Den röda handsken
Originaltitel: Red Glove Serie: Berörarna #2 Sidor: 318
Bokförlag: B. Wahlströms Utgivning: Augusti 2012
Du som inte läst första delen, Den vita katten - hoppa över delen i kursiv text här nedan för att undvika spoilers.
"- Jag vill ha dig så mycket att jag nästan skulle göra vad som helst för att få dig. Jag älskade dig, Cassel. Före förbannelsen. Jag har alltid älskat dig.
Det finns ingenting jag hellre vill än att tro henne. Men jag kan inte."
Cassel Sharpe trodde att han var en vanlig kille ända tills han upptäckte att hans bröder manipulerat hans minnen. Nu vet han sanningen: han är den farligaste beröraren av alla. En beröring av Cassels hand kan transformera vad som helst - eller vem som helst - till något annat.
Efter att ha utnyttjats som lönnmördare i maffians tjänst, försöker nu Cassel lägga den tiden bakom sig, trots att den han älskar för evigt är förenad med den mäktigaste maffia-familjen i landet.
Jag minns att jag tyckte att första boken, Den vita katten, började lite sisådär, ganska långsamt tempo och lite förvirrande. Så när den här uppföljaren inte heller började särskilt starkt utan snarare lite segt så oroade jag mig inte alltför mycket. Jag tänkte väl helt enkelt att den skulle följa samma struktur och komma igång lite mer efter en tredjedel eller så.
Men tyvärr så hände det inte riktigt enligt mig. Det känns tråkigt att säga att jag är besviken, men i det här fallet så har jag nog inget val. Det som fick mig att gilla Den vita katten så pass mycket som jag gjorde fanns liksom inte riktigt där.
Huvudkaraktären Cassel tycker jag om, även om jag många gånger känner att jag har lite svårt att tolka hans personlighet. Jag förstår mig inte riktigt på honom, till viss del. Men jag gillar hur han lägger märke till små, men ofta viktiga, detaljer - hos människor och i deras beteende, men också i sin omgivning. De övriga karaktärerna kändes inte särskilt framträdande i den här boken, tyvärr.
Boken är bra skriven och jag är fortfarande väldigt fäst vid idén om Berörarna och allt som kretsar kring dem, men på många sätt så kändes boken ganska platt. Det hände saker i stort sett hela tiden, men det var mest små händelser som inte gjorde så stort intryck på mig - inga större, förvånande saker eller snygga twister som jag uppskattade så mycket i bok ett. Jag var aldrig uttråkad medan jag läste, men jag kände mig väldigt likgiltig till boken som helhet. Spänningen fanns inskriven på sidorna, men jag kunde aldrig engagera mig tillräckligt i det som pågick tillräckligt för att helt kunna känna den.
Nej, det här är ingen dålig bok. Det är fortfarande bra och välskrivet och en godkänd uppföljare, men jag hade nog förväntat mig alldeles för mycket på för många plan. Jag får hoppas att detta bara är ett typiskt fall av en mellanbok och att trean, som jag ändå ser mycket fram emot att läsa när den kommer på svenska, är snäppet vassare.
Bokens första mening: "Jag vet inte om det är dag eller natt när tjejen reser sig upp för att gå."
Tidigare böcker i serien: Den vita katten
Uppföljare: Black heart (engelsk titel). Jag har även hört ryktas om att en del 4 är planerad.
Fire
Titel: Fire Författare: Kristin Cashore
Serie: Graceling Realm/The seven kingdoms #2 Sidor: 384
Bokförlag: Gollancz Utgivning: Februari 2009
Fire's exceptional beauty gives her influence and power. People who are susceptible to it will do anything for her attention, and for her affection.
But beauty is only skin deep, and beneath it Fire has a human appreciation of right and wrong. Aware of her ability to influence others, and afraid of it, she lives in a corner of the world away from people - not only to protect them but also to protect herself from their attention, their distrust, and even their hatred.
Yet Fire is not the only danger in the Dells. If she wants to protect her home, if she wants a chance to undo the wrongs of the past, she must face her fears, her abilities, and a royal court full of powerful people with reason to distrust her.
Detta är alltså den i stort sett fristående uppföljare till Graceling. Jag säger "i stort sett" då jag bara kan gissa när jag själv läst dem i den tilltänkta ordningsföljden. Men jag tror som sagt att det går utmärkt att läsa denna bok först, men jag rekommenderar nog ändå att de läses i ordning. En sak är jag iallafall säker på: denna recension kommer på intet sätt spoila för dig som inte läst Graceling.
Hur som helst så blev jag ju fullkomligt förälskad i första boken, så förväntningarna på Fire var givetvis ganska höga. Men de två böckerna är dock väldigt olika i karaktär; Graceling är mer äventyr och spänning. I Fire så kretsar det hela mer kring politik, komplikationer och relationer, vilket är något som jag vanligtvis inte finner särskilt underhållande - men jag kan meddela att det funkade riktigt bra här!
Trots att boken inte alls håller ett särskilt högt tempo eller är full av spännande delar (något som jag hade varit lite tacksam för ändå, då läsningen gick lite trögt framåt ibland) så blir jag snart riktigt fäst vid boken! Detta beror mycket på tre större faktorer;
1. Välgjorda karaktärer. Här fanns det många personer som jag tyckte om, Fire, prins Brigan med flera. Men även de som jag kanske inte var sådär jätteförtjust i tyckte jag var intressanta iallafall, då alla hade något jag blev lite smått nyfiken på.
Huvudkaraktären Fire gillade jag, som sagt. Hon är inte direkt en favorit, men jag tyckte att hon hade en intressant personlighet och jag gillade verkligen att ta del av berättelsen från hennes synvinkel!
Uppskattade också att vi fick återse en Graceling-karaktär här. Speciellt i början. För wow, vilken prolog boken hade!
2. Världen och handlingen. Jag tycker verkligen att Kristin Cashore har skapat en väldigt fin och intressant värld som är väluppbyggd och känns äkta. Här finns både glimtar från det man lärde känna i första boken men också mycket nytt!
3. Språket! Kristin Cashore skriver otroligt vackert och bra. Målande beskrivningar och en gammaldags ton sätter verkligen guldkant på hela berättelsen! Just hur boken är skriven är nog även en av dess starkaste egenskaper.
Så för att sammanfatta så kan jag säga att det tog ett tag att läsa boken, för det är inte direkt en action-packad berättelse. Men den har många riktigt fina egenskaper och alla dessa tillsammans gjorde att jag blev väldigt fäst vid den.
Är den lika bra som Graceling? Nej, det är den inte, enligt mig. Men jag tyckte väldigt mycket om Fire också!
Bokens första mening: "Larch often thought that if it had not been for his newborn son, he never would have survived his wife Mikra's death."
Tidigare böcker i serien: Graceling
Uppföljare: Bitterblue
Detta är alltså den i stort sett fristående uppföljare till Graceling. Jag säger "i stort sett" då jag bara kan gissa när jag själv läst dem i den tilltänkta ordningsföljden. Men jag tror som sagt att det går utmärkt att läsa denna bok först, men jag rekommenderar nog ändå att de läses i ordning. En sak är jag iallafall säker på: denna recension kommer på intet sätt spoila för dig som inte läst Graceling.
Hur som helst så blev jag ju fullkomligt förälskad i första boken, så förväntningarna på Fire var givetvis ganska höga. Men de två böckerna är dock väldigt olika i karaktär; Graceling är mer äventyr och spänning. I Fire så kretsar det hela mer kring politik, komplikationer och relationer, vilket är något som jag vanligtvis inte finner särskilt underhållande - men jag kan meddela att det funkade riktigt bra här!
Trots att boken inte alls håller ett särskilt högt tempo eller är full av spännande delar (något som jag hade varit lite tacksam för ändå, då läsningen gick lite trögt framåt ibland) så blir jag snart riktigt fäst vid boken! Detta beror mycket på tre större faktorer;
1. Välgjorda karaktärer. Här fanns det många personer som jag tyckte om, Fire, prins Brigan med flera. Men även de som jag kanske inte var sådär jätteförtjust i tyckte jag var intressanta iallafall, då alla hade något jag blev lite smått nyfiken på.
Huvudkaraktären Fire gillade jag, som sagt. Hon är inte direkt en favorit, men jag tyckte att hon hade en intressant personlighet och jag gillade verkligen att ta del av berättelsen från hennes synvinkel!
Uppskattade också att vi fick återse en Graceling-karaktär här. Speciellt i början. För wow, vilken prolog boken hade!
2. Världen och handlingen. Jag tycker verkligen att Kristin Cashore har skapat en väldigt fin och intressant värld som är väluppbyggd och känns äkta. Här finns både glimtar från det man lärde känna i första boken men också mycket nytt!
3. Språket! Kristin Cashore skriver otroligt vackert och bra. Målande beskrivningar och en gammaldags ton sätter verkligen guldkant på hela berättelsen! Just hur boken är skriven är nog även en av dess starkaste egenskaper.
Så för att sammanfatta så kan jag säga att det tog ett tag att läsa boken, för det är inte direkt en action-packad berättelse. Men den har många riktigt fina egenskaper och alla dessa tillsammans gjorde att jag blev väldigt fäst vid den.
Är den lika bra som Graceling? Nej, det är den inte, enligt mig. Men jag tyckte väldigt mycket om Fire också!
Bokens första mening: "Larch often thought that if it had not been for his newborn son, he never would have survived his wife Mikra's death."
Tidigare böcker i serien: Graceling
Uppföljare: Bitterblue
Övrigt: Boken finns även översatt till svenska under titeln De utvalda: Monstrets dotter (utgiven av förlaget Semic).
Särskild
Serie: De sära #2 Sidor: 279
Bokförlag: Styxx fantasy Utgivning: Augusti 2012
Texten skriven i kursiv stil här nedan kan innehålla spoilers för de som inte läst första boken, så scrolla ner till resten av recensionen!
