev väldigt imponerad av Blodröd väg på grund av dess uppslukande spänning och höga tempo. Därför var uppföljaren Rebellhjärta, som jag nu ska prata om, mycket efterlängtad.
Tyvärr - som med många fortsättningar nu för tiden, tycks det som - lyckades den inte nå samma nivå.
Rebellhjärta känns ganska vilsen, som helhet. Var vill författaren till slut komma med berättelsen, egentligen?
Jag kan erskänna att jag även under läsningen av Blodröd väg fann det oklart vad allt som skedde skulle leda till, men kunde ha överseende med det på grund av den rafflande handlingen. Jag tänkte att svaren skulle komma senare, helt enkelt. Nu kan jag dock konstatera att man snarare fått fler frågor att grubbla på än svar till de gamla.
Men trots att berättelsens mål just nu känns otydligt är det ändå en spännande och bra sådan. Trots att det post-apokalyptiska landskapet allt utspelar sig i ter sig lite väl grått och trist ibland, öppnar det dörrarna för i stort sett vad som helst. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som väntar runt hörnet. Jag var inte alls beredd på de vändningar vissa saker tog!
Jag känner mig dock lite kluven över vad jag tycker om huvudkaraktären Sabas val och dess konsekvenser...
Nja, Rebellhjärta var bra, men inte så mycket mer. En besvikelse efter en så explosiv öppning som första boken var. Men jag gillar fortfarande berättelsen. Nu när Moira Young gett oss så många obesvarade frågor är jag väldigt nyfiken på vad som ska hända härnäst.
Det är dags för lite svar i bok tre, tycker jag. Gärna några oväntade händelser och avslöjanden också.
Frågan är bara hur länge vi kommer få vänta på den svenska översättningen...
Bokens första mening: "Det är sent på eftermiddagen."
Tidigare böcker i serien: Blodröd väg
Uppföljare: Raging star (engelsk titel, april 2014)
Originaltitel: Rebel heart Serie: Dustlands #2 Sidor: 474
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivning: April 2013
OBS! OM DU INTE LÄST BOK ETT BÖR DU HOPPA ÖVER STYCKET I KURSIV TEXT NEDAN.
Det hade verkat så enkelt. Om hon bara räddade Lugh skulle allt bli som förut.
Nu är Saba och hennes familj istället på väg västerut för att börja sitt nya liv. Men en budbärare hinner ikapp dem med nyheter om Jack.
Hur mycket är sant? Och är Saba beredd att offra det som krävs för att nå dit hon vill?
Jag blev väldigt imponerad av Blodröd väg på grund av dess uppslukande spänning och höga tempo. Därför var uppföljaren Rebellhjärta, som jag nu ska prata om, mycket efterlängtad.
Tyvärr - som med många fortsättningar nu för tiden, tycks det som - lyckades den inte nå samma nivå.
Rebellhjärta känns ganska vilsen, som helhet. Var vill författaren till slut komma med berättelsen, egentligen?
Jag kan erskänna att jag även under läsningen av Blodröd väg fann det oklart vad allt som skedde skulle leda till, men kunde ha överseende med det på grund av den rafflande handlingen. Jag tänkte att svaren skulle komma senare, helt enkelt. Nu kan jag dock konstatera att man snarare fått fler frågor att grubbla på än svar till de gamla.
Men trots att berättelsens mål just nu känns otydligt är det ändå en spännande och bra sådan. Trots att det post-apokalyptiska landskapet allt utspelar sig i ter sig lite väl grått och trist ibland, öppnar det dörrarna för i stort sett vad som helst. Man kan aldrig vara riktigt säker på vad som väntar runt hörnet. Jag var inte alls beredd på de vändningar vissa saker tog!
Jag känner mig dock lite kluven över vad jag tycker om huvudkaraktären Sabas val och dess konsekvenser...
Nja, Rebellhjärta var bra, men inte så mycket mer. En besvikelse efter en så explosiv öppning som första boken var. Men jag gillar fortfarande berättelsen. Nu när Moira Young gett oss så många obesvarade frågor är jag väldigt nyfiken på vad som ska hända härnäst.
Det är dags för lite svar i bok tre, tycker jag. Gärna några oväntade händelser och avslöjanden också.
Frågan är bara hur länge vi kommer få vänta på den svenska översättningen...
Bokens första mening: "Det är sent på eftermiddagen."
Tidigare böcker i serien: Blodröd väg
Uppföljare: Raging star (engelsk titel, april 2014)
The archived
Titel: The archived Författare: Victoria Schwab
Serie: The archived #1 Sidor: 321
Bokförlag: Hyperion Utgivning: Januari 2013
Imagine a place where the dead rest on shelves like books. Each body has a story to tell, a life seen in pictures that only Librarians can read. The dead are called Histories, and the vast realm in which they rest is the Archive.
Da first brought Mackenzie Bishop here four years ago, when she was twelve years old, frightened but determined to prove herself. Now Da is dead, and Mac has grown into what he once was, a ruthless Keeper, tasked with stopping often—violent Histories from waking up and getting out. Because of her job, she lies to the people she loves, and she knows fear for what it is: a useful tool for staying alive.
Being a Keeper isn’t just dangerous—it’s a constant reminder of those Mac has lost. Da’s death was hard enough, but now her little brother is gone too. Mac starts to wonder about the boundary between living and dying, sleeping and waking. In the Archive, the dead must never be disturbed. And yet, someone is deliberately altering Histories, erasing essential chapters. Unless Mac can piece together what remains, the Archive itself might crumble and fall.
Den här boken har varit på min att-läsa-lista från första gången jag hörde talas om den. Ett arkiv med döda människor, hur coolt låter inte det? Många har talat väldigt gott om The archived och det gav mig ganska höga förväntningar.
Jag hade inga problem med att komma in i boken, även om det var lite förvirrande med alla termer, regler och nya saker som hör Arkivet till. Boken hade ett fint flyt som gjorde att jag kunde ha överseende med det.
Imagine a place where the dead rest on shelves like books. Each body has a story to tell, a life seen in pictures that only Librarians can read. The dead are called Histories, and the vast realm in which they rest is the Archive.
Da first brought Mackenzie Bishop here four years ago, when she was twelve years old, frightened but determined to prove herself. Now Da is dead, and Mac has grown into what he once was, a ruthless Keeper, tasked with stopping often—violent Histories from waking up and getting out. Because of her job, she lies to the people she loves, and she knows fear for what it is: a useful tool for staying alive.
Being a Keeper isn’t just dangerous—it’s a constant reminder of those Mac has lost. Da’s death was hard enough, but now her little brother is gone too. Mac starts to wonder about the boundary between living and dying, sleeping and waking. In the Archive, the dead must never be disturbed. And yet, someone is deliberately altering Histories, erasing essential chapters. Unless Mac can piece together what remains, the Archive itself might crumble and fall.
Den här boken har varit på min att-läsa-lista från första gången jag hörde talas om den. Ett arkiv med döda människor, hur coolt låter inte det? Många har talat väldigt gott om The archived och det gav mig ganska höga förväntningar.
Jag hade inga problem med att komma in i boken, även om det var lite förvirrande med alla termer, regler och nya saker som hör Arkivet till. Boken hade ett fint flyt som gjorde att jag kunde ha överseende med det.
Jag älskar verkligen konceptet med ett arkiv där man, istället för böcker, har döda kroppar vars minnen är
informationskällan.
Vi får även tillbakaglimtar till huvudkaraktären Mckenzie's samtal med Da. Det är ett bra och smart inslag för att förklara den nya världen som finns gömd här.
Mckenzie funkar fint som huvudkaraktär, även om jag aldrig riktigt lärde känna henne. Karaktärerna runt omkring är lite vaga, men även de är tillräckligt bra. Wesley är nog min favorit, han sticker ut lite.
Något jag verkligen uppskattar är att kärlek inte tar stor plats i boken. Potentialen för romans finns men det steget tas inte riktigt, vilket är skönt. Vi kan istället fokusera mer på det stora mysterium som kretsar kring Arkivet, det nya huset Mckenzie flyttat in i och människorna hon möter.
Victoria Schwab har ett väldigt bra språk. Det är snyggt och målande, men flyter på väldigt smidigt vilket verkligen gynnar handlingen. Det är en spännande bok och jag var konstant hungrig efter fler ledtrådar och mer information!
Den här boken innehåller allt som jag vill ha i en bok; En häftig ny värld (här gömd i vår), mysterier, spänning, bra karaktärer och snabbläst språk. Men The archived saknar även något, och det är den där gnistan som gör en bok till något alldeles extra.
Jag tyckte mycket om boken och gillade den ända från början. Men först framåt slutet växte den i mina ögon och då var det lite för sent.
Men jag rekommenderar den här boken! Handlingen är annorlunda och spännande.
Nästa år kommer uppföljaren som jag definitivt ska läsa! Jag ser fram emot att få reda på mer om Arkivet och dess hemligheter. Förhoppningsvis finner jag även den lilla gnistan där.
Bokens första mening: "The Narrows remind me of August nights in the South."
Uppföljare: The unbound (Januari 2014)
informationskällan.
Vi får även tillbakaglimtar till huvudkaraktären Mckenzie's samtal med Da. Det är ett bra och smart inslag för att förklara den nya världen som finns gömd här.
Mckenzie funkar fint som huvudkaraktär, även om jag aldrig riktigt lärde känna henne. Karaktärerna runt omkring är lite vaga, men även de är tillräckligt bra. Wesley är nog min favorit, han sticker ut lite.
Något jag verkligen uppskattar är att kärlek inte tar stor plats i boken. Potentialen för romans finns men det steget tas inte riktigt, vilket är skönt. Vi kan istället fokusera mer på det stora mysterium som kretsar kring Arkivet, det nya huset Mckenzie flyttat in i och människorna hon möter.
Victoria Schwab har ett väldigt bra språk. Det är snyggt och målande, men flyter på väldigt smidigt vilket verkligen gynnar handlingen. Det är en spännande bok och jag var konstant hungrig efter fler ledtrådar och mer information!
Den här boken innehåller allt som jag vill ha i en bok; En häftig ny värld (här gömd i vår), mysterier, spänning, bra karaktärer och snabbläst språk. Men The archived saknar även något, och det är den där gnistan som gör en bok till något alldeles extra.
Jag tyckte mycket om boken och gillade den ända från början. Men först framåt slutet växte den i mina ögon och då var det lite för sent.
Men jag rekommenderar den här boken! Handlingen är annorlunda och spännande.