Det är festival i Malmö, och folkfesten har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig, och bakom musiken och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det gåtfulla Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de hon kan lita på, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne, och en sammandrabbning är överhängande.
Innan festivalen är över kommer Uddas framtid att avgöras - på gott eller ont.
Här har vi fortsättningen till en riktigt bra (och svensk!) Urban fantasy-bok, Udda verklighet. Bok två, Särskild, är även en av de höstnyheter som jag varit mest sugen på att läsa, då jag verkligen gillade första boken och det koncept som Nene Ormes byggt upp.
I Särskild så får vi, som sagt ovan, följa Uddas liv efter de hemska händelserna i slutet av första boken. Jag var lite rädd för att denna bok skulle kännas lite blek i jämförelse med Udda verklighet, men Nene Ormes har lyckats riktigt bra på den punkten!
Även här så får vi dyka in i mörka, kusliga och spännande drömmar tillsammans med Udda och de avsnitten i boken uppskattar jag väldigt mycket då de ger en väldigt häftig twist på hela handlingen i sig.
Spänning finns det även gott om i hela boken, även om den inte riktigt når upp till första bokens riktigt ruggiga och riktigt vassa scener.
Boken i allmänt har ett väldigt bra flyt som gör att jag alltid är intresserad och gärna läser vidare i snabb takt. Mycket av det beror på Nene Ormes språk som har en ganska enkel men ändå väldigt snygg klang, där detaljer kryper in i meningarna utan att sakta ned berättelsen med långa beskrivningar.
Och sedan har vi ju handlingen i sig. Jag är verkligen ett fan av denna "andra värld" som Nene Ormes skapat! Jag gillar hur den inte utstrålar att känslan av att de Sära är större, bättre eller vackrare. Det känns inte alltför tydligt vilka som är goda och onda, vilket gör det mer realistiskt. Det finns liksom både för och nackdelar med att vara annorlunda i den här världen, vilket skapar något av en gråzon där man aldrig är säker på vem man kan lita på.
Trots att jag någon gång ibland tyckte att Särskild kändes lite som en mellanbok eller färdsträcka, så tycker jag ändå att det är en värdig uppföljare i serien om de Sära! Riktigt bra med en unik stil.
Bokens första mening: "Krusbär krossas under fötterna och taggar drar i hennes t-shirt när hon snubblar genom buskarna ut på gräsmattan."
Tidigare böcker i serien: Udda verklighet
Texten skriven i kursiv stil här nedan kan innehålla spoilers för de som inte läst första boken, så scrolla ner till resten av recensionen!
Det är festival i Malmö, och folkfesten har lockat mer än bara vanliga människor. De sära har kommit till stan för att jaga, slåss och roa sig, och bakom musiken och festivalstånden ruvar mörker och hemligheter.
Udda har börjat drömma igen, och hennes drömmar leder henne tillbaka till den karismatiske hamnskiftaren Hemming och till det gåtfulla Oraklet som bor i toppen av Turning Torso. Uddas förmågor gör henne till både en tillgång och ett hot för de krafter som rör sig i Malmös sära värld. Där finns de hon kan lita på, men också de som fruktar henne och vill förgöra henne, och en sammandrabbning är överhängande.
Innan festivalen är över kommer Uddas framtid att avgöras - på gott eller ont.
Här har vi fortsättningen till en riktigt bra (och svensk!) Urban fantasy-bok, Udda verklighet. Bok två, Särskild, är även en av de höstnyheter som jag varit mest sugen på att läsa, då jag verkligen gillade första boken och det koncept som Nene Ormes byggt upp.
I Särskild så får vi, som sagt ovan, följa Uddas liv efter de hemska händelserna i slutet av första boken. Jag var lite rädd för att denna bok skulle kännas lite blek i jämförelse med Udda verklighet, men Nene Ormes har lyckats riktigt bra på den punkten!
Även här så får vi dyka in i mörka, kusliga och spännande drömmar tillsammans med Udda och de avsnitten i boken uppskattar jag väldigt mycket då de ger en väldigt häftig twist på hela handlingen i sig.
Spänning finns det även gott om i hela boken, även om den inte riktigt når upp till första bokens riktigt ruggiga och riktigt vassa scener.
Boken i allmänt har ett väldigt bra flyt som gör att jag alltid är intresserad och gärna läser vidare i snabb takt. Mycket av det beror på Nene Ormes språk som har en ganska enkel men ändå väldigt snygg klang, där detaljer kryper in i meningarna utan att sakta ned berättelsen med långa beskrivningar.
Och sedan har vi ju handlingen i sig. Jag är verkligen ett fan av denna "andra värld" som Nene Ormes skapat! Jag gillar hur den inte utstrålar att känslan av att de Sära är större, bättre eller vackrare. Det känns inte alltför tydligt vilka som är goda och onda, vilket gör det mer realistiskt. Det finns liksom både för och nackdelar med att vara annorlunda i den här världen, vilket skapar något av en gråzon där man aldrig är säker på vem man kan lita på.
Trots att jag någon gång ibland tyckte att Särskild kändes lite som en mellanbok eller färdsträcka, så tycker jag ändå att det är en värdig uppföljare i serien om de Sära! Riktigt bra med en unik stil.
Bokens första mening: "Krusbär krossas under fötterna och taggar drar i hennes t-shirt när hon snubblar genom buskarna ut på gräsmattan."
Tidigare böcker i serien: Udda verklighet
Rubinröd
Titel: Rubinröd Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Rubinrot Serie: Edelstein trilogie #1 Sidor: 265
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivning: Augusti 2012
Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!
Gwendolyn finner sig snart indragen i hemliga planer och mystiska intriger som ett uråldrigt ordenssällskap under ledning av 1700-talsgreven av Saint Germain planerar. Tillråga på allt så utses den några år äldre Gideon, snygg men värsta stroppen, till hennes ledsagare för att hjälpa henne med de första tidsresorna.
Detta är den allra första boken jag läser om tidsresande (för de små inslagen med Tidsvändaren i Harry Potter gills ju inte direkt) så därför, trots bra magkänsla, så visste jag faktiskt inte alls hurvida jag skulle gilla denna.
Men jag kan säga att den här boken verkligen gjort mig sugen på att läsa fler om ämnet, för det här var riktigt bra!
Alldeles i början så var jag faktiskt lite orolig, måste jag medge. Det börjar i en typisk skolmiljö med de gamla vanliga människorna i den... så ja, jag var rädd för att det hela skulle bli för fånigt egentligen.
Men så fort tidsresandet introducerades på riktigt så försvann mina farhågor, för det fenomenet och allt som skedde runt omkring det var otroligt intressant att läsa om! Jag gillade speciellt att förmågan att resa i tiden är en gen och inte något man gör med hjälp av en maskin eller annan apparat. Lägg sedan till en profetia, lite hemlighetsmakeri och annan mystik och vips, där var Amelie fast!
Gwendolyn gillar jag - hon har en bra berättarröst och funkar bra som huvudkaraktär. Sen har vi Gideon som då är killen i berättelsen. Och faktiskt så gillar jag även honom, trots att han är den där snygge typen som i stort sett alla faller för. Antagligen så tycker jag att hans karaktär fungerar på grund av att Gwendolyn inte alls gillar honom från början. Var lite rädd för att det skulle gå enligt den alltför vanliga insta love-principen, men den undvek Kerstin Gier, tack och lov.
Även de andra karaktärerna i boken är jag nöjd med, trots att jag hade väldigt svårt att hålla koll på alla de mindre karaktärerna som mest var där i bakgrunden, även om de dök upp mer än en gång. Gwendolyns släktingar, de andra inblandade familjerna och de personer som vi stöter på i tidsresorna - jag hade väldigt svårt att komma ihåg dem och deras roll i handlingen.
Själva tidsresandet kändes också bitvis snurrigt, men det var ungefär vad jag förväntat mig. För själva grejen i sig är ju ingenting man förstår på en gång, eller hur? Många regler och konsekvenser att hålla koll på.
Boken flyter på i bra tempo trots att det inte så många stora händelser inträffar. Handlinge lyckas hålla mig intresserad iallafall och jag fann aldrig läsningen tråkig.
Om man kollar på hur boken är skriven så fanns är inget att klaga på. Språket har inte den där "stela" känslan som det lätt kan få när boken blivit översatt, vilket är väldigt positivt. Kan det bero på att originaltexten är på tyska, och inte engelska som det oftast är? Nja, jag vet inte. Antagligen så är det bara översättaren Christine Bredenkamp som gjort ett bra jobb!
Sista biten i boken är väldigt spännande och sen - väldigt plötsligt - så är den slut. Kändes lite snopet på ett sätt, för det var nästan som att denna första del i serien inte riktigt var helt klar ännu. Som om man tog bort en fjärdedel som man sparar till uppföljaren istället. Men samtidigt så gillar jag ändå att boken slutar ganska oväntat, för man blir ju lite lurad där och finner sig själv sitta och bara vilja ha mer, mer och ännu mer - kanske mycket hellre just för att man inte får ett fullt avlut.
Om detta kanske var avsikten så har det iallafall funkat på mig. Jag kan knappt vänta till uppföljaren och överväger faktiskt om jag ska ta mig an den engelska versionen istället, då den kommer långt före den svenska översättningen!
Men sammanfattningsvis: En riktigt bra bok med väldigt bra och intressant handling. Läs!
Bokens första mening: "Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll."
Uppföljare: Safirblå (våren 2013), Smaragdgrön (Hösten 2013).
Övrigt: Missa inte min pågående tävling där du kan vinna just den här boken! Klicka här för info och anmälan.
Men jag kan säga att den här boken verkligen gjort mig sugen på att läsa fler om ämnet, för det här var riktigt bra!
Alldeles i början så var jag faktiskt lite orolig, måste jag medge. Det börjar i en typisk skolmiljö med de gamla vanliga människorna i den... så ja, jag var rädd för att det hela skulle bli för fånigt egentligen.
Men så fort tidsresandet introducerades på riktigt så försvann mina farhågor, för det fenomenet och allt som skedde runt omkring det var otroligt intressant att läsa om! Jag gillade speciellt att förmågan att resa i tiden är en gen och inte något man gör med hjälp av en maskin eller annan apparat. Lägg sedan till en profetia, lite hemlighetsmakeri och annan mystik och vips, där var Amelie fast!
Gwendolyn gillar jag - hon har en bra berättarröst och funkar bra som huvudkaraktär. Sen har vi Gideon som då är killen i berättelsen. Och faktiskt så gillar jag även honom, trots att han är den där snygge typen som i stort sett alla faller för. Antagligen så tycker jag att hans karaktär fungerar på grund av att Gwendolyn inte alls gillar honom från början. Var lite rädd för att det skulle gå enligt den alltför vanliga insta love-principen, men den undvek Kerstin Gier, tack och lov.
Även de andra karaktärerna i boken är jag nöjd med, trots att jag hade väldigt svårt att hålla koll på alla de mindre karaktärerna som mest var där i bakgrunden, även om de dök upp mer än en gång. Gwendolyns släktingar, de andra inblandade familjerna och de personer som vi stöter på i tidsresorna - jag hade väldigt svårt att komma ihåg dem och deras roll i handlingen.
Själva tidsresandet kändes också bitvis snurrigt, men det var ungefär vad jag förväntat mig. För själva grejen i sig är ju ingenting man förstår på en gång, eller hur? Många regler och konsekvenser att hålla koll på.
Boken flyter på i bra tempo trots att det inte så många stora händelser inträffar. Handlinge lyckas hålla mig intresserad iallafall och jag fann aldrig läsningen tråkig.
Om man kollar på hur boken är skriven så fanns är inget att klaga på. Språket har inte den där "stela" känslan som det lätt kan få när boken blivit översatt, vilket är väldigt positivt. Kan det bero på att originaltexten är på tyska, och inte engelska som det oftast är? Nja, jag vet inte. Antagligen så är det bara översättaren Christine Bredenkamp som gjort ett bra jobb!
Sista biten i boken är väldigt spännande och sen - väldigt plötsligt - så är den slut. Kändes lite snopet på ett sätt, för det var nästan som att denna första del i serien inte riktigt var helt klar ännu. Som om man tog bort en fjärdedel som man sparar till uppföljaren istället. Men samtidigt så gillar jag ändå att boken slutar ganska oväntat, för man blir ju lite lurad där och finner sig själv sitta och bara vilja ha mer, mer och ännu mer - kanske mycket hellre just för att man inte får ett fullt avlut.
Om detta kanske var avsikten så har det iallafall funkat på mig. Jag kan knappt vänta till uppföljaren och överväger faktiskt om jag ska ta mig an den engelska versionen istället, då den kommer långt före den svenska översättningen!
Men sammanfattningsvis: En riktigt bra bok med väldigt bra och intressant handling. Läs!
Bokens första mening: "Medan hon föll ner på knä och brast i gråt såg han sig omkring åt alla håll."
Uppföljare: Safirblå (våren 2013), Smaragdgrön (Hösten 2013).
Övrigt: Missa inte min pågående tävling där du kan vinna just den här boken! Klicka här för info och anmälan.
The scorch trials
Titel: The scorch trials Författare: James Dashner
Serie: The maze runner #2 Sidor: 360
Bokförlag: Ember Utgivningår: 2010
DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS FÖR ER SOM INTE LÄST DEL 1, THE MAZE RUNNER.
Solving the maze was supposed to be the end. No more puzzles. Nor more variables. And no more running. Thomas was sure that escape ment he and the Gladers would get their lives back. But no one really knew what sort of life they were going back to.
Burned by sun flares and baked by a new, brutal climate, the earth is a wasteland. Government has disintegrated, and with it, order - and now Cranks, people covered in festering wounds and driven to murderois insanity by the infectious disease known as the Flare, roam the crumbling cities hunting for their next victim... and meal.
The Gladers are far from done running. Instead of freedom, they find themselves faced with another trial. They must cross the Scorch, the most burned-out section of the world, and arrive at a safe haven in two weeks. And WICKED has made sure to adjust the variables and stack the odds them against them.
Thomas can only wonder - does he hold the secret to freedom somewhere in his mind? Or will he forever be at the mercy of WICKED?
Efter en så fantastiskt bra och spännande bok som The maze runner så var mina förväntningar på denna uppföljare ganska så höga, som ni kanske förstår. Men tyvärr så märkte jag ganska snabbt att den här boken nog inte skulle nå upp till samma nivå.
Det som jag gillat lite extra med del 1 var känslan av mystik som man fick i the maze. Den mörka, lite kusliga känslan av mystik som fanns invävd i hela handlingen. Men nu när vår karaktärsskara är ute ur labyrinten så har tyvärr mycket av den känslan försvunnit. Alltefter som att mer avslöjas om WICKED och varför de utsätts för alla hemska saker så känns hela konceptet lite mindre intressant, för min del, vilket verkligen är synd.
Men tro nu inte att jag inte gillar boken, för så är inte alls fallet. För boken har fortfarande spänning, hemskheter, mystiska händelser och annat som hör den här serien till.
Karaktärerna var inte berättelsens starkaste sida i första boken och det är något som håller i sig in till denna andra del. Jag tycker nästan att de bleknade lite mer i den här boken. Jag saknar Chuck, Thomas vän och hans frånvaro lyser som ett litet hål genom handlingens förlopp.
Språket i boken har samma rappa tempo och de korta kapitlen försvinner enkelt förbi. Spänningen finns där och flera gånger dyker det upp cliffhangers. Men trots detta så känner jag inte riktigt att jag kommer in i boken på riktigt. I början så drogs jag inte in i berättelsen på samma sätt som med The maze runner och trots att jag streck-läste andra halvan av boken under en kväll så var det tyvärr något som höll i sig. Jag var alltid nyfiken på vad som skulle hända därnäst, men själva lässuget fanns inte riktigt där.
Jag vet att det nu låter som att boken inte alls är så bra, men det är svårt att beskriva mina tankar och åsikter om The scorch trials utan att låta lite negativ - för efter en så otrolig bok som The maze runner så blev detta en besvikelse, trots att det är långt ifrån en dålig bok.
Men ja, det här är en bok som jag trots allt gillar och som ständigt höll mig intresserad när jag väl öppnade boken, men som inte alltid såg alltför lockande ut när man lagt den ifrån sig. Lite blandade känslor är det, men jag hoppas att denna bok var ett typiskt fall av en "mellan-bok" i en serie. Det kan ju inte heller ha varit helt lätt att toppa en bok som The maze runner.
Men jag ser fram emot sista delen i serien och hoppas att den knyter ihop berättelsen bra!
Bokens första mening: "She spoke to him before the world fell apart."
Tidigare böcker i serien: The maze runner
Uppföljare: The death cure. Det har även precis släppt en prequel; The kill order alldeles nyligen som utspelar sig innan första boken i serien.
Burned by sun flares and baked by a new, brutal climate, the earth is a wasteland. Government has disintegrated, and with it, order - and now Cranks, people covered in festering wounds and driven to murderois insanity by the infectious disease known as the Flare, roam the crumbling cities hunting for their next victim... and meal.
The Gladers are far from done running. Instead of freedom, they find themselves faced with another trial. They must cross the Scorch, the most burned-out section of the world, and arrive at a safe haven in two weeks. And WICKED has made sure to adjust the variables and stack the odds them against them.
Thomas can only wonder - does he hold the secret to freedom somewhere in his mind? Or will he forever be at the mercy of WICKED?
Efter en så fantastiskt bra och spännande bok som The maze runner så var mina förväntningar på denna uppföljare ganska så höga, som ni kanske förstår. Men tyvärr så märkte jag ganska snabbt att den här boken nog inte skulle nå upp till samma nivå.
Det som jag gillat lite extra med del 1 var känslan av mystik som man fick i the maze. Den mörka, lite kusliga känslan av mystik som fanns invävd i hela handlingen. Men nu när vår karaktärsskara är ute ur labyrinten så har tyvärr mycket av den känslan försvunnit. Alltefter som att mer avslöjas om WICKED och varför de utsätts för alla hemska saker så känns hela konceptet lite mindre intressant, för min del, vilket verkligen är synd.
Men tro nu inte att jag inte gillar boken, för så är inte alls fallet. För boken har fortfarande spänning, hemskheter, mystiska händelser och annat som hör den här serien till.
Karaktärerna var inte berättelsens starkaste sida i första boken och det är något som håller i sig in till denna andra del. Jag tycker nästan att de bleknade lite mer i den här boken. Jag saknar Chuck, Thomas vän och hans frånvaro lyser som ett litet hål genom handlingens förlopp.
Språket i boken har samma rappa tempo och de korta kapitlen försvinner enkelt förbi. Spänningen finns där och flera gånger dyker det upp cliffhangers. Men trots detta så känner jag inte riktigt att jag kommer in i boken på riktigt. I början så drogs jag inte in i berättelsen på samma sätt som med The maze runner och trots att jag streck-läste andra halvan av boken under en kväll så var det tyvärr något som höll i sig. Jag var alltid nyfiken på vad som skulle hända därnäst, men själva lässuget fanns inte riktigt där.
Jag vet att det nu låter som att boken inte alls är så bra, men det är svårt att beskriva mina tankar och åsikter om The scorch trials utan att låta lite negativ - för efter en så otrolig bok som The maze runner så blev detta en besvikelse, trots att det är långt ifrån en dålig bok.