Nästa år kommer uppföljaren som jag definitivt ska läsa! Jag ser fram emot att få reda på mer om Arkivet och dess hemligheter. Förhoppningsvis finner jag även den lilla gnistan där.
Bokens första mening: "The Narrows remind me of August nights in the South."
Uppföljare: The unbound (Januari 2014)
Safirblå
Titel: Safirblå Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Saphirblau Serie: Ädelstenstrilogin #2 Sidor: 393
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Mars 2013
Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov.
Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt).
Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!
En efterlängtad uppföljare! Jag tyckte mycket om Rubinröd, så Safirblå var väldigt välkommen läsning.
Vi hoppar rätt in i berättelsen som följer upp precis där första boken slutade. Det tog en stund att komma in i det hela då jag behövde påminnas om vissa karaktärer och händelser som skett tidigare, men snart flöt det på smidigt.
Det fina flytet och den enkla känslan som ligger över böckerna i den här serien är just en av orsakerna till att jag gillar dem. Det är en ganska lätt, humoristisk chic-lit stil över det hela och det bildar en härlig mix med tidsresor och forna miljöer.
Kerstin Gier's koncept är fortsatt intressant och bra, även om jag tyckte mig finna några få brister eller informationsluckor i boken - till exempel kring hur dessa tillbakahopp i tiden påverkar framtiden.
Gwendolyn's berättarröst fortsätter vara rolig och är ett plus i bokens helhet. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om henne som karaktär för tillfället. Jag var inte helt överens med hennes val och irriterade mig något på hur hon ena sekunden gnällde över att hon är så ovetandes om saker och ting, för att i nästa neka informationen när den blir serverad till henne på silverfat.
Jag vet inte heller om jag är särskilt förtjust i Gideon... Både han och Gwendolyn har inte hunnit utvecklas tillräckligt hittills för att jag ska ha en klar uppfattning.
Övriga karaktärer är fortsatt förvirrande att hålla koll på och jag blandade ofta ihop de mindre karaktärerna.
Men jag tycker ändå mycket om Safirblå. Det är härligt, snabbläst och spännande!
Jag oroar mig dock lite för hur hela serien ska knytas ihop. Allt som skett hittills (både bok ett och två) har ägt rum i endast en vecka, vilket känns alldeles för lite med tanke på att det endast finns en bok kvar i trilogin.
Jag är rädd för att Gier kommer behöva trycka ihop alldeles för mycket i uppföljaren och göra den alldeles för hastig. Det har ju pratats mycket om vad Gwendolyn kan tänkas göra längre fram och det eventuella känns väldigt avlägset just nu.
Nåja, vi får hoppas att författaren vet vad hon gör! Men jag hade nog känt mig något tryggare om det funnits minst två uppföljare till - eller om de två första böckerna varit en enda.
Hur som helst, jag gillar Safirblå, serien i allmänt och ser massor fram emot tredje delen, Smaragdgrön, som tack och lov inte dröjer längre än till hösten!
Bokens första mening: "Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma."
Tidigare böcker i serien: Rubinröd.
Uppföljare: Smaragdgrön (utkommer augusti 2013)
Originaltitel: Saphirblau Serie: Ädelstenstrilogin #2 Sidor: 393
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Mars 2013
Åh, Mmmmm och Mer! är det enda Gwendolyn kan tänka under den första kyssen. De börjar kyssas 1912 och slutar i nutid. Gwendolyn har en gen som gör att hon kan resa i tiden. Som tur är har även Gideon det. Kärleken börjar mitt i ett tidssprång, men när de är tillbaka sätts den på prov.
Gwendolyn inser att hon snarast bör ta sitt förnuft till fånga, inte låta hormonerna styra, om det alls ska bli någon kärlek, tidlös eller ej! Det gäller istället att fokusera på att rädda världen OCH lära sig att dansa menuett (och inget av det verkar enkelt).
Det ordenssällskap som vill att Gwendolyn och Gideon hämtar blod från andra tidsresenärer för att läsa in dem i kronografen, verkar ha dolda motiv. Ska hon gå dem till mötes eller ... Så möter hon sin morfar när han var ung, och tillsammans börjar de smida planer!
En efterlängtad uppföljare! Jag tyckte mycket om Rubinröd, så Safirblå var väldigt välkommen läsning.
Vi hoppar rätt in i berättelsen som följer upp precis där första boken slutade. Det tog en stund att komma in i det hela då jag behövde påminnas om vissa karaktärer och händelser som skett tidigare, men snart flöt det på smidigt.
Det fina flytet och den enkla känslan som ligger över böckerna i den här serien är just en av orsakerna till att jag gillar dem. Det är en ganska lätt, humoristisk chic-lit stil över det hela och det bildar en härlig mix med tidsresor och forna miljöer.
Kerstin Gier's koncept är fortsatt intressant och bra, även om jag tyckte mig finna några få brister eller informationsluckor i boken - till exempel kring hur dessa tillbakahopp i tiden påverkar framtiden.
Gwendolyn's berättarröst fortsätter vara rolig och är ett plus i bokens helhet. Däremot är jag inte riktigt säker på vad jag tycker om henne som karaktär för tillfället. Jag var inte helt överens med hennes val och irriterade mig något på hur hon ena sekunden gnällde över att hon är så ovetandes om saker och ting, för att i nästa neka informationen när den blir serverad till henne på silverfat.
Jag vet inte heller om jag är särskilt förtjust i Gideon... Både han och Gwendolyn har inte hunnit utvecklas tillräckligt hittills för att jag ska ha en klar uppfattning.
Övriga karaktärer är fortsatt förvirrande att hålla koll på och jag blandade ofta ihop de mindre karaktärerna.
Men jag tycker ändå mycket om Safirblå. Det är härligt, snabbläst och spännande!
Jag oroar mig dock lite för hur hela serien ska knytas ihop. Allt som skett hittills (både bok ett och två) har ägt rum i endast en vecka, vilket känns alldeles för lite med tanke på att det endast finns en bok kvar i trilogin.
Jag är rädd för att Gier kommer behöva trycka ihop alldeles för mycket i uppföljaren och göra den alldeles för hastig. Det har ju pratats mycket om vad Gwendolyn kan tänkas göra längre fram och det eventuella känns väldigt avlägset just nu.
Nåja, vi får hoppas att författaren vet vad hon gör! Men jag hade nog känt mig något tryggare om det funnits minst två uppföljare till - eller om de två första böckerna varit en enda.
Hur som helst, jag gillar Safirblå, serien i allmänt och ser massor fram emot tredje delen, Smaragdgrön, som tack och lov inte dröjer längre än till hösten!
Bokens första mening: "Gränderna var mörka i Southwark, mörka och ensamma."
Tidigare böcker i serien: Rubinröd.
Uppföljare: Smaragdgrön (utkommer augusti 2013)
Unravel me
Serie: Shatter me #2 Sidor: 461
Bokförlag: Harper Utgivning: Februari 2013
OBS! Recensionen kan innehålla spoilers för er som inte läst första boken i serien; Shatter me.
Juliette has escaped to Omega Point. It is a place for people like her - people with gifts - and it is also the headquarters of the rebel resistance. She is finally free from The Reestablishment, free from their plan to use her as a weapon, and free to love Adam. But Juliette will never be free from her lethal touch. Or from Warner, who wants Juliette more than she ever thought possible.
Haunted by her past and terrified of her future, Juliette knows that in her present, she will have to make some life-changing choices. Choices that may involve choosing between her heart - and Adam's life.
För ett år sedan läste jag första boken på svenska. Nu bestämde jag mig för att ta mig an nummer två på originalspråk, mest för att se hur Tahereh Mafi's unika berättarteknik ter sig med de ursprungliga orden.
Och Tahereh Mafi's språk är, som jag anat, ännu vackrare och häftigare på engelska. Jag älskar hur känslor beskrivs så målande och med starka, välformulerade liknelser. Vissa stycken är så fint skrivna att man inte kan låta bli att förundras!
Men trots detta är de första sisådär 150 sidorna i boken ganska händelselöst tråkiga. Aldrig så pass att jag tappade intresset, men tillräckligt för att få mig överväga att lägga ner boken för ett tag.
Dessa sidor fokuserar väldigt mycket på Juliette, hennes tankar samt hennes relation med Adam - lite som första boken ungefär, men det blir inte lika bra här. Inte dåligt heller, men det märks tydligt att närvaron av en viss karaktär saknas.
För allting artar sig dock så fort Warner kommer in i bilden. Jag hade lite blandade känslor kring honom under första boken, men efter att ha läst mellanboken Destroy me (som är ur hans synvinkel) är han helt klart min favoritkaraktär i serien.
Medan "onda" Warner är en mycket intressant och komplex karaktär känns snälla och goda Adam väldigt blek och utan någon direkt personlighet.
Framåt andra halvan av boken byggs spänningen upp och under de sista 100-200 sidorna blir boken mycket, mycket bättre! Framåt slutet blir jag fullkomligt uppslukad och kan inte lägga den ifrån mig. Jag känner med Juliette och är så insatt att jag inte ens märker hur sidorna flyger fram.
Boken må ha varit väldigt seg i början, men sedan blir den raka motsatsen. Det är inte ofta jag blir så insatt när jag läser som jag så småningom blev när jag läste Unravel me. Så en väldigt bra bok, till slut!
Jag ser massvis fram emot bok tre i serien! Tyvärr dröjer det ännu ett år innan den kommer ut...
Bokens första mening: "The world might be sunny-side up today."
Tidigare böcker i serien: Shatter me (SV: Rör mig inte!)
Uppföljare: Hittills en bok till som är planerad för Februari 2014.
Övrigt: Boken har precis getts ut av B Wahlströms under namnet Rädda mig inte!
Requiem
Titel: Requiem Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #3 Sidor: 391
Bokförlag: HarperCollins Utgiving: Mars 2013
Spoilers förekommer! Läs inte denna recension om du inte redan läst bok 1-2.
After rescuing Julian from a death sentence, Lena and her friends fled to the Wilds. But the Wilds are no longer a safe haven - pockets of rebellion have opened throughout the country, and the government cannot deny the existence of Invalids.
Regulators now infiltrate the borderlands to stamp out the rebels, and as Lena navigates the increasingly dangerous terrain, her best friend, Hana, lives a safe, loveless life in Portland as the fiancée of the young mayor.
Då var det dags för ännu en serie att nå sitt slut. Efter två, på olika sätt, mycket bra böcker kommer nu den tredje och sista. Och ja, jag har lite blandade känslor om den.
Jag vill börja med att säga att Requiem är en väldigt bra bok. Många fina aspekter finns kvar och gör berättelsen underhållande.
Lauren Oliver's språk är underbart som vanligt och berättelsen flyter på fint genom hela boken. Det är ett hyfsat tempo som håller uppe min läslust. Man får följa både Lena och Hana här och jag tycker att det blir en trevlig blandning - speciellt då de båda är på motsatta sidor av den pågående revolutionen.
Jag gillar boken, helt enkelt.
Bokförlag: HarperCollins Utgiving: Mars 2013
Spoilers förekommer! Läs inte denna recension om du inte redan läst bok 1-2.
After rescuing Julian from a death sentence, Lena and her friends fled to the Wilds. But the Wilds are no longer a safe haven - pockets of rebellion have opened throughout the country, and the government cannot deny the existence of Invalids.
Regulators now infiltrate the borderlands to stamp out the rebels, and as Lena navigates the increasingly dangerous terrain, her best friend, Hana, lives a safe, loveless life in Portland as the fiancée of the young mayor.
Då var det dags för ännu en serie att nå sitt slut. Efter två, på olika sätt, mycket bra böcker kommer nu den tredje och sista. Och ja, jag har lite blandade känslor om den.
Jag vill börja med att säga att Requiem är en väldigt bra bok. Många fina aspekter finns kvar och gör berättelsen underhållande.
Lauren Oliver's språk är underbart som vanligt och berättelsen flyter på fint genom hela boken. Det är ett hyfsat tempo som håller uppe min läslust. Man får följa både Lena och Hana här och jag tycker att det blir en trevlig blandning - speciellt då de båda är på motsatta sidor av den pågående revolutionen.
Jag gillar boken, helt enkelt.
MEN. Det där ordet kommer ofta in när jag tänker kring vad jag tyckte om boken. "Det var bra, MEN..." Ja, jag har ett fåtal problem med boken som tyvärr gjorde att jag blev smått besviken.
Kärlekstriangeln blir nu ett riktigt faktum i och med att en viss Alex bestämde sig för att dyka upp i slutet av förra boken. Jag har lite blandade känslor kring detta då jag faktiskt börjat finna Julian intressant som karaktär. Dessutom blir jag smått irriterad över den spänning som ligger mellan Lena och Alex. Jag förstår den, efter allt som hänt sedan de sist sågs, men det blir ändå lite, lite för fånigt och trånigt.
Det som var den största besvikelsen var dock att boken kändes för mesig för att vara avslutet på den riktigt bra trilogi det här faktiskt varit.
Jag blev kände mig varken lika stort intresse för samhället som med Delirium, eller lika engagerad och fängslad av händelserna och spänningen som med Pandemonium.
Många har klagat över slutet och blivit besvikna över hur trilogin avslutades. Själv gillar jag slutet, på ett vis. Det är annorlunda mot hur böcker vanligtvis slutar och är fint på sitt sätt.
För mig är det mer hela boken jag är smått besviken över. Jag förväntade mig mer - mer av allt, egentligen. Något större och mer episkt då detta ändå är tredje och sista delen.
Pandemonium var spännande och actionfylld, vilket även den här boken hade små influenser av, men allt gick bara så fort. Poff! så var boken över, utan att jag knappt hunnit få känslan för den.
Det kändes nästan som om jag bara fick läsa halva boken, ungefär. Sedan var det över.
Så även om jag på ett vis gillar hur Lauren Oliver avslutade serien är jag även lite smått besviken över att den inte var mer. Kanske mer intriger och händelser i början, en längre bok. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha, men något saknades, helt klart.
Requiem är en bra bok - riktigt bra i vissa stunder - men den föll lite platt som helhet.
Bokens första mening: "I've started dreaming of Portland again."
Tidigare böcker i serien: Delirium, Pandemonium.
Berättelser från Engelsfors
Titel: Berättelser från Engelsfors Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Illustratörer: Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johansson Sidor: 112
Serie: Engelsforstrilogin #2.5 Utgivning: Rabén & Sjögren, Mars 2013
Välkommen tillbaka till Engelsfors!
Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem - i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld.
Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen - Nyckeln.
Jag har aldrig dragits speciellt mycket till seriealbum. Inte för att jag har något emot dem, egentligen, men jag föredrar nog text framför bilder. Antagligen för att själv få föreställa mig saker och ting.
Men detta album har jag sett fram emot sedan jag hörde att det skulle komma. För vem vill inte ha mer Engelsfors?
Jag var lite rädd att bilden jag har av alla karaktärer skulle förstöras något i och med att jag får se dem tecknade, men så blev det inte alls! Det var bara roligt att få se människorna, miljöerna och allt annat runt omkring i ett nytt format.
Alla tre serietecknarna har gjort ett väldigt bra jobb. Jag gillar hur man tydligt ser att de har olika stilar, men hur de ändå fungerar så bra tillsammans!
Jag älskar verkligen idén med Mona Månstråle och hennes tarotkort. De berättelser vi får ta del av är dessutom en bra blandning av olika perspektiv och tidpunkter. Författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg lyckas även få karaktärernas berättarröster att lysa igenom, trots den klart förminskade mängden av ord här gentemot böckerna.
Seriealbumet läses på mindre än en timma, men man kan inte låta bli att sitta och titta lite extra länge på något uppslag eller en speciell bild. Vissa är verkligen särskilt snygga och speglar känslor på ett fint och intressant sätt.
Så snyggt jobbat, alla inblandade!
Det enda negativa jag har att säga är väl kanske att detta seriealbum inte lämnade mig direkt tillfredställd, utan snarare mer otålig inför Nyckeln än tidigare. Det kändes mer som om vi skrapade på ytan av den fulla sanningen - lite som att få en chokladask, men endast tillåtas äta en, två bitar.
Fast detta är ju knappast ett riktigt klagomål, utan mer ett bevis på att jag verkligen, verkligen ser fram emot den tredje boken i serien.
Berättelser från Engelsfors är perfekt för dig som älskar Engelsforstrilogin! Se bara till att läsa både Cirkeln och Eld, för vissa händelser som nämns är saker man får veta i de två böckerna.
Tidigare delar i serien: Cirkeln, Eld.
Uppföljare: Nyckeln.
Illustratörer: Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johansson Sidor: 112
Serie: Engelsforstrilogin #2.5 Utgivning: Rabén & Sjögren, Mars 2013
Välkommen tillbaka till Engelsfors!
Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem - i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld.
Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen - Nyckeln.
Jag har aldrig dragits speciellt mycket till seriealbum. Inte för att jag har något emot dem, egentligen, men jag föredrar nog text framför bilder. Antagligen för att själv få föreställa mig saker och ting.
Men detta album har jag sett fram emot sedan jag hörde att det skulle komma. För vem vill inte ha mer Engelsfors?
Jag var lite rädd att bilden jag har av alla karaktärer skulle förstöras något i och med att jag får se dem tecknade, men så blev det inte alls! Det var bara roligt att få se människorna, miljöerna och allt annat runt omkring i ett nytt format.
Alla tre serietecknarna har gjort ett väldigt bra jobb. Jag gillar hur man tydligt ser att de har olika stilar, men hur de ändå fungerar så bra tillsammans!
Jag älskar verkligen idén med Mona Månstråle och hennes tarotkort. De berättelser vi får ta del av är dessutom en bra blandning av olika perspektiv och tidpunkter. Författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg lyckas även få karaktärernas berättarröster att lysa igenom, trots den klart förminskade mängden av ord här gentemot böckerna.
Seriealbumet läses på mindre än en timma, men man kan inte låta bli att sitta och titta lite extra länge på något uppslag eller en speciell bild. Vissa är verkligen särskilt snygga och speglar känslor på ett fint och intressant sätt.
Så snyggt jobbat, alla inblandade!
Det enda negativa jag har att säga är väl kanske att detta seriealbum inte lämnade mig direkt tillfredställd, utan snarare mer otålig inför Nyckeln än tidigare. Det kändes mer som om vi skrapade på ytan av den fulla sanningen - lite som att få en chokladask, men endast tillåtas äta en, två bitar.
Fast detta är ju knappast ett riktigt klagomål, utan mer ett bevis på att jag verkligen, verkligen ser fram emot den tredje boken i serien.
Berättelser från Engelsfors är perfekt för dig som älskar Engelsforstrilogin! Se bara till att läsa både Cirkeln och Eld, för vissa händelser som nämns är saker man får veta i de två böckerna.
Tidigare delar i serien: Cirkeln, Eld.
Uppföljare: Nyckeln.
Pandemonium
Titel: Pandemonium Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #2 Sidor: 375
Bokförlag: HarperCollins Utgivning: Februari 2012
Recensionen kan innehålla spoilers för dig som inte läst bok ett i serien; Delirium.
After falling in love, Lena and Alex flee their oppressive society where love is outlawed and everyone must receive the "cure" - an operation that makes them immune to the delirium of love - but Lena alone manages to find her way to a community of resistance fighters.
Although she is bereft without the boy she loves, her struggles seem to be leading her toward a new love.
This riveting, brilliant novel crackles with the fire of fierce defiance, forbidden romance, and the sparks of a revolution about to ignite.
Boken växlar mellan dåtid (där vi får se vad som hände Lena sedan vi lämnat henne i Delirium) och nutid, där vi är ett antal månader framåt och möter en helt annan Lena än den jag var van vid från bok ett. I början så var denna uppdelning smått förvirrande, men snart så flöt det på väldigt bra.
Recensionen kan innehålla spoilers för dig som inte läst bok ett i serien; Delirium.
After falling in love, Lena and Alex flee their oppressive society where love is outlawed and everyone must receive the "cure" - an operation that makes them immune to the delirium of love - but Lena alone manages to find her way to a community of resistance fighters.
Although she is bereft without the boy she loves, her struggles seem to be leading her toward a new love.
This riveting, brilliant novel crackles with the fire of fierce defiance, forbidden romance, and the sparks of a revolution about to ignite.
Boken växlar mellan dåtid (där vi får se vad som hände Lena sedan vi lämnat henne i Delirium) och nutid, där vi är ett antal månader framåt och möter en helt annan Lena än den jag var van vid från bok ett. I början så var denna uppdelning smått förvirrande, men snart så flöt det på väldigt bra.
Just flyt var något som den här boken verkligen hade. Medan jag i Delirium ibland kunde känna ett visst motstånd när jag läste, så gick läsningen väldigt smidigt i Pandemonium.