Men ja, det här är en bok som jag trots allt gillar och som ständigt höll mig intresserad när jag väl öppnade boken, men som inte alltid såg alltför lockande ut när man lagt den ifrån sig. Lite blandade känslor är det, men jag hoppas att denna bok var ett typiskt fall av en "mellan-bok" i en serie. Det kan ju inte heller ha varit helt lätt att toppa en bok som The maze runner.
Men jag ser fram emot sista delen i serien och hoppas att den knyter ihop berättelsen bra!
Bokens första mening: "She spoke to him before the world fell apart."
Tidigare böcker i serien: The maze runner
Uppföljare: The death cure. Det har även precis släppt en prequel; The kill order alldeles nyligen som utspelar sig innan första boken i serien.
Nattens cirkus
Titel: Nattens cirkus Författare: Erin Morgenstern
Originaltitel: The Night Circus Sidor: 421
Bokförlag: Norstedts Utgivningsår: 2012
Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plötsligt är den den bara där, på en plats där den inte fanns igår. Och den svarta skylten med vita, målade bokstäver som hänger på grindarna, den som bär texten:
"Öppnar vid mörkrets inbrott. Stänger i gryningen"
Välkommen till Le Cirque des Rêves - en cirkus olik alla andra. Inne i de svart- och vitrandiga tälten, i en färglös värld som hör nattens mörkaste timmar till, döljer sig helt unika upplevelser och fantastiska fenomen.
Bakom kulisserna pågår en kraftmätning mellan två unga magiker, Celia och Marco, som sedan barndomen tränats i att spela ett spel där de måste använda fantasins och viljans krafter för att överträffa varandra...
Det här är en bok som jag varit nyfiken på att läsa ända sedan den kom ut, men trots det så visste jag inte särskilt mycket om den när det väl blev dags. Jag visste att magi var involverat - och en cirkus, förstås. Men trots att jag inte hade en speciellt klar bild av vad jag skulle förvänta mig av denna berättelse så blev jag ändå lite förvånad - för den var ändå inte alls som jag tänkt mig.
Boken började väldigt bra och fångade direkt mitt intresse. Men ganska snart så tappade jag flytet - faktiskt så mycket att det tog mig hela fyra veckor (!) att få det tillbaka. Jag gissar att det mest berodde på mig, för boken blev inte sämre. Men det kom ändå en liten del av boken som var ganska full med information, vilket ledde till att takten slogs av lite. Här hade jag nog behövt lite mer spänning och fart, så jag läste lite andra böcker emellan.
När jag så tog upp läsningen igen så fann jag att berättelsen inte alls var särskilt svårläst eller trög - utan riktigt mysig och intressant! Det som krävdes av mig var bara att jag ägnade boken min fulla uppmärksamhet (något jag inte riktigt lyckades med från början) i några timmar.
Och då såg jag verkligen vilken otrolig bok detta är. Cirkusen, som allt kretsar kring, kan ju inte beskrivas med ett annat ord än magisk. Den är öppen under nattens timmar och är omgiven av mystik. Den dyker upp ur tomma intet och försvinner lika plötsligt. Genom att läsa om den så förstår man verkligen varför alla dess besökare blir så fästa vid dess skapelse.
Erin Morgenstern har verkligen lyckats fånga upp cirkusens mystiska sken och spridit det över hela boken - varje kapitel, ord och mening. Som läsare blir man både fascinerad och förundrad - precis som de människor som vandrar bland de många tälten. Och precis som dem så har man aldrig full koll på vad som verkligen pågår, något man får vänja sig vid för att se bokens charm då magin de utövar och andra saker förblir lite av ett mysterium.
Magin och tävlingen var en av de saker som visade sig vara annorlunda mot vad jag trott. Magin (även om dess utövare inte riktigt vill kalla deras konst vid det ordet) är här något man kan lära sig, inte en speciell förmåga du föds med, eller liknande.
Tävlingen hade jag föreställt mig som en kamp av något slag, typ som en duell (Harry Potter-stil, kanske) men den visade sig vara mycket mer komplicerad än så. Jag hade även förväntat mig att våra huvudkaraktärer skulle vara yngre - ungefär 12-17 snarare än 20-30.
Karaktärerna kan jag inte säga så mycket om egentligen. Trots att alla är väldigt intressanta så läggs inte så stor vikt på deras personligheter då boken ger känslan av att berättas lite ur ett allvetande synpunkt. Men detta är något som passar boken utmärkt och bibehåller den mystiska stilen.
Språket är otroligt vackert och beskrivande i minsta detalj. Man vill liksom läsa långsamt och uppmärksamt för att suga i sig varenda litet ord.
Boken lämnar mig med känslan av att ha läst en otroligt bra bok, men även med känslan av att inte riktigt ha förstått allt - något som jag tycker, och antar hör, hör lite till charmen med hela berättelsen.
Mer än så tänker jag inte säga. Läs den!
Bokens första mening: "Cirkusen anländer utan förvarning."
Originaltitel: The Night Circus Sidor: 421
Bokförlag: Norstedts Utgivningsår: 2012
Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plötsligt är den den bara där, på en plats där den inte fanns igår. Och den svarta skylten med vita, målade bokstäver som hänger på grindarna, den som bär texten:
"Öppnar vid mörkrets inbrott. Stänger i gryningen"
Välkommen till Le Cirque des Rêves - en cirkus olik alla andra. Inne i de svart- och vitrandiga tälten, i en färglös värld som hör nattens mörkaste timmar till, döljer sig helt unika upplevelser och fantastiska fenomen.
Bakom kulisserna pågår en kraftmätning mellan två unga magiker, Celia och Marco, som sedan barndomen tränats i att spela ett spel där de måste använda fantasins och viljans krafter för att överträffa varandra...
Det här är en bok som jag varit nyfiken på att läsa ända sedan den kom ut, men trots det så visste jag inte särskilt mycket om den när det väl blev dags. Jag visste att magi var involverat - och en cirkus, förstås. Men trots att jag inte hade en speciellt klar bild av vad jag skulle förvänta mig av denna berättelse så blev jag ändå lite förvånad - för den var ändå inte alls som jag tänkt mig.
Boken började väldigt bra och fångade direkt mitt intresse. Men ganska snart så tappade jag flytet - faktiskt så mycket att det tog mig hela fyra veckor (!) att få det tillbaka. Jag gissar att det mest berodde på mig, för boken blev inte sämre. Men det kom ändå en liten del av boken som var ganska full med information, vilket ledde till att takten slogs av lite. Här hade jag nog behövt lite mer spänning och fart, så jag läste lite andra böcker emellan.
När jag så tog upp läsningen igen så fann jag att berättelsen inte alls var särskilt svårläst eller trög - utan riktigt mysig och intressant! Det som krävdes av mig var bara att jag ägnade boken min fulla uppmärksamhet (något jag inte riktigt lyckades med från början) i några timmar.
Och då såg jag verkligen vilken otrolig bok detta är. Cirkusen, som allt kretsar kring, kan ju inte beskrivas med ett annat ord än magisk. Den är öppen under nattens timmar och är omgiven av mystik. Den dyker upp ur tomma intet och försvinner lika plötsligt. Genom att läsa om den så förstår man verkligen varför alla dess besökare blir så fästa vid dess skapelse.
Erin Morgenstern har verkligen lyckats fånga upp cirkusens mystiska sken och spridit det över hela boken - varje kapitel, ord och mening. Som läsare blir man både fascinerad och förundrad - precis som de människor som vandrar bland de många tälten. Och precis som dem så har man aldrig full koll på vad som verkligen pågår, något man får vänja sig vid för att se bokens charm då magin de utövar och andra saker förblir lite av ett mysterium.
Magin och tävlingen var en av de saker som visade sig vara annorlunda mot vad jag trott. Magin (även om dess utövare inte riktigt vill kalla deras konst vid det ordet) är här något man kan lära sig, inte en speciell förmåga du föds med, eller liknande.
Tävlingen hade jag föreställt mig som en kamp av något slag, typ som en duell (Harry Potter-stil, kanske) men den visade sig vara mycket mer komplicerad än så. Jag hade även förväntat mig att våra huvudkaraktärer skulle vara yngre - ungefär 12-17 snarare än 20-30.
Karaktärerna kan jag inte säga så mycket om egentligen. Trots att alla är väldigt intressanta så läggs inte så stor vikt på deras personligheter då boken ger känslan av att berättas lite ur ett allvetande synpunkt. Men detta är något som passar boken utmärkt och bibehåller den mystiska stilen.
Språket är otroligt vackert och beskrivande i minsta detalj. Man vill liksom läsa långsamt och uppmärksamt för att suga i sig varenda litet ord.
Boken lämnar mig med känslan av att ha läst en otroligt bra bok, men även med känslan av att inte riktigt ha förstått allt - något som jag tycker, och antar hör, hör lite till charmen med hela berättelsen.
Mer än så tänker jag inte säga. Läs den!
Bokens första mening: "Cirkusen anländer utan förvarning."
Spirit bound
Titel: Spirit bound Författare: Richelle Mead
Serie: Vampire Academy #5 Sidor: 479
Bokförlag: Puffin books Utgivningsår: 2010
DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS FÖR ER SOM INTE LÄST TIDIGARE DELAR I SERIEN.
Rose Hathaway has been outrunning death ever since she swore to be the protector of her best friend, Lissa, no matter what. She's finally made it back to the haven of St Vladimir's but with Dimitri, the boy she once loved, stalking her, Rose can only run so far.
She failed to kill him when she had the chance, and now her worst fears are about to come true. Dimitri has tasted her blood, and she knows in her heart that he is hunting her. And if Rose won't join him, he won't rest until he has silenced her... forever.