Ja, Pandemonium är väldigt annorlunda jämfört med sin föregångare. Jag gillar det, mycket, även om jag kan känna att jag saknar vissa element från första boken ibland.
Lena är nu i del av världen som är den raka motsatsen från den hon växt upp i. ”The Wilds”, landet utanför stängslen som hon lärt sig frukta. Jag som läsare får se samhället från en annan synpunkt och lär mig även mer om dess historia.
Lauren Oliver’s språk är fortsatt otroligt fint och välformulerat. Hon kan verkligen konsten att trolla med ord. Hon beskriver miljöer och känslor med skickliga och målande menadsuppbyggnader. Tyvärr så får inte denna talang lika stort utrymme att glänsa i Pandemonium, då antalet platser vi besöker är aningen begränsade.
Här får vi även möta ett antal nya karaktärer, varav många har intressanta förflutna och relationer till samhället. Jag hade nog dock hoppats på att få reda ännu lite mer om var och en av dem,
Lena är som sagt förändrad under majoriteten av boken, och jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Jag var nog inte överförtjust i henne i Delirium, men här så känns förändringen nästan för stor – jag glömmer nästan hur Lena var innan och känner mig allmänt förvirrad över vem hon är. Det är ju förstås något som hon själv funderar över, med tanke på den stora förändring hon går igenom.
En annan viktig person i den här boken är nyintroducerade killen Julian. Och ja, jag gillar honom, faktiskt. Jag är dock lite rädd över hur han ska påverka berättelsens helhet.
Men Pandemonium är en väldigt bra bok. Är den bättre än Delirium? Både ja och nej. Det går inte riktigt att jämföra de två böckerna, för de är så väldigt olika. Bok ett saknar något som tvåan har och vice versa. Delirium är något av en stundtals långsam roman om förbjuden kärlek, medan Pandemonium är mer som en actionbok med tempo som fokuserar mer på politik. Nej, det går inte riktigt att säga vilken som är bäst. Jag gillar båda väldigt mycket.
Det bästa vore nog att kombinera de två böckernas bra sidor och sätta ihop till en bok. Jag får väl hoppas på något sådant i tredje boken!
Bokens första mening: ”Alex and I are lying together on a blanket in the backyard of 37 Brooks.”
Tidigare böcker i serien: Delirium
Uppföljare: Requiem
Ja, Pandemonium är väldigt annorlunda jämfört med sin föregångare. Jag gillar det, mycket, även om jag kan känna att jag saknar vissa element från första boken ibland.
Lena är nu i del av världen som är den raka motsatsen från den hon växt upp i. ”The Wilds”, landet utanför stängslen som hon lärt sig frukta. Jag som läsare får se samhället från en annan synpunkt och lär mig även mer om dess historia.
Lauren Oliver’s språk är fortsatt otroligt fint och välformulerat. Hon kan verkligen konsten att trolla med ord. Hon beskriver miljöer och känslor med skickliga och målande menadsuppbyggnader. Tyvärr så får inte denna talang lika stort utrymme att glänsa i Pandemonium, då antalet platser vi besöker är aningen begränsade.
Här får vi även möta ett antal nya karaktärer, varav många har intressanta förflutna och relationer till samhället. Jag hade nog dock hoppats på att få reda ännu lite mer om var och en av dem,
Lena är som sagt förändrad under majoriteten av boken, och jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Jag var nog inte överförtjust i henne i Delirium, men här så känns förändringen nästan för stor – jag glömmer nästan hur Lena var innan och känner mig allmänt förvirrad över vem hon är. Det är ju förstås något som hon själv funderar över, med tanke på den stora förändring hon går igenom.
En annan viktig person i den här boken är nyintroducerade killen Julian. Och ja, jag gillar honom, faktiskt. Jag är dock lite rädd över hur han ska påverka berättelsens helhet.
Men Pandemonium är en väldigt bra bok. Är den bättre än Delirium? Både ja och nej. Det går inte riktigt att jämföra de två böckerna, för de är så väldigt olika. Bok ett saknar något som tvåan har och vice versa. Delirium är något av en stundtals långsam roman om förbjuden kärlek, medan Pandemonium är mer som en actionbok med tempo som fokuserar mer på politik. Nej, det går inte riktigt att säga vilken som är bäst. Jag gillar båda väldigt mycket.
Det bästa vore nog att kombinera de två böckernas bra sidor och sätta ihop till en bok. Jag får väl hoppas på något sådant i tredje boken!
Bokens första mening: ”Alex and I are lying together on a blanket in the backyard of 37 Brooks.”
Tidigare böcker i serien: Delirium
Uppföljare: Requiem
The raven boys
Serie: The raven cycle #1 Sidor: 408
Bokförlag: Scholastic Press Utgivning: September 2012
“There are only two reasons a non-seer would see a spirit on St. Mark’s Eve,” Neeve said. “Either you’re his true love . . . or you killed him.”
Richard "Dick" Gansey has it all: family money, good looks, devoted friends. But he's on a quest for much more: Glendower, a legendary Welsh king.
Blue Sargent, the daughter of the town psychic, has been told for as long as she can remember that if she ever kisses her true love, he will die. Surrounded by the Raven Boys - the rich boys at prestigious Aglionby Academy - she never thought this prediction would be a problem. When Gansey and his Raven Boys enter her life, however, she's not so sure.
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här boken när jag plockade upp den. Jag visste knappt vad den handlade om, men något (förutom det läckra omslaget!) lockade.
Boken visade sig vara något helt annat än jag trott - fast på ett väldigt positivt sätt.
Den här boken är annorlunda mot allt annat jag läst. Handlingen kanske låter som ytterligare en ungdomsbok i mängden, men så snart man börjat läsa så inser man att så inte är fallet. Själva känslan i boken är nytt och uppfräschande.
Visst, den har lite influenser av förbjuden kärlek, men hela det elementet ligger så pass mycket i bakgrunden. Handlingens andra fokuspunkter - sökandet efter Glendower och Blue's familjs synska förmågor - får mycket mer rum i boken och det är verkligen det som ger den sin charm.
I början var jag smått förvirrad, då man ganska genast kastades in i alla mysterier som pågår - samtidigt som man ska hålla isär ett flertal namn som introduceras. Men snart så klarnar dock saker och ting, och det är då som jag verkligen börjar läsa med stort intresse.
Karaktärerna i boken känns levande och välutvecklade. Jag tror inte att det fanns en enda som inte var intressant, på något vis.
Jag älskar även inslagen av spådomar, kortläsning och profetior!
Det enda negativa i min läsupplevelse var att jag läste den under en alldeles för lång period. Jag ville helst läsa sluka hela på en gång, men andra saker i mitt liv tillät inte det just då. Så detta är något som beror på mig, inte boken. Men jag tror att jag hade tyckt om den ännu mer om jag läst mer åt gången och inte lika utspritt.
Men ja, jag tycker otroligt mycket om den här boken. Maggie Stiefvater har lyckats förtrolla mig med denna annorlunda berättelse och det var inte lätt att lämna den när boken var utläst - jag ville bara ha mer! Hur ska jag kunna vänta ett halvår på uppföljaren?
Boken visade sig vara något helt annat än jag trott - fast på ett väldigt positivt sätt.
Den här boken är annorlunda mot allt annat jag läst. Handlingen kanske låter som ytterligare en ungdomsbok i mängden, men så snart man börjat läsa så inser man att så inte är fallet. Själva känslan i boken är nytt och uppfräschande.
Visst, den har lite influenser av förbjuden kärlek, men hela det elementet ligger så pass mycket i bakgrunden. Handlingens andra fokuspunkter - sökandet efter Glendower och Blue's familjs synska förmågor - får mycket mer rum i boken och det är verkligen det som ger den sin charm.
I början var jag smått förvirrad, då man ganska genast kastades in i alla mysterier som pågår - samtidigt som man ska hålla isär ett flertal namn som introduceras. Men snart så klarnar dock saker och ting, och det är då som jag verkligen börjar läsa med stort intresse.
Karaktärerna i boken känns levande och välutvecklade. Jag tror inte att det fanns en enda som inte var intressant, på något vis.
Jag älskar även inslagen av spådomar, kortläsning och profetior!
Det enda negativa i min läsupplevelse var att jag läste den under en alldeles för lång period. Jag ville helst läsa sluka hela på en gång, men andra saker i mitt liv tillät inte det just då. Så detta är något som beror på mig, inte boken. Men jag tror att jag hade tyckt om den ännu mer om jag läst mer åt gången och inte lika utspritt.
Men ja, jag tycker otroligt mycket om den här boken. Maggie Stiefvater har lyckats förtrolla mig med denna annorlunda berättelse och det var inte lätt att lämna den när boken var utläst - jag ville bara ha mer! Hur ska jag kunna vänta ett halvår på uppföljaren?
Bokens första mening: "Blue Sargent had forgotten how many times she'd been told that she would kill her true love."
Uppföljare: The dream thieves (september 2013) + ytterligare två delar.
Övrigt: Har precis släppts på svenska som Kretsen, hos B Wahlströms förlag.
Beautiful creatures
Titel: Beautiful creatures Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Serie: Caster Chronicles #1 Sidor: 563
Bokförlag: Razorbill Utgivning: Februari 2010 (f.u. 2009)
Lena Duchannes is unlike anyone the small Southern town of Gatlin has ever seen, and she’s struggling to conceal her power and a curse that has haunted her family for generations. But even within the overgrown gardens, murky swamps, and crumbling graveyards of the forgotten South, a secret cannot stay hidden forever.
Ethan Wate, who has been counting the months until he can escape from Gatlin, is haunted by dreams of a beautiful girl he has never met. When Lena moves into the town’s oldest and most infamous plantation, Ethan is inexplicably drawn to her and determined to uncover the connection between them.
In a town with no surprises, one secret could change everything...
Nu vet jag äntligen vad all denna hype handlar om! Det känns väldigt skönt att nu veta vad boken innehåller till fullo och inte bara gå efter ord man hört, så som "häxor" och "kärlek".
Jag förstår varför så väldigt många älskar berättelsen, men jag är själv inte riktigt en av dem.
Boken började väldigt svagt. De första hundrafemtio sidorna var händelselösa och faktiskt väldigt ointressanta. Det var verkligen inte vad jag behövde just då; Jag hamnade i en lässvacka och det var inte förrän mer än en vecka senare som jag återvände till Ethan och hans liv. Men strax därpå kom boken igång på riktigt och blev bättre!
Jag tycker verkligen att författarduon Garcia & Stohl har lyckats få till sin egen twist på temat "häxor", som ju ändå redan har funnits i väldigt mycket ungdomslitteratur. "Casters" kallas de här och det känns nytt och fräscht, även om det även, såklart, finns mycket man känner igen från annat man läst eller sett.
Så konceptet tycker jag om. Mycket. Jag blev även förtjust i miljön där boken utspelar sig.
Vad jag däremot är lite osäker på är karaktärerna. Jag uppskattar verkligen att bokens huvudkaraktär är en kille. Uppfriskande, mitt i havet av osäkra tonårstjejer. Sedan kanske inte Ethan är världens bästa karaktär. Han var ofta lite trögtänkt och det kändes som om jag förstod saker långt före honom. Jag hade även svårt att uppfatta en tydlig personlighet hos honom och fann honom smått tråkig. Även Lena hade jag svårt att få en tydlig bild av.
Övriga karaktärer dock, som Lena's familjemedlemmar - de var intressanta och jag hade gärna fått lära känna dem bättre!
Ethan och Lena's relation sen... Jag vet inte riktigt. Jag gillar den och förstår vad som för dem samman. Jag gillar även att de först bara dras till varandra som människor och inte blir stormförälskade i varandra på en gång. Men även om deras relation var fin så hade jag mindre problem med deras romantiska förhållande. Jag kunde inte riktigt känna kärleken. Den var där, men författarna lyckades inte få mig att uppleva den, om ni förstår.
Det hände faktiskt flera gånger i boken, förresten, att jag inte helt kände för det som skedde.
Tja, mina tankar kring den här boken spretar åt olika håll. Jag älskar konceptet med Casters och allt däromkring. Men berättelsen saknade lite gnista - det där lilla extra som fått mig att verkligen uppleva berättelsen till fullo. Då hade jag nog faktiskt älskat den.
Sammanfattningsvis så är det dock riktigt bra ändå. Jag gillar det och ser fram emot att läsa uppföljaren - där vi förhoppningsvis gräver ännu djupare i Caster-världen och dess historia!
Bokens första mening: "There were only two kinds of people in our town."
Uppföljare: Beautiful darkness, Beautiful chaos, Beautiful redemption.
Övrigt:
1. Filmatiseringen av boken har biopremiär här i Sverige idag! Jag ska se den, men antagligen inte förrän nästa vecka.
2. Boken översattes nyligen till svenska, med samma titel, av bokförlaget Semic.
I am number four
Titel: I am number four Författare: Pittacus Lore
Serie: Lorien Legacies #1 Sidor: 375
Bokförlag: Penguin Utgivning: Februari 2011 (f.u. 2010)
Nine of us came here. We look like you. We talk like you. But we are not you. We can do things you dream of doing. We have powers you dream of having. We are stronger and faster than anything you have ever seen. We are the superheroes you worship in movies and comic books - but we are real.
We have lived among you without you knowing.
But they know. They caught Number One in Malaysia. Number Two in England. And Number Three in Kenya. They killed them all.
I am Number Four. I am next.
Jag öppnade den här boken med förväntningar på en snabbläst och actionfylld sci-fi berättelse. Och den började spännande. Men tyvärr så upplevde jag snart att boken nästan var motsatsen till det jag väntat mig.
Det är en action-bok, helt klart. Men jag fann att många partier - några mindre och andra som var ganska stora - tog lång tid att läsa. Mycket av detta beror nog på att boken fokuserar ganska mycket på huvudkaraktären John's tankar, som jag förövrigt ofta upplevde som ointressanta och nästan orelevanta för handlingen.
Men det som jag hade störst problem med var nog ändå karaktärerna. De kändes väldigt ytliga och saknade personlighet. Jag hade till exempel väldigt svårt att se en riktig person i John, trots att man som sagt spenderar mycket tid i hans huvud. Att han sedan givetvis faller för Sarah, skolans typiska populära tjej - som visserligen inte är elak eller självgod, men har den populär ex-pojkvännen... Och dessutom så är hans nya vän, Sam, den klassiska nörden.
Nej, det var alldeles för mycket stereotyper i den här boken. Jag borde nog även nämna att jag behövde kolla upp namnen på både tjejen och killkompisen inför recensionen - det säger ju ganska mycket om hur minnesvärda de var.
Det fanns också stunder då jag tyckte att vissa saker eller händelser var lite för orealistiska. Man kunde inte riktigt se logiska förklaringar jämt, så att säga. Jag irriterade mig även på att John (och även de andra, ibland) inte funderade över just förklaringar när konstiga saker skedde. "Oj, skumt!" var reaktionen, men sen var det inget mer med det.
Boken blev bättre under de sista hundra sidorna, ungefär. Då steg tempot en aning och spänningen höjdes en nivå. Men även då så kände jag mig likgiltig till det som hände.
Nja, jag är faktiskt besviken på I am number four. Den har ett så pass häftigt koncept och en idé som skulle kunna bli hur bra som helst, men den föll bara platt i mina ögon. Det var för många faktorer i boken som inte fungerade och som drog ner vad som kunde ha blivit ett väldigt spännande äventyr.
Något som jag däremot tänkte på när jag läste var att berättelsen skulle göra sig bättre som film. Då skulle nog John's tankar inte få så stort utrymme och action-scenerna få mer fart. Och en filmatisering finns ju redan gjord, så den ska jag helt klart se inom kort!
Vi får dock se om jag fortsätter med den här bokserien. Jag är nyfiken på fortsättningen, det medger jag, men en läsning av andra boken ligger nog ganska långt bort just nu.
Bokens första mening: "The door starts shaking."
Uppföljare: The power of six, The rise of nine (+en fjärde del, hittills utan titel)
Nine of us came here. We look like you. We talk like you. But we are not you. We can do things you dream of doing. We have powers you dream of having. We are stronger and faster than anything you have ever seen. We are the superheroes you worship in movies and comic books - but we are real.
We have lived among you without you knowing.
But they know. They caught Number One in Malaysia. Number Two in England. And Number Three in Kenya. They killed them all.
I am Number Four. I am next.
Jag öppnade den här boken med förväntningar på en snabbläst och actionfylld sci-fi berättelse. Och den började spännande. Men tyvärr så upplevde jag snart att boken nästan var motsatsen till det jag väntat mig.
Det är en action-bok, helt klart. Men jag fann att många partier - några mindre och andra som var ganska stora - tog lång tid att läsa. Mycket av detta beror nog på att boken fokuserar ganska mycket på huvudkaraktären John's tankar, som jag förövrigt ofta upplevde som ointressanta och nästan orelevanta för handlingen.
Men det som jag hade störst problem med var nog ändå karaktärerna. De kändes väldigt ytliga och saknade personlighet. Jag hade till exempel väldigt svårt att se en riktig person i John, trots att man som sagt spenderar mycket tid i hans huvud. Att han sedan givetvis faller för Sarah, skolans typiska populära tjej - som visserligen inte är elak eller självgod, men har den populär ex-pojkvännen... Och dessutom så är hans nya vän, Sam, den klassiska nörden.
Nej, det var alldeles för mycket stereotyper i den här boken. Jag borde nog även nämna att jag behövde kolla upp namnen på både tjejen och killkompisen inför recensionen - det säger ju ganska mycket om hur minnesvärda de var.
Det fanns också stunder då jag tyckte att vissa saker eller händelser var lite för orealistiska. Man kunde inte riktigt se logiska förklaringar jämt, så att säga. Jag irriterade mig även på att John (och även de andra, ibland) inte funderade över just förklaringar när konstiga saker skedde. "Oj, skumt!" var reaktionen, men sen var det inget mer med det.
Boken blev bättre under de sista hundra sidorna, ungefär. Då steg tempot en aning och spänningen höjdes en nivå. Men även då så kände jag mig likgiltig till det som hände.
Nja, jag är faktiskt besviken på I am number four. Den har ett så pass häftigt koncept och en idé som skulle kunna bli hur bra som helst, men den föll bara platt i mina ögon. Det var för många faktorer i boken som inte fungerade och som drog ner vad som kunde ha blivit ett väldigt spännande äventyr.
Något som jag däremot tänkte på när jag läste var att berättelsen skulle göra sig bättre som film. Då skulle nog John's tankar inte få så stort utrymme och action-scenerna få mer fart. Och en filmatisering finns ju redan gjord, så den ska jag helt klart se inom kort!
Vi får dock se om jag fortsätter med den här bokserien. Jag är nyfiken på fortsättningen, det medger jag, men en läsning av andra boken ligger nog ganska långt bort just nu.
Bokens första mening: "The door starts shaking."
Uppföljare: The power of six, The rise of nine (+en fjärde del, hittills utan titel)
The titan's curse
Titel: The titan's curse Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson and the Olympians #3 Sidor: 312
Bokförlag: Hyperion books Utgivning: Maj 2007
Spoiler-varning för dig som inte läst bok 1-2 i serien!
When Percy Jackson recieves an urgent distress call from his friend Grover, he immediately prepares for battle. He knows he'll need his powerful demigod allies at his side; his trusty bronze sword, Riptide; and... a ride from his mom.
The demigods race to the rescue to find that Grover has mad an important discovery: two powerful half-bloods, whose parentage is unknown. But that's not all that awaits them. The Titan lord, Kronos, has set up a devious trap, and the young heroes have just fallen prey...
Efter att ha känt att handlingen i bok två var aningen svag, så kan jag glatt meddela att så verkligen inte var fallet med bok tre; The titan's curse!
Den här boken, skulle jag säga, är mer lik första boken om man tänker på upplägg och typ av äventyr. Den har allt det där som jag verkligen gillade från början, men som inte fanns till 100% i bok två; spänning, många händelser och ett äventyr som känns större och mer intressant. Och sist men inte minst... karaktärerna! Jag var så glad över att upptäcka att även deras underbara personligheter (speciellt Percy's!) fick synas ordentligt, då de verkligen är det som ger böckerna mycket av sin charm.
Så här bjuds vi alltså på ett episkt, men såklart lite sådär halv-knasigt äventyr i den grekiska mytologins anda. Plus en härlig dos av humor. Och ja, jag älskar det!
Tycker om den nya karaktären Thalia och tycker även att inslaget med "Hunters" var intressant. Percy, som sagt, var sitt charmiga och roliga jag igen - och jag gillar verkligen hans karaktär! Annabeth tycker jag också om.