Vampire Academy är en serie som jag började läsa för lite mer än ett och ett halvt år sedan (fick en mindre chock när jag insåg hur lång tid det gått). Jag har dock valt att läsa böckerna med lite mellanrum. Inte för att de är dåliga - nej, absolut inte! - utan för att spara på serien lite och läsa lite andra böcker emellanåt. Men det här gör även att jag halvt glömmer hur bra den här serien verkligen är - det blir en positiv överraskning varje gång man öppnar nästa bok.
Hittills har jag inte riktigt sett på Richelle Mead som en favorit-författare, men den här boken har nog minsann fått mig att ändra mig. Jag har alltid sett på serien som riktigt bra, men nu när denna del visade sig vara en av de bättre utav de fem jag läst än så länge så tror jag nog att den får ansluta sig till min favorit-lista.
Precis som de tidigare delarna i serien så har Spirit bound alla ingredienser som en riktigt, riktigt bra bok behöver. Spänningen finns där ofta, och när den är frånvarande så känner jag ändå alltid ett sug efter att veta mer. Richelle Mead lyckas verkligen med det - att skriva så att man som läsare ständigt är intresserad och nyfiken.
Rose som huvudkaraktär fortsätter att vara lika rolig och stark. Jag gillar hennes berättarröst och personlighet. Helt ärligt så är hon nog en av de bästa kvinnliga karaktärerna jag stött på, vilket säger ganska mycket. Även de mindre karaktärerna i boken är uppskattade och intressanta.
Richelle Mead's språk gillar jag. Det är rappt och en härlig blandning mellan fina beskrivningar och Rose's små kommentarer.
Jag var aldrig uttråkad när jag läste och tyckte att det hände nya saker hela tiden. Men nu några dagar efteråt så känner jag att det kanske inte hände så mycket.. Det kan nog dock bero på att jag läste den här boken under en ganska kort tid och att jag då inte riktigt hann smälta allt helt innan något nytt kom upp. Men det finns flera spännande moment och en ganska så stor händelse som jag inte kommer att berätta om, med risken att spoila för er som bara läst bok 1-4. Men ni som läst denna vet vad jag pratar om.
Men jo, det här är nog en av de bättre böckerna i serien, antagligen tillsammans med del tre, Shadow kiss. Jag hade dock fått lite spoilat, så två ganska viktiga saker kom inte som en överraskning. Kanske hade jag gillat boken ännu mer annars. Men hur som helst, jag visste att de sakerna skulle hända, men inte HUR, så visst var det fortfarande spännande! Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa sista boken. Men jag tror att jag kommer vänta lite igen... Lite på grund av den enorma mängden böcker jag har att läsa de kommande månaderna, men mest för att jag inte alls vill att serien ska ta slut alltför snart.
Bokens första mening: "There's a big difference between death threats and love letters - even if the person writing the death threats still claims to actually love you."
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss, Blood promise
Uppföljare: Last Sacrifice
Hittills har jag inte riktigt sett på Richelle Mead som en favorit-författare, men den här boken har nog minsann fått mig att ändra mig. Jag har alltid sett på serien som riktigt bra, men nu när denna del visade sig vara en av de bättre utav de fem jag läst än så länge så tror jag nog att den får ansluta sig till min favorit-lista.
Precis som de tidigare delarna i serien så har Spirit bound alla ingredienser som en riktigt, riktigt bra bok behöver. Spänningen finns där ofta, och när den är frånvarande så känner jag ändå alltid ett sug efter att veta mer. Richelle Mead lyckas verkligen med det - att skriva så att man som läsare ständigt är intresserad och nyfiken.
Rose som huvudkaraktär fortsätter att vara lika rolig och stark. Jag gillar hennes berättarröst och personlighet. Helt ärligt så är hon nog en av de bästa kvinnliga karaktärerna jag stött på, vilket säger ganska mycket. Även de mindre karaktärerna i boken är uppskattade och intressanta.
Richelle Mead's språk gillar jag. Det är rappt och en härlig blandning mellan fina beskrivningar och Rose's små kommentarer.
Jag var aldrig uttråkad när jag läste och tyckte att det hände nya saker hela tiden. Men nu några dagar efteråt så känner jag att det kanske inte hände så mycket.. Det kan nog dock bero på att jag läste den här boken under en ganska kort tid och att jag då inte riktigt hann smälta allt helt innan något nytt kom upp. Men det finns flera spännande moment och en ganska så stor händelse som jag inte kommer att berätta om, med risken att spoila för er som bara läst bok 1-4. Men ni som läst denna vet vad jag pratar om.
Men jo, det här är nog en av de bättre böckerna i serien, antagligen tillsammans med del tre, Shadow kiss. Jag hade dock fått lite spoilat, så två ganska viktiga saker kom inte som en överraskning. Kanske hade jag gillat boken ännu mer annars. Men hur som helst, jag visste att de sakerna skulle hända, men inte HUR, så visst var det fortfarande spännande! Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa sista boken. Men jag tror att jag kommer vänta lite igen... Lite på grund av den enorma mängden böcker jag har att läsa de kommande månaderna, men mest för att jag inte alls vill att serien ska ta slut alltför snart.
Bokens första mening: "There's a big difference between death threats and love letters - even if the person writing the death threats still claims to actually love you."
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss, Blood promise
Uppföljare: Last Sacrifice
Hades
Titel: Hades Författare: Josephine Angelini
Originaltitel: Dreamless Serie: Starcrossed #2 Sidor: 500
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivningsår: 2012
- Denna recension kan innehålla spoilers för de som inte läst första boken, Helena. -
Första delen i serien slutade med att Helena, som är den enda som kan vandra mellan dödsriket och de levandes värld, måste ta sig ned i underjorden för att döda erinnyerna, de tre ödesgudinnorna. Om hon misslyckas kommer Lucas (som hon är väldigt kär i, men som är hennes nyupptäckta kusin … eller?), Ariadne och Jason att mot sin vilja drivas till att döda sin egen kusin, Hector.
Helena och Lucas utkämpar också en egen strid, den mot de känslor de har för varandra. Ödet har förutspått en katastrof om de blir ett par och det hotar att driva dem båda till vansinne. Och snart börjar Lucas att förändras på ett högst obehagligt sätt.
Men kanske finns det nytt hopp när Helena möter den mystiske Orion? Han säger sig vara utsänd för att hjälpa henne, men kan hon lita på honom?
En av de bästa sakerna med att läsa en bokserie är om inte bara berättelsen och karaktärerna utvecklas - utan om man också kan se en utveckling hos författaren. Och det var något som jag hade turen att finna i denna uppföljare.
Men kanske finns det nytt hopp när Helena möter den mystiske Orion? Han säger sig vara utsänd för att hjälpa henne, men kan hon lita på honom?
En av de bästa sakerna med att läsa en bokserie är om inte bara berättelsen och karaktärerna utvecklas - utan om man också kan se en utveckling hos författaren. Och det var något som jag hade turen att finna i denna uppföljare.
Trots att jag läste den här boken översatt så kunde jag tydligt se en författarutveckling hos Josephine Angelini. I Helena så tyckte jag att språket saknade lite mer detaljer i beskrivningar och liknande, och att det inte riktigt fanns något speciellt där. Men i Hades är det något som förbättrats! Både miljöer och känslor var beskrivna bättre och Angelini lekte mer med orden här.
En annan sak som jag nämnde i min recension på del 1, Helena, var att den hade vissa likheter med Twilight (trots att jag ogillar att jämföra böcker), men i den här boken får handlingen en mer egen ton och för varje sida så växer berättelsen. Hades är också mörkare och aningen mer skrämmande än Helena, något som jag uppskattar - kärleken ligger inte lika mycket i fokus utan lämnar plats åt lite spänning.
Jag blir även mer fäst vid karaktärerna och tycker att Orion är ett intressant tillskott. Så länge det inte blir ett triangel-drama som är alltför likt de i så många andra böcker.
Jag tycker att Josephine Angelini har lyckats med en väl uttänkt historia - en härlig blandning av verklighet och grekisk mytoliogi. Det fanns några mindre saker som inte riktigt kändes lika tydliga och välplanerade, men det var dock inte något som ändrade min syn på helheten märkvärt.
Enligt mig så är denna andra del dessutom bättre än den första - och då många säger att del 2 i en serie är den svåraste att skriva så säger det ju något!
Jag gillar den här boken mycket och den har ökat mitt intresse för den grekiska mytologin och dess gudar. (Ett intresse som Percy Jackson väckte när jag läste första boken i den serien).
Nu är ju frågan hur jag ska orka vänta ett drygt år på den tredje och sista delen i serien?
(Denna recension skrevs den 23/4, en vecka efter att boken lästes ut. Men först nu publicerar jag den här på bloggen på grund av att jag läste manuset och först nu, idag, är det recensionsdag.)
Bokens första mening: "På måndagsmorgonen var skolan stängd."
Tidigare böcker i serien: Helena
Uppföljare: Goddess (engelsk titel, utkommer 2013)
Övrigt: Här intervjuar jag och Nea författaren Josephine Angelini
En annan sak som jag nämnde i min recension på del 1, Helena, var att den hade vissa likheter med Twilight (trots att jag ogillar att jämföra böcker), men i den här boken får handlingen en mer egen ton och för varje sida så växer berättelsen. Hades är också mörkare och aningen mer skrämmande än Helena, något som jag uppskattar - kärleken ligger inte lika mycket i fokus utan lämnar plats åt lite spänning.
Jag blir även mer fäst vid karaktärerna och tycker att Orion är ett intressant tillskott. Så länge det inte blir ett triangel-drama som är alltför likt de i så många andra böcker.
Jag tycker att Josephine Angelini har lyckats med en väl uttänkt historia - en härlig blandning av verklighet och grekisk mytoliogi. Det fanns några mindre saker som inte riktigt kändes lika tydliga och välplanerade, men det var dock inte något som ändrade min syn på helheten märkvärt.