Boken går snabbt framåt och fort att läsa, något som verkligen uppskattas av mig då jag ofta har svårt med böcker som inte har ett gott flyt. Dessutom så fastnar man i dess grepp direkt och kommer inte loss förrän sista sidan.
Och slutet! De sista 30 sidorna eller så var boken verkligen på topp! Det hände förvånande saker och jag vände sidor som en galning. Och såklart... En stor cliffhanger i slutet i form av ett avslöjande som chockerade mig (även om jag såhär i efterhand kan tycka att jag nog borde ha listat ut det innan...). Jag ville helst bara fortsätta på bok fyra på direkten!
Om resten av böckerna tänker fortsätta i samma stil som denna så har jag definitivt en ny favorit-serie snart! En otroligt bra bok, var det här. Tror nästan att den är bättre än första boken, men jag är inte säker - det var ett år sedan jag läste den så jag minns inte dess handling eller känsla så bra längre.
Ska definitivt se till att fortsätta med serien väldigt snart!
Bokens första mening: "The Friday before winter break, my mom packed me an overnight bag and a few deadly weapons and took me to a new boarding school."
Tidigare böcker i serien: The lightning thief, The sea of monsters.
Uppföljare: The battle of the labyrinth, The last olympian.
Serie: Percy Jackson and the Olympians #3 Sidor: 312
Bokförlag: Hyperion books Utgivning: Maj 2007
Spoiler-varning för dig som inte läst bok 1-2 i serien!
When Percy Jackson recieves an urgent distress call from his friend Grover, he immediately prepares for battle. He knows he'll need his powerful demigod allies at his side; his trusty bronze sword, Riptide; and... a ride from his mom.
The demigods race to the rescue to find that Grover has mad an important discovery: two powerful half-bloods, whose parentage is unknown. But that's not all that awaits them. The Titan lord, Kronos, has set up a devious trap, and the young heroes have just fallen prey...
Efter att ha känt att handlingen i bok två var aningen svag, så kan jag glatt meddela att så verkligen inte var fallet med bok tre; The titan's curse!
Den här boken, skulle jag säga, är mer lik första boken om man tänker på upplägg och typ av äventyr. Den har allt det där som jag verkligen gillade från början, men som inte fanns till 100% i bok två; spänning, många händelser och ett äventyr som känns större och mer intressant. Och sist men inte minst... karaktärerna! Jag var så glad över att upptäcka att även deras underbara personligheter (speciellt Percy's!) fick synas ordentligt, då de verkligen är det som ger böckerna mycket av sin charm.
Så här bjuds vi alltså på ett episkt, men såklart lite sådär halv-knasigt äventyr i den grekiska mytologins anda. Plus en härlig dos av humor. Och ja, jag älskar det!
Tycker om den nya karaktären Thalia och tycker även att inslaget med "Hunters" var intressant. Percy, som sagt, var sitt charmiga och roliga jag igen - och jag gillar verkligen hans karaktär! Annabeth tycker jag också om.
Boken går snabbt framåt och fort att läsa, något som verkligen uppskattas av mig då jag ofta har svårt med böcker som inte har ett gott flyt. Dessutom så fastnar man i dess grepp direkt och kommer inte loss förrän sista sidan.
Och slutet! De sista 30 sidorna eller så var boken verkligen på topp! Det hände förvånande saker och jag vände sidor som en galning. Och såklart... En stor cliffhanger i slutet i form av ett avslöjande som chockerade mig (även om jag såhär i efterhand kan tycka att jag nog borde ha listat ut det innan...). Jag ville helst bara fortsätta på bok fyra på direkten!
Om resten av böckerna tänker fortsätta i samma stil som denna så har jag definitivt en ny favorit-serie snart! En otroligt bra bok, var det här. Tror nästan att den är bättre än första boken, men jag är inte säker - det var ett år sedan jag läste den så jag minns inte dess handling eller känsla så bra längre.
Ska definitivt se till att fortsätta med serien väldigt snart!
Bokens första mening: "The Friday before winter break, my mom packed me an overnight bag and a few deadly weapons and took me to a new boarding school."
Tidigare böcker i serien: The lightning thief, The sea of monsters.
Uppföljare: The battle of the labyrinth, The last olympian.
Last sacrifice
Titel: Last Sacrifice Författare: Richelle Mead
Serie: Vampire Academy #6 Sidor:
Bokförlag: Razorbill Utgivning: November 2011
Spoiler-varning för er som inte läst tidigare delar i serien! Hoppa över stycket i kursiv text.
The Queen is dead and the Moroi world will never be the same. Now, with Rose awaiting wrongful execution and Lissa in a deadly struggle for the throne, the girls find themselves forced to rely upon enemies and to question those they thought they could trust...
But what if true freedom means sacrificing the most important thing of all? Each other.
Nu när jag läst denna så har det gått två år (!) sedan jag plockade upp första boken. Jag har ingen riktig anledning för att ha drygat ut på det - jag ville väl läsa andra böcker emellan och inte skynda mig igenom serien. Men nu när sista boken är utläst så känner jag mig... lite tom. Jag har i stort sett vant mig vid att det alltid finns en till bok efteråt, men här tar det stopp.
Och det var just nu när jag läste Last sacrifice som jag verkligen förstod hur mycket jag verkligen gillar serien - berättelsen, världen, karaktärerna. Kanske just för att jag insåg att det här var allt som fanns kvar? Jag har alltid värderat serien högt, men inte förrän nu så känner jag verkligen starkt för dem. Det var ett ögonblick bland de första hundra sidorna, tror jag, då jag för ett ögonblick blev lite överrumplad av känslor för böckerna. Mest karaktärerna, för åh, vad jag älskar dessa karaktärer! Det är från dem jag har stört separationsångest.
Det är just karaktärerna som det fokuseras mycket på i den här boken, tycker jag. För när jag tänker tillbaka på läsningen så inser jag att boken kanske inte hade så många stora händelser eller superspännande ögonblick, sådär som jag vet att de här böckerna definitivt kan ha. Men trots det så läste jag på snabbt och hade inte något emot att det fokuserades mer på känslor och karaktärsutveckling. Jag behövde nästan hindra mig själv för att inte läsa för fort, så att jag kunde spara på boken.
Nu så handlar den här recensionen inte särskilt mycket om bokens handling utan snarare om mina känslor för den och serien som helhet, men jag känner att jag redan babblat så mycket om berättelsen, vampyr-världen och alla fina och intressanta recensioner i tidigare recensioner av böckerna (länkar längst ner), så ja, det här blir lite av en serie-sammanfattning på många vis.
Jag tror nog inte att denna bok är allra vassast i serien, men den har en helt annan känsla över sig, på något sätt. Eller så är det jag som äntligen erkänt (insett) min stora kärlek till böckerna till slut.
För att summera så kan jag ju säga såhär: Läs den här serien! Snälla, gör det. Den är en av mina all time-favorites och jag är ledsen över att ha avslutat den. Det finns ju även Richelle Meads spin off-serie, Bloodlines, men den följer en annan karaktär så det kommer ju bli annorlunda. Jag kommer att sakna att vara i Roses huvud där.
Men ja. Jag kommer definitivt läsa om den här serien någon gång i framtiden, och då förhoppningsvis under en kortare tidsperiod.
Bokens första mening: "I don't like cages."
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss, Blood promise, Spirit bound.
Övrigt: Serien finns översatt till svenska, utgiven av Bonnier Carlsen. Första boken heter då Törst.
Bokens första mening: "I don't like cages."
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss, Blood promise, Spirit bound.
Övrigt: Serien finns översatt till svenska, utgiven av Bonnier Carlsen. Första boken heter då Törst.
City of Ashes
Titel: City of Ashes Författare: Cassandra Clare
Serie: The mortal instruments #2 Sidor: 411
Bokförlag: Walker books Utgivning: 2008
Stor spoiler-varning för dig som inte läst City of Bones!
A murderer is loose in New York City and the victims are Downworlder children. Clary Fray and her fellow Shadowhunters have a strong suspicion that Valentine, Clary’s father, may be behind the killings. But if he is the murderer, then what’s his true motive? To make matters worse, the second of the Mortal Instruments, the Soul-Sword, has been stolen, and the mysterious Inquisitor has arrived to investigate, with her eyes vigilantly targeted on Jace.
Clary will need to face some terrifying demons and even more terrifying family decisions. No one said that the life of a Shadowhunter would be easy.
Väldigt trevligt att återvända till den här serien! Hade nog önskat att jag inte väntat ett år med att fortsätta, men jag tycker ändå att det var lätt att komma in i det hela igen, även om det var ändå vissa saker som jag fick påminnas om under läsningen.
Men här har vi en bok som, liksom del ett; City of Bones, har ett fint flyt och en spännande handling som man gärna hoppar in i under längre stunder. Så underhållande och bra läsning är det definitivit - på den punkten finns det inga tvivel!
Däremot så känns mina tankar om karaktärerna och deras relationer inte riktigt tydliga, då jag fortfarande är lite osäker på vad jag tycker om allt däromkring. Clary gillar jag fortfarande, hon är en bra personlighet som jag absolut inte har något emot att följa. Som jag nämnde i recensionen till första boken så är jag inte stormförtjust i Jace (men jag ogillar honom heller inte) och det verkar fortsätta så hittills.
Och jag kan verkligen inte skapa mig en klar åsikt om deras förhållande (varken som syskon eller kärlekspar) - kanske för att jag, tyvärr, visste om "den mörka hemligheten" innan jag ens började läsa böckerna. Jag fick så att säga aldrig chansen att tänka på dem endast ur den romantiska synvinkeln som så många andra, så hela deras relation känns bara förvirrande och "off" för mig.
Simon, som var en favorit, känns här inte heller lika intressant. Jag är inte så glad över " den väg som hans karaktär börjar vandra" här i City of Ashes. Hmm...
Alla karaktärer fick nog alldeles för lite chans att glänsa här. Jag behöver nog en till bok för att bestämma mig angående detta.
Men det är en riktigt bra bok det här, om än inte riktigt lika bra som del ett. Jag gillar verkligen världen och konceptet med Shadow-hunters. Jag tycker, däremot, att böckerna hittills saknar något. En liten gnista, av något slag, som tar serien till en högre nivå. Jag får hoppas på att det händer i uppföljarna, som jag ska ta mig an väldigt snart, förhoppningsvis!
Bokens första mening: "The formidable glass-and-steel structure rose from its position on Front Street like a glittering neadle threading the sky."
Tidigare böcker i serien: City of Bones
Uppföljare: City of Glass, City of Fallen Angels, City of Lost Souls, City of Heavenly Fire (utkommer 2014)
Serie: The mortal instruments #2 Sidor: 411
Bokförlag: Walker books Utgivning: 2008
Stor spoiler-varning för dig som inte läst City of Bones!
A murderer is loose in New York City and the victims are Downworlder children. Clary Fray and her fellow Shadowhunters have a strong suspicion that Valentine, Clary’s father, may be behind the killings. But if he is the murderer, then what’s his true motive? To make matters worse, the second of the Mortal Instruments, the Soul-Sword, has been stolen, and the mysterious Inquisitor has arrived to investigate, with her eyes vigilantly targeted on Jace.
Clary will need to face some terrifying demons and even more terrifying family decisions. No one said that the life of a Shadowhunter would be easy.
Väldigt trevligt att återvända till den här serien! Hade nog önskat att jag inte väntat ett år med att fortsätta, men jag tycker ändå att det var lätt att komma in i det hela igen, även om det var ändå vissa saker som jag fick påminnas om under läsningen.
Men här har vi en bok som, liksom del ett; City of Bones, har ett fint flyt och en spännande handling som man gärna hoppar in i under längre stunder. Så underhållande och bra läsning är det definitivit - på den punkten finns det inga tvivel!
Däremot så känns mina tankar om karaktärerna och deras relationer inte riktigt tydliga, då jag fortfarande är lite osäker på vad jag tycker om allt däromkring. Clary gillar jag fortfarande, hon är en bra personlighet som jag absolut inte har något emot att följa. Som jag nämnde i recensionen till första boken så är jag inte stormförtjust i Jace (men jag ogillar honom heller inte) och det verkar fortsätta så hittills.
Och jag kan verkligen inte skapa mig en klar åsikt om deras förhållande (varken som syskon eller kärlekspar) - kanske för att jag, tyvärr, visste om "den mörka hemligheten" innan jag ens började läsa böckerna. Jag fick så att säga aldrig chansen att tänka på dem endast ur den romantiska synvinkeln som så många andra, så hela deras relation känns bara förvirrande och "off" för mig.
Simon, som var en favorit, känns här inte heller lika intressant. Jag är inte så glad över " den väg som hans karaktär börjar vandra" här i City of Ashes. Hmm...
Alla karaktärer fick nog alldeles för lite chans att glänsa här. Jag behöver nog en till bok för att bestämma mig angående detta.
Men det är en riktigt bra bok det här, om än inte riktigt lika bra som del ett. Jag gillar verkligen världen och konceptet med Shadow-hunters. Jag tycker, däremot, att böckerna hittills saknar något. En liten gnista, av något slag, som tar serien till en högre nivå. Jag får hoppas på att det händer i uppföljarna, som jag ska ta mig an väldigt snart, förhoppningsvis!
Bokens första mening: "The formidable glass-and-steel structure rose from its position on Front Street like a glittering neadle threading the sky."
Tidigare böcker i serien: City of Bones
Uppföljare: City of Glass, City of Fallen Angels, City of Lost Souls, City of Heavenly Fire (utkommer 2014)
The sea of monsters
Serie: Percy Jackson and the Olympians #2 Sidor: 279
Bokförlag: Hyperion books Utgivning: 2007
Percy Jackson's seventh-grade year has been surprisingly quiet. Not a single monster has set foot on his New York prep-school campus. But when an innocent game of dodgeball among Percy and his classmates turns into a death match against an ugly gang of cannibal giants, things get... well, ugly.
And the unexpected arrival of his friend Annabeth brings more bad news: the magical borders that protect Camp Half-Blood have been poisoned by a mysterious enemy, and unless a cure is found, the only safe haven for demigods will be destroyed.
Detta är alltså uppföljaren till The lightning thief som jag läste i januari. Förstår fortfarande inte hur jag kan ha missat (alternativt: ignorerat) denna serie i alla dessa år. Det är ju verkligen min boksmak!
Hur som helst, jag tyckte massvis om första boken och jag älskar Percy. Men här... tja, det blev inte riktigt lika bra, helt enkelt. Jag blev inte riktigt besviken, för jag har hört från många håll att nummer två i serien skulle vara lite sisådär - men jag förväntade mig ändå mer än vad jag fick.
Anledningen till detta var mycket på grund av känslan i boken. Den hade inte tillräckligt mycket av de två saker som jag gillade i bok ett. Den första saken var äventyret. Handlingen i den här var långt ifrån lika episk som den i The lightning thief. Det kändes inte lika mäktigt och spännande.
En annan viktig sak som jag saknade var charmen. Humorn, finurligheterna och allt däromkring lyste inte lika starkt här. Det var trist.
Inte heller karaktärerna fick lika mycket utrymme att glänsa och jag kände mig lite smått frånkopplad från dem här, även om jag fortfarande tycker om dem.
Men tro nu inte att jag inte gillade boken, för jo, det gjorde jag. Det är fortfarande Percy Jackson, hans "värld" och allt vad det innebär. Jag är fortfarande väldigt förtjust i hela konceptet med halvgudar och den roll som den grekiska mytologin spelar. Det är fortfarande Rick Riordans speciella sätt att berätta.
Och något som jag verkligen gillade i boken var slutet. Cliffhanger! Nja, blev inte sådär jätteförvånad över själva händelsen (jag gissade att det skulle hända förr eller senare), men det var ändå något som fick mig att bli lite halvt frustrerad och halvt förtjust, för att det var spännande! Det var ett bra slut, helt enkelt, och det har definitivt gjort att jag bestämt mig för att fortsätta läsa vidare i serien tidigare än jag tänkt annars!
Bokens första mening: "My nightmare started like this."
Tidigare böcker i serien: The lightning thief
Uppföljare: The titan's curse, The battle of the labyrinth, The last olympian.
Percy Jackson's seventh-grade year has been surprisingly quiet. Not a single monster has set foot on his New York prep-school campus. But when an innocent game of dodgeball among Percy and his classmates turns into a death match against an ugly gang of cannibal giants, things get... well, ugly.
And the unexpected arrival of his friend Annabeth brings more bad news: the magical borders that protect Camp Half-Blood have been poisoned by a mysterious enemy, and unless a cure is found, the only safe haven for demigods will be destroyed.
Detta är alltså uppföljaren till The lightning thief som jag läste i januari. Förstår fortfarande inte hur jag kan ha missat (alternativt: ignorerat) denna serie i alla dessa år. Det är ju verkligen min boksmak!
Hur som helst, jag tyckte massvis om första boken och jag älskar Percy. Men här... tja, det blev inte riktigt lika bra, helt enkelt. Jag blev inte riktigt besviken, för jag har hört från många håll att nummer två i serien skulle vara lite sisådär - men jag förväntade mig ändå mer än vad jag fick.
Anledningen till detta var mycket på grund av känslan i boken. Den hade inte tillräckligt mycket av de två saker som jag gillade i bok ett. Den första saken var äventyret. Handlingen i den här var långt ifrån lika episk som den i The lightning thief. Det kändes inte lika mäktigt och spännande.
En annan viktig sak som jag saknade var charmen. Humorn, finurligheterna och allt däromkring lyste inte lika starkt här. Det var trist.
Inte heller karaktärerna fick lika mycket utrymme att glänsa och jag kände mig lite smått frånkopplad från dem här, även om jag fortfarande tycker om dem.
Men tro nu inte att jag inte gillade boken, för jo, det gjorde jag. Det är fortfarande Percy Jackson, hans "värld" och allt vad det innebär. Jag är fortfarande väldigt förtjust i hela konceptet med halvgudar och den roll som den grekiska mytologin spelar. Det är fortfarande Rick Riordans speciella sätt att berätta.
Och något som jag verkligen gillade i boken var slutet. Cliffhanger! Nja, blev inte sådär jätteförvånad över själva händelsen (jag gissade att det skulle hända förr eller senare), men det var ändå något som fick mig att bli lite halvt frustrerad och halvt förtjust, för att det var spännande! Det var ett bra slut, helt enkelt, och det har definitivt gjort att jag bestämt mig för att fortsätta läsa vidare i serien tidigare än jag tänkt annars!
Bokens första mening: "My nightmare started like this."
Tidigare böcker i serien: The lightning thief
Uppföljare: The titan's curse, The battle of the labyrinth, The last olympian.
Två recensioner i en: Crescendo & Destroy me
Titel: Crescendo Format: LjudbokFörfattare: Becca Fitzpatrick Längd: 8 CD (9 tim, 30 min)
Serie: Hush, hush #2 Utgivning: Simon & Schuster Audio, 2011
Spoiler-varning för dig som inte läst del ett; Hush, hush.
Despite starting a relationship with Patch, her guardian angel (whose title is the only angelic thing about him), and surviving an attempt on her life, things are not looking good for Nora Grey. Aside from fearing her boyfriend is interested in her nemesis, Nora is haunted by images of her father and becomes obsessed with understanding his disappearance. As Nora delves into the mystery of her father’s death, she begins to wonder whether her Nephilim blood line has something to do with it.
Jag valde att lyssna på del två som ljudbok som ett sätt att spara lästid - mest för att jag hört ganska negativa saker om boken. Men jag minns att jag gillade första boken mycket, trots dess brister, och därför så ville jag fortsätta med berättelsen iallafall.
Och grejen med de här böckerna, hittills, är att de innehåller ett intressant koncept - själva grejen med änglar och allt runt omkring det - men de tappar så mycket på grund av karaktärerna! Speciellt i den här boken, där jag flera gånger blev otroligt irriterad på de tre tjejerna Nora, Vee och Marcie och deras fåniga bråk. De beter sig ungefär som omogna och larviga småbarn som bråkar om allt möjligt, oftast onödiga saker.
Dessutom så sjönk Nora som huvudkaraktär ganska enormt i mina ögon här då hon konstant måste hålla på med detta "av och på"-beteende med Patch... Nej, även hon var alldeles för barnslig och naiv. I slutändan så var det nog bara Patch och de andra killarna i boken som jag kunde stå ut med.
Så ja, på grund av alltför mycket drama och relations-tjat i den här boken så gillade jag den inte särskilt mycket. Men jag gillar ändå de bitat i boken som fokuserar mer på änglarna, till exempel det ganska spännande slutet, så ska jag fortsätta med serien (i ljudboks-format). Jag är trots allt lite nyfiken på vad som ska hända härnäst!