Enligt mig så är denna andra del dessutom bättre än den första - och då många säger att del 2 i en serie är den svåraste att skriva så säger det ju något!
Jag gillar den här boken mycket och den har ökat mitt intresse för den grekiska mytologin och dess gudar. (Ett intresse som Percy Jackson väckte när jag läste första boken i den serien).
Nu är ju frågan hur jag ska orka vänta ett drygt år på den tredje och sista delen i serien?
(Denna recension skrevs den 23/4, en vecka efter att boken lästes ut. Men först nu publicerar jag den här på bloggen på grund av att jag läste manuset och först nu, idag, är det recensionsdag.)
Bokens första mening: "På måndagsmorgonen var skolan stängd."
Tidigare böcker i serien: Helena
Uppföljare: Goddess (engelsk titel, utkommer 2013)
Övrigt: Här intervjuar jag och Nea författaren Josephine Angelini
Världen är elak (del 1)
Titel: Världen är elak (del 1)Författare: Pia Olofsson
Sidor: 93
Format: PDF-fil
Året är 2107.
Världens länder har slutat lita på varandra - ett tredje världskrig tar sin början.
Sverige har tagit ett extra steg i utvecklingen och landet skyddas numera av mänskliga vapen med krafter som mänskligheten tidigare aldrig varit kapabel till att skapa.
Det är när ett ännu större hot än de någonsin kunnat vänta sig tar sig in över gränserna runt landets kuster, och en brutal attack mot högkvarteret sätter deras säkerhet på prov, som drastiska åtgärder måste dras.
Adrian, en stolt ung landsbeskyddare som innerst inne plågas av skulden för hans väns död, utser sig frivillig till att ta sig in till fiendelandet och rädda de som blivit kidnappade. Med sig har han en trupp modiga vänner, och en man som Adrian misstänker har något att göra med attacken mot Sverige...
Pia har en av de bloggar som jag följt och gillat väldigt länge. Därför så var det en självklarhet att läsa första delen i boken hon just nu skriver på. Att boken sen råkar vara i den genre-kretsen som jag vanligtvis älskar gör ju det hela ännu bättre!
Jag hade inga stora förväntningar då det enda jag kunde basera förhoppningar på är hur Pias inlägg är skrivna (vilket iförsej är riktigt bra). Men att ta sig an en bok med ganska neutrala förväntningar brukar ju vara bra, och jag kan säga att jag blev glatt överraskad och imponerad!
Pia har lyckats skapa en bra och välluttänkt värld och idé som jag genast blir intresserad av. Att blanda element som framtids-samhälle, magi och lite science-fiction är något som kan gå bra eller helt galet, men här fungerar det faktiskt utmärkt.
Av det jag hann se och ta del av så verkar det som att det är en bra huvudkaraktär, och även andra mindre karaktärer som jag blir lite nyfiken på. Även samhället, organisationen S.L.F och de olika "experimenten" är något som jag riktigt gärna vill veta mer om!
Språket flyter på och beskriver miljöer, karaktärer och situationer bra. Boken går fort fram, på både gott och ont. Man förblir vaken och uppmärksam som läsare, men däremot så skulle jag önska att vissa scener fick beskrivas lite ytterliggare, eller kanske att de får lite större utrymme i boken. Första mötet med vissa karaktärer fladdrar förbi aningen för snabbt - man mindes dem inte alltid så jättebra när de nämndes senare.
Denna del 1 avslutas med en cliffhanger, vilket jag gillar! Och ogillar såklart, då jag måste vänta på att få veta mer.
Men av det jag har fått läsa hittills så kan jag inte säga annat om att det är lovande. Om du fortsätter på samma sätt Pia, så blir detta nog riktigt bra! :)
Bokens första mening: "Jag bodde på barnhemmet från att jag var två tills jag var sex."
Övrigt: LÄS BOKEN HÄR | LÄS PIAS BLOGG HÄR.
Delirium
Titel: Delirium Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #1 Sidor: 441
Bokförlag: HarperCollins Utgivningsår: 2011
Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.
But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.
Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love - the deliria - blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.
But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.
Det här är en bok som jag har hört nämnas en ganska lång tid. Oftast bra recensioner, även de är lite blandade. Men nu är det dags för min egen lilla recension, som inte varit alltför lätt att knåpa ihop, kan jag säga.
Jag gillar verkligen hela idén med att kärleken är en sjukdom i denna framtida värld. Det är intressant hur man skyller alla världskatastrofer på just kärleken, och det känns inte allt för overkligt. Kärleken är ju, trots allt, en av de bakomliggande orsakerna till de krig och konflikter som pågår i världen.
Så med detta kan jag säga att jag tycker att Lauren Oliver lyckats bygga upp en bra grund till sin handling, ett intressant ämne och ja, potential till en bra bok, helt enkelt.
Mina förväntningar var ganska höga, men tyvärr så måste jag säga att boken inte riktigt höll sig på den nivå jag förväntat mig. Boken började helt okej, ibland ganska segt och tråkigt, faktiskt. Men när man väl kommit in i boken så blev det bättre.
Boken har verkligen sina toppar och dalar, så det är lite svårt att säga vad jag tyckte om boken som helhet. Den hade sina stunder då den var helt underbar, fin och verkligen så bra som jag hoppats. Men ibland så sjönk den återigen ner till det där okej-bra läget. Spännande på sina stunder, jovisst, men det var lite för mycket sega partier däremellan.
Något som verkligen lyfter upp hela historian - och som enligt mig är bokens starka sida - är Lauren Oliver's språk. Hon skriver verkligen helt fantastiskt. Fina beskrivningar av miljöer, personer och känslor som jag inte kan annat än beundra. Detta var något som jag kunde ana när jag läste hennes andra bok, Resten får du ta reda på själv, men som ju var på svenska. Det gjorde att man kunde skymta de fina beskrivningarna bakom den svenska översättningen. Här får man istället ta del av det och känna det helt ut.
Jag märkte också att bokens riktigt bra delar även hade de finaste och mest välutvecklade beskrivningarna. Vid dessa tillfällen så kunde jag läsa om ett stycke flera gånger, för att riktigt suga i mig de fina ordkonsterna.
Karaktärerna i boken är inte något jag ska klaga på, för jag är faktiskt ganska nöjd med alla. Vår huvudkaraktär, Lena, må vara ännu en av de tjejerna som "inte är något speciellt" förrän någonting stor händer i hennes liv (ofta också då ett kärleksintresse kommer in i bilden). Men jag tycker att hennes ganska neutrala personlighet i början känns hyfsat realistisk. Samhället hon lever i är ju ganska stelt och ser ner på folk som är lite för starka i sitt beteende och som tar för sig för mycket.
Och kärleksintresset som denna gång har namnet Alex har ju tyvärr lite för många av de drag som de där underbara manliga bokkaraktärerna brukar äga, så jag föll inte riktigt pladask för honom. Men visst, han har sin charm och det vore väl lögn att säga att han lämnade mig helt oberörd.
Hade gärna velat veta mer om Lenas bästa vän Hana. Har hört att det finns en liten "extra-bok" som är ur hennes perspektiv och med samma namn som karaktären själv. Men den finns dock bara i e-bok och det är inte alltför lätt för mig att få tag på. Men den vore väldigt kul att läsa en dag!
Men åter till Delirium. Ja, det är en kärleksbok men också en dystopi. Och som andra böcker i den genren så väcker den de vanliga tankarna som böcker med dystopiskt samhälle ger: Är detta en möjlig framtid? Kan kärleken verkligen ses som det värsta tänkbara istället för det underbara som det representerar idag? Kan man verkligen vilja hitta ett botemedel som ska ta bort förmågan att älska, i hoppet om det perfekta samhället?
Men trots att världen Lena växt upp i verkar näst intill felfri så inser man snart att det inte alls är så bra som det verkar, där under ytan. Kan man någonsin uppnå det perfekta samhället? Nej, det tror jag tyvärr inte. Inte om man ska behålla det som jag relaterar till att vara mänsklig.
Så nu när den här recensionen nästan blivit ett diskussionsinlägg om dystopier och samhället vi lever i så ska jag säga mitt slutgiltiga omdöme om boken. Den hade sina otroligt bra stunder, men de var inte tillräckligt för att hålla boken på en riktigt bra nivå hela vägen. Men det är en bra bok. Vi skriver det med stora bokstäver, BRA, så fattar ni väl att den här boken är mer än bara bra. Nästan riktigt bra. Äsch, BRA, var det.
Bokens första mening: "It has been sixty-four years since the president and the Consortium identified love as a disease, and forty-three since the scientists perfected a cure."
Uppföljare: Pandemonium, Requiem (utkommer februari 2013)
Övrigt: Boken har precis blivit översatt till svenska med samma namn, av bokförlaget Bonnier Carlsen.
Det här är en bok som jag har hört nämnas en ganska lång tid. Oftast bra recensioner, även de är lite blandade. Men nu är det dags för min egen lilla recension, som inte varit alltför lätt att knåpa ihop, kan jag säga.
Jag gillar verkligen hela idén med att kärleken är en sjukdom i denna framtida värld. Det är intressant hur man skyller alla världskatastrofer på just kärleken, och det känns inte allt för overkligt. Kärleken är ju, trots allt, en av de bakomliggande orsakerna till de krig och konflikter som pågår i världen.
Så med detta kan jag säga att jag tycker att Lauren Oliver lyckats bygga upp en bra grund till sin handling, ett intressant ämne och ja, potential till en bra bok, helt enkelt.
Mina förväntningar var ganska höga, men tyvärr så måste jag säga att boken inte riktigt höll sig på den nivå jag förväntat mig. Boken började helt okej, ibland ganska segt och tråkigt, faktiskt. Men när man väl kommit in i boken så blev det bättre.