Tidigare böcker i serien: Hush, hush
Uppföljare: Silence, Finale.
Titel: Destroy me Format: E-bokFörfattare: Tahereh Mafi Sidor: ca 111
Serie: Shatter me #1.5 Utgivning: Harper, 2012
Spoiler-varning för dig som inte läst Shatter me!
Back at the base and recovering from his near-fatal wound, Warner must do everything in his power to keep his soldiers in check and suppress any mention of a rebellion in the sector. Still as obsessed with Juliette as ever, his first priority is to find her, bring her back, and dispose of Adam and Kenji, the two traitors who helped her escape.
But when Warner’s father, The Supreme Commander of The Reestablishment, arrives to correct his son’s mistakes, it’s clear that he has much different plans for Juliette. Plans Warner simply cannot allow.
Trots att jag blev nyfiken när jag hörde om denna extra-del till Shatter me-serien, så hade jag inga direkta planer på att verkligen läsa den, tills jag upptäckte att den fanns att köpa väldigt billigt - till min mobiltelefon!
Så jag laddade ner den och tänkte att det här skulle bli en snabb och intressant läsupplevelse. Men efter att ha läst sisådär en fjärdedel så var jag inte alls imponerad, för hittills så verkade boken vara väldigt händelselös och seg.
Inte förrän veckor senare, igår närmare bestämt, så bestämde jag mig för att pressa mig igenom den. Men tack och lov så var det inte förgäves! Efter ungefär halva boken så kom en vändpunkt som gjorde boken intressant och snart så flög sidorna förbi utan problem. Den där känslan jag från bok ett som jag förväntat mig i Destroy me kom till slut. Tahereh Mafi's språk är otroligt snyggt och ännu bättre i original!
Så ja, det blev en ganska bra bok till slut. Tyvärr så hade det här med att besöka Warner's huvud både fördelar och nackdelar. Å ena sidan så var det intressant att ta del av hans tankar, men samtidigt så försvann lite av den där mystiken som kretsat kring honom i Shatter me.
Men jag uppskattade denna lilla sidoberättelse och den har definitivt ökat min längtan efter del två i serien!
Tidigare böcker i serien: Shatter me (SV: Rör mig inte!)
Uppföljare: Unravel me (utkommer februari 2013) + en tredje del, hittills utan titel.
Den utstötte
Titel: Den utstötte Författare: Michelle Paver
Originaltitel: Gods and Warriors Serie: Bronsdolken #1 Sidor: 281
Bokförlag: Semic Utgivning: September 2012
Tolvårige Hylas jagas av ondskans krigare. Hans lillasyster är försvunnen, hans hund är död och han måste fly för sitt liv. Under sin flykt så möter han flickan Pira som vuxit upp i lyx - men ensammare än någon kan föreställa sig. En delfin kommer till deras hjälp, men flykten från förföljarna leder dem ända ner i underjordens mörker...
Varför vill de döda Hylas? Var finns hans försvunna syster? Och varför är den mystiska, glänsande bronsdolken så viktig?
Originaltitel: Gods and Warriors Serie: Bronsdolken #1 Sidor: 281
Bokförlag: Semic Utgivning: September 2012
Tolvårige Hylas jagas av ondskans krigare. Hans lillasyster är försvunnen, hans hund är död och han måste fly för sitt liv. Under sin flykt så möter han flickan Pira som vuxit upp i lyx - men ensammare än någon kan föreställa sig. En delfin kommer till deras hjälp, men flykten från förföljarna leder dem ända ner i underjordens mörker...
Varför vill de döda Hylas? Var finns hans försvunna syster? Och varför är den mystiska, glänsande bronsdolken så viktig?
Berättelsen vi introduceras för i Den utstötte har ett antal likheter med Michelle Pavers andra, mycket omtalade, serie Vargbröder. Även här så får vi möta en tolvårig pojke som är på flykt. Istället för en vargunge så får han snart hjälp av en delfin och snart så sluter även flicka upp med dem. Men till skillnad från stenåldersmiljön i Vargbröder så befinner vi oss här vid Medelhavet under Bronsåldern.
Även om jag självklart inte väntar mig att denna serie ska komma i närheten av Vargbröder, som jag älskade, så blev jag ändå lite, lite besviken. För på många sätt så känns Den utstötte som en inledning - det känns ungefär som att vi i denna bok står lite i startgropen för det äventyr som ska komma att kretsa kring Bronsdolken. Det känns inte riktigt som att boken har ett eget mål eller att karaktären har en tydlig uppgift. Därför så blir boken inte sådär jättespännande som jag vet att Michelle Paver kan skriva.
Något annat som Paver är väldigt skicklig på är att beskriva miljöer. Med henne så bjuds man alltid på fina, väldetaljerade och realistiska beskrivningar. Det märks att hon verkligen gjort efterforskningar om bland annat tidsepoken och naturen kring Medelhavet.
Karaktärerna i boken var okej. Även här så kändes det mest som att vi bara han få ett smakprov av vilka personligheter de har. Men förhoppningsvis så är detta något som kommer att utvecklas senare i serien. Den som jag fastnade mest för var väl ändå delfinen Silver, just för att det är intressant att få följa berättelsen hur hans synvinkel ibland.
Även om bokens tilltänkta åldersgrupp är något som jag helst inte lägger alltför stor vikt på, så måste jag nog även nämna att jag ibland kunde känna av att den mest tilltänkta läsarna är yngre än vad jag är. Jag hade nog önskat mer djupt, men det är ändå en bok som jag som sjuttonåring läser och gillar!
Så sammanfattningsvis så är det en bra bok, men jag hade nog förväntat mig mer spänning och att denna del haft ett tydligare mål för att slippa den där Inlednings-känslan. Men jag har inga tvivel om att denna serie kommer att bli bättre och jag ser fram emot att ta reda på hur Michelle Paver ska utveckla berättelsen!
Bokens första mening: "Pilen hade ett svart skaft och styrfjädrarna var gjorda av kråkfjädrar, men pilspetsen kune Hylas inte se, eftersom den satt begravd i hans arm."
Uppföljare: Det ska komma fyra böcker till i serien, men hittills så verkar inga färdiga titlar finnas.
Smitta
Titel: Smitta Författare: Michael Grant
Originaltitel: Plague Serie: Gone #4 Sidor: 351
Bokförlag: B Wahlströms Utgivning: Augusti 2012
RECENSIONEN KAN INNEHÅLLA SPOILERS FÖR DIG SOM INTE LÄST DEL 1-3 I GONE-SERIEN.
Problemen i Perdido Beach hopar sig - dricksvattnet börjar ta slut, en dödlig influensa sprider sig som får de smittade att bokstavligen talat hosta upp lungorna och dessutom drabbas en del invånare av insektsliknande djur som äter upp dem inifrån.
Sam ger sig av med ngåra andra tonåringar för att hitta vatten, men det innebär också att det inte finns någon kvar i staden som kan försvara invånarna. När Drake och hans armé av kackerlacksliknande varelser dyker upp blir det fullständigt kaos. Sam inser att han måste samarbeta med Caine för att rädda staden, men Caine kräver något i gengäld...
Originaltitel: Plague Serie: Gone #4 Sidor: 351
Bokförlag: B Wahlströms Utgivning: Augusti 2012
RECENSIONEN KAN INNEHÅLLA SPOILERS FÖR DIG SOM INTE LÄST DEL 1-3 I GONE-SERIEN.
Problemen i Perdido Beach hopar sig - dricksvattnet börjar ta slut, en dödlig influensa sprider sig som får de smittade att bokstavligen talat hosta upp lungorna och dessutom drabbas en del invånare av insektsliknande djur som äter upp dem inifrån.
Sam ger sig av med ngåra andra tonåringar för att hitta vatten, men det innebär också att det inte finns någon kvar i staden som kan försvara invånarna. När Drake och hans armé av kackerlacksliknande varelser dyker upp blir det fullständigt kaos. Sam inser att han måste samarbeta med Caine för att rädda staden, men Caine kräver något i gengäld...
Livet i den vuxen-lösa Zonen fortsätter, nya katastrofer och problem uppstår och våra karaktärer kämpar för överlevnad. Igen.
Det är fortfarande spännande och bra, men nu börjar jag tyvärr känna att vi står och stampar lite på samma ställe, det vill säga: handlingen rör sig inte riktigt framåt för tillfället. Detta gör att jag som läsare i denna del fyra känner mig otålig och på gränsen till uttråkad
Som vanligt så följer vi ett stort antal karaktärer och återigen så märker jag hur dålig koll jag har på dem alla; vem som är vem, vem som gjort vad, vilka eventuella krafter de har etc etc. De första 50-100 sidorna går i stort sett ut på att uppdatera oss på varje karaktärs nuvarande situation. Lite segt kanske, men sedan så hade jag iallafall fått tillbaka en tydlig bild av varje individ.
Karaktärerna är inte heller bokens starka sida, för dem är inte så pass välutvecklade att man verkligen blir fäst vid dem. Men å andra sidan så passar det böckerna och deras handling, så det är inget jag egentligen känner för att klaga på.
Men som sagt så känns den här boken mest som en upprepning av tidigare händelser. Det är katastrofer och problem, konflikter och maktspel mellan karaktärer och ja, det är liksom inget nytt. En annan sak som jag irriterade mig ganska mycket på var hur en viss karaktär (ursäkta uttrycket, men) vägrar dö. Snälla, kan vi inte slippa hen nu? Ännu ett exempel på hur handlingen fastnat.
Nu börjar jag lessna lite - jag vill komma vidare i handlingen och veta mer om varför de egentligen är i zonen!
Men annars, det är bra skrivet och flyter på. Spännande, omän inte alls på wow-nivå. Men tillräckligt för att hålla mig relativt intresserad som läsare och fortfarande så fanns där ibland några korta ögonblick med den där lite obehagliga rysarkänslan (jag menar, kom igen: insekter som äter upp folk inifrån? Fy!), men inte även den fanns där tillräckligt mycket eller starkt.
Så ett ganska ointresserat "mjeh" från mig. Nej, nu är det dags för berättelsen att ta ett stort steg framåt. Jag vill ha nytt, jag vill ha svar och jag hoppas verkligen att bok fem bjuder på detta!
Bokens första mening: "Han balanserade på kanten av en glasskiva."
Tidigare böcker i serien: Övergivna, Hunger, Lögner.
Uppföljare: Fear (engelsk titel), Light (engelsk titel, ej utkommen)