Boken har verkligen sina toppar och dalar, så det är lite svårt att säga vad jag tyckte om boken som helhet. Den hade sina stunder då den var helt underbar, fin och verkligen så bra som jag hoppats. Men ibland så sjönk den återigen ner till det där okej-bra läget. Spännande på sina stunder, jovisst, men det var lite för mycket sega partier däremellan.
Något som verkligen lyfter upp hela historian - och som enligt mig är bokens starka sida - är Lauren Oliver's språk. Hon skriver verkligen helt fantastiskt. Fina beskrivningar av miljöer, personer och känslor som jag inte kan annat än beundra. Detta var något som jag kunde ana när jag läste hennes andra bok, Resten får du ta reda på själv, men som ju var på svenska. Det gjorde att man kunde skymta de fina beskrivningarna bakom den svenska översättningen. Här får man istället ta del av det och känna det helt ut.
Jag märkte också att bokens riktigt bra delar även hade de finaste och mest välutvecklade beskrivningarna. Vid dessa tillfällen så kunde jag läsa om ett stycke flera gånger, för att riktigt suga i mig de fina ordkonsterna.
Karaktärerna i boken är inte något jag ska klaga på, för jag är faktiskt ganska nöjd med alla. Vår huvudkaraktär, Lena, må vara ännu en av de tjejerna som "inte är något speciellt" förrän någonting stor händer i hennes liv (ofta också då ett kärleksintresse kommer in i bilden). Men jag tycker att hennes ganska neutrala personlighet i början känns hyfsat realistisk. Samhället hon lever i är ju ganska stelt och ser ner på folk som är lite för starka i sitt beteende och som tar för sig för mycket.
Och kärleksintresset som denna gång har namnet Alex har ju tyvärr lite för många av de drag som de där underbara manliga bokkaraktärerna brukar äga, så jag föll inte riktigt pladask för honom. Men visst, han har sin charm och det vore väl lögn att säga att han lämnade mig helt oberörd.
Hade gärna velat veta mer om Lenas bästa vän Hana. Har hört att det finns en liten "extra-bok" som är ur hennes perspektiv och med samma namn som karaktären själv. Men den finns dock bara i e-bok och det är inte alltför lätt för mig att få tag på. Men den vore väldigt kul att läsa en dag!
Men åter till Delirium. Ja, det är en kärleksbok men också en dystopi. Och som andra böcker i den genren så väcker den de vanliga tankarna som böcker med dystopiskt samhälle ger: Är detta en möjlig framtid? Kan kärleken verkligen ses som det värsta tänkbara istället för det underbara som det representerar idag? Kan man verkligen vilja hitta ett botemedel som ska ta bort förmågan att älska, i hoppet om det perfekta samhället?
Men trots att världen Lena växt upp i verkar näst intill felfri så inser man snart att det inte alls är så bra som det verkar, där under ytan. Kan man någonsin uppnå det perfekta samhället? Nej, det tror jag tyvärr inte. Inte om man ska behålla det som jag relaterar till att vara mänsklig.
Så nu när den här recensionen nästan blivit ett diskussionsinlägg om dystopier och samhället vi lever i så ska jag säga mitt slutgiltiga omdöme om boken. Den hade sina otroligt bra stunder, men de var inte tillräckligt för att hålla boken på en riktigt bra nivå hela vägen. Men det är en bra bok. Vi skriver det med stora bokstäver, BRA, så fattar ni väl att den här boken är mer än bara bra. Nästan riktigt bra. Äsch, BRA, var det.
Bokens första mening: "It has been sixty-four years since the president and the Consortium identified love as a disease, and forty-three since the scientists perfected a cure."
Uppföljare: Pandemonium, Requiem (utkommer februari 2013)
Övrigt: Boken har precis blivit översatt till svenska med samma namn, av bokförlaget Bonnier Carlsen.
Eld
Titel: Eld Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsforstrilogin #2 Sidor: 634
Bokförlag: Rabén & Sjögren Utgivningsår: 2012
De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.
Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.
Här har ni den bok som jag längtat allra mest efter från 2012s utgivning. Efter en så bra bok som Cirkeln så var förväntningarna såklart väldigt höga - men jag behövde inte oroa mig. Andra delen är i samma klass som den första.
Trots att det nu gått lite mer än ett år sedan jag läste Cirkeln så var det förvånansvärt lätt att komma in i berättelsen - alla karaktärernas personligheter, historia och relationer kom tillbaka till en efter något enstaka kapitel och det var inte alls svårt att få tillbaka känslan som första boken gett.
Karaktärerna som sagt, fortsätter att vara lika bra. Alla "De utvalda" är så välutvecklade att det verkligen känns som att man känner varenda en av dem och igenkänningsfaktorn är hög hela boken igenom.
Språket är bra men inte alltför avancerat - något som ger boken ett gott flyt. 634 sidor flyger förbi väldigt fort och det kändes aldrig långtråkigt. Det var snarare så att man ville läsa boken långsammare för att spara på den än tvärt om.
Boken börjar lite i ett långsamt tempo där författarna valt att fokusera mer på de fem tjejernas privatliv och allt som hänt under sommaren, sen vi lämnade dem i Cirkeln. Men sakta, sakta kommer den där känslan av att något är fel i Engelsfors och det byggs upp en lite obehaglig känsla av att något hemskt är på väg att hända.
Idén om Positiva Engelsfors gillar jag verkligen - ett roligt tillägg i berättelsen.
Men det bästa med boken måste nog vara att följa karaktärernas utveckling. Under första boken så fick VI lära känna De utvalda, nu får de lära känna VARANDRA. Det är väldigt intressant att följa förändringen hos varje enskild person men även i deras relationer. Denna bok, och även Cirkeln, fokuserar egentligen mest på tjejernas "normala tonårsproblem" och deras privatliv än på magin och apokalypsen, något som gör att allting känns väldigt realistiskt - även vid de delar där magin står i centrum. Hela idén kring en cirkel med häxor och uppdraget att stoppa apokalypsen uppskattas mycket av mig. Det är just hela den här grejen med magi och övernaturligheter i vardagsmiljö som jag brukar dras till.
Boken är väldigt bra uppbyggd och framåt slutet så blir det väldigt, väldigt spännande! Det hela slutar på ett sätt som gör att tanken på att vänta till nästa år på del 3, Nyckeln, känns olidligt svår.
Men en riktigt, riktigt bra bok är det. Sara och Mats har helt klart lyckats igen. Vill nästan påstå att Eld är snäppet vassare än Cirkeln, men det är svårt att säga vilken som är bäst då de skiljer sig ifrån varandra på flera sätt. Men en sak är säker - detta är en värdig uppföljare och andra del i Engelsforstrilogin. Om du ännu inte testat på dessa böcker så råder jag dig att göra det snarast!
Betyg: 10/10
Bokens första mening: "Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna."
Tidigare böcker i serien: Cirkeln
Uppföljare: Nyckeln (utkommer 2013)
Helena
Titel: Helena Författare: Josephine Angelini
Originaltitel: Starcrossed Serie: Starcrossed #1 Sidor: 506
Bokförlag: Bonnier Carlsen Utgivningsår: 2011
Helena Hamilton är extremt blyg. Så blyg att hon faktiskt mår fysiskt illa av att dra uppmärksamhet till sig. Problemet är att hon är 17 år, lång, blond, extremt bra på löpning och har ett ansikte som en gudinna skulle avundas henne. Som om inte detta skulle räcka för att få folk att glo på henne så händer det där med den nyinflyttade killen, Lucas Delos.
Det första Helena känner när hon ser Lucas är ett starkt hat. Hon vill verkligen döda honom. Och hon får ett ganska bra grepp om hans hals när hon anfaller honom i skolkorridoren ...
Den pinsamma skolkorridorskatastrofen visar sig vara början på ett nytt liv för Helena, och hon är verkligen inte den hon trott sig vara. Till exempel verkar inga vapen kunna skada henne.
Men det är inte bara hon som bär på en stor hemlighet: När Helenas och Lucas känslor för varandra går från iskallt till stekhett visar det sig att deras liv är bundna till en tragedi som utspelade sig för flera tusen år sedan. Precis som Sköna Helena och Paris vid Troja är de ödesbestämda att starta ett krig för sin kärleks skull. Ett krig som kan förgöra världen.
Trots att Helen och Lucas inser att de aldrig kan vara tillsammans, är de krafter som drar dem till varandra ännu starkare. Kan de trotsa det öde som står skrivet i stjärnorna?
Kan man trotsa det öde som står skrivet i stjärnorna?
Helena Hamilton är extrempt blyg. Så blyg att hon faktiskt mår fysiskt dåligt av att dra till sig uppmärksamhet. Vilket inte är så lätt att undvika eftersom hon är lång, blond och vacker som en gudinna. Hon är dessutom fruktansvärt stark och övermänskligt bra på löpning.
Men den senaste tiden har underliga saker börjat hända, och hon hemsöks av blodiga mardrömmar och syner. Och när hon träffar Lucas Delos för första gången drabbas hon plötsligt av ett överväldigande hat och försöker döda honom. Inför hela skolan.
Trots det så känner sig Helena oförklarligt dragen till Lucas, och bitvis börjar sanningen om vem hon är att uppenbara sig...
Så den här boken hamnade i mina händer ganska plötsligt och var inte en del av mina läsplaner de kommande månaderna. Men jag har gått och spanat på den ända sen den kom ut förra året och varit intresserad av den. Det är nog mest på grund av de väldigt blandade åsikterna jag har hört kring boken som gjort att den inte blivit läst.
Men nu har jag läst den och jag är glad att jag gjorde det. Men läsningen var inte riktigt på topp ända från början.
Något man ofta hört kring den här boken är att den är lik Twilight. Och ja, den är väldigt lik Twilight. Från början så kändes det lite överdrivet, men efter ett tag så kändes det okej. För Helena är tack och lov inte en lika mesig och tråkig karaktär som Bella ganska ofta kunde framstå som. Nej, här kan huvudkaraktären försvara sig själv och är inte beroende av att en kille praktiskt taget räddar hennes liv varje vaken sekund.
Men en sak som verkligen kändes exakt likadant var familjen Delos. De är otroligt lika The Cullens. Jag kunde verkligen sitta och hitta familjemedlemmarnas motsvarigheter i böckerna.
Så, nu ska jag inte jämföra mer, för jag avskyr egentligen att jämföra böcker med succé-serier - särskilt med Twilight eftersom att media gör det konstant. Men det var inte bara dessa likheter som gjorde mig lite uttråkad i början. Jag tyckte att boken gick segt under första halvan - vilket är ganska intressant då de flesta säger att boken är snabbläst rakt igenom - och dessutom så var språket (eller kanske är det överssättningen) ganska tråkigt och detaljfattigt. Ett bättre språk hade höjt läsningen.
Visst hände det saker genom hela boken, men jag hade väldigt svårt att komma in i handlingen och att läsa med flyt.
Men trots de små brister jag nu pekat ut så tror jag att det till stor del beror på mig. Jag försökte och ville helt enkelt gilla den så mycket att jag inte kunde slappna av. Jag ville verkligen inte behöva såga den här boken, för jag såg en potential i den. Men efter halva boken så kunde jag äntligen lägga det åt sidan och njuta av boken, för den har faktiskt en bra handling.
Jag gillar Josephine Angelinis egna tolkning av den Grekiska mytologin - ett ämne som jag blivit intresserad av sen mitt första möte med Percy Jackson. Hon lyckas hitta sin egna twist och berättelse trots att hon utgår från en källa som många använt före henne.
Och karaktärerna, till och med familjen Delos som helhet, kom jag att börja gilla. Även Lucas, trots att han är en lite väl typisk perfekt kill-karaktär.
Framåt slutet så blev det riktigt spännande och jag var tvungen att stanna uppe halva natten för att läsa ut de sista 150 sidorna.
Så trots att det gick lite trögt i början och även om det finns vissa saker med handlingen som inte är fullt så unikt så gillar jag den här boken! Jag förstår varför vissa sågar den på grund av dess likeheter med Twilight och många andra paranormal romance-böcker nu för tiden, men jag tycker att Josephine Angelini har lyckats få ihop en bok med en bra handling. Ska bli kul att läsa uppföljaren!
Betyg: 7/10
Bokens första mening: "'Men om du köper en bil åt mig nu, så får du ju tillbaka den om två år, när jag flyttar, och då kommer den fortfarande att vara nästan ny', sa Helena hoppfullt."
Uppföljare: Hades (utkommer i Juni) + en tredje bok, hittills utan titel.
Helena Hamilton är extrempt blyg. Så blyg att hon faktiskt mår fysiskt dåligt av att dra till sig uppmärksamhet. Vilket inte är så lätt att undvika eftersom hon är lång, blond och vacker som en gudinna. Hon är dessutom fruktansvärt stark och övermänskligt bra på löpning.
Men den senaste tiden har underliga saker börjat hända, och hon hemsöks av blodiga mardrömmar och syner. Och när hon träffar Lucas Delos för första gången drabbas hon plötsligt av ett överväldigande hat och försöker döda honom. Inför hela skolan.
Trots det så känner sig Helena oförklarligt dragen till Lucas, och bitvis börjar sanningen om vem hon är att uppenbara sig...
Så den här boken hamnade i mina händer ganska plötsligt och var inte en del av mina läsplaner de kommande månaderna. Men jag har gått och spanat på den ända sen den kom ut förra året och varit intresserad av den. Det är nog mest på grund av de väldigt blandade åsikterna jag har hört kring boken som gjort att den inte blivit läst.
Men nu har jag läst den och jag är glad att jag gjorde det. Men läsningen var inte riktigt på topp ända från början.
Något man ofta hört kring den här boken är att den är lik Twilight. Och ja, den är väldigt lik Twilight. Från början så kändes det lite överdrivet, men efter ett tag så kändes det okej. För Helena är tack och lov inte en lika mesig och tråkig karaktär som Bella ganska ofta kunde framstå som. Nej, här kan huvudkaraktären försvara sig själv och är inte beroende av att en kille praktiskt taget räddar hennes liv varje vaken sekund.
Men en sak som verkligen kändes exakt likadant var familjen Delos. De är otroligt lika The Cullens. Jag kunde verkligen sitta och hitta familjemedlemmarnas motsvarigheter i böckerna.
Så, nu ska jag inte jämföra mer, för jag avskyr egentligen att jämföra böcker med succé-serier - särskilt med Twilight eftersom att media gör det konstant. Men det var inte bara dessa likheter som gjorde mig lite uttråkad i början. Jag tyckte att boken gick segt under första halvan - vilket är ganska intressant då de flesta säger att boken är snabbläst rakt igenom - och dessutom så var språket (eller kanske är det överssättningen) ganska tråkigt och detaljfattigt. Ett bättre språk hade höjt läsningen.
Visst hände det saker genom hela boken, men jag hade väldigt svårt att komma in i handlingen och att läsa med flyt.
Men trots de små brister jag nu pekat ut så tror jag att det till stor del beror på mig. Jag försökte och ville helt enkelt gilla den så mycket att jag inte kunde slappna av. Jag ville verkligen inte behöva såga den här boken, för jag såg en potential i den. Men efter halva boken så kunde jag äntligen lägga det åt sidan och njuta av boken, för den har faktiskt en bra handling.
Jag gillar Josephine Angelinis egna tolkning av den Grekiska mytologin - ett ämne som jag blivit intresserad av sen mitt första möte med Percy Jackson. Hon lyckas hitta sin egna twist och berättelse trots att hon utgår från en källa som många använt före henne.
Och karaktärerna, till och med familjen Delos som helhet, kom jag att börja gilla. Även Lucas, trots att han är en lite väl typisk perfekt kill-karaktär.
Framåt slutet så blev det riktigt spännande och jag var tvungen att stanna uppe halva natten för att läsa ut de sista 150 sidorna.
Så trots att det gick lite trögt i början och även om det finns vissa saker med handlingen som inte är fullt så unikt så gillar jag den här boken! Jag förstår varför vissa sågar den på grund av dess likeheter med Twilight och många andra paranormal romance-böcker nu för tiden, men jag tycker att Josephine Angelini har lyckats få ihop en bok med en bra handling. Ska bli kul att läsa uppföljaren!
Betyg: 7/10
Bokens första mening: "'Men om du köper en bil åt mig nu, så får du ju tillbaka den om två år, när jag flyttar, och då kommer den fortfarande att vara nästan ny', sa Helena hoppfullt."
Uppföljare: Hades (utkommer i Juni) + en tredje bok, hittills utan titel.
Rör mig inte!
Titel: Rör mig inte! Författare: Tahereh Mafi
Originaltitel: Shatter me Serie: Shatter me #1 Sidor: 306
Bokförlag: B Wahlströms Utgivningsår: 2012
Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg. Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.
Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.
Det här är en bok som jag har spanat på länge, men när jag till slut öppnade den så hade jag fortfarande ingen aning om vad jag förväntade mig, men helt klart inte det jag fann bland bokens sidor.
Under de första femtio sidorna så visste jag inte alls vad jag tyckte. Den var lite allmänt otydlig och mycket av det beror på Tahereh Mafi's språk som helt klart är det mest unika med boken. Det är lite svårt att förklara för er som inte läst den, men jag ska göra ett försök; Det är som att Mafi överanalyserar känslor i sättet hon beskriver dem. Det var något som jag skulle komma att gilla, men i början så gjorde det mig mest förvirrad. Ibland kunde man stöta på meningar som var i stil med denna: "Stora droppar av blod rann från min kropp ner på golvet", och jag tänkte: "Va? Blöder hon? När blev hon skadad?" vilket ledde till att jag fick läsa om små textstycken igen för att inse att detta var författarens sätt att beskriva en känsla - något som är med genom hela boken och blir lite av hennes signatur.
Men när jag vant mig vid detta så kunde jag lättare ta in språket och gilla det. Jag kunde även njuta av boken mer, för den visade sig bli riktigt bra!
I början så hände inte mycket, Juliette var instängd i en cell som hon snart skulle komma att dela med en kille vid namn Adam. Nja, det var inte särskilt många större händelser i första halvan av boken, men det fungerade bra ändå. För det fanns fortfarande något som höll mig kvar - man ville veta mer om Juliette's "gåva", Återetablissemanget och denna framtid de befinner sig i.
Karaktärerna i boken gillade jag. Juliette var inte så jättespeciell, men ändå intressant att följa då hon har en ganska annorlunda syn på saker och ting - hon har ju trots allt blivit behandlad som ett monster genom hela sitt liv och suttit i en cell i månader. Adam var lite väl lik alla andra killar i böcker likande denna, men ja, han fick väl godkänt.
Den mest intressanta karaktären var utan tvekan Warner som jag verkligen gillade att läsa om (ni som läst boken, missförstå mig inte nu! Haha) då han var den karaktären som var roligast att analysera.
De sista hundra sidorna var riktigt spännande och flög förbi i snabb takt, ett plus i boken som annars gick framåt i ganska lågt tempo.
Det finns en romans i boken som jag tyvärr tyckte var lite för förhastad och som saknade en riktig förklaring, men den fungerade ändå för att den hade något smått som var unikt och jag gillade att läsa om den iallafall.
Den relation jag gillade bäst - om man nu kan kalla den för relation - var den mellan Warner och Juliette.
En andra bok är på väg. Den ska heta Unravel me på engelska och kommer i februari nästa år, så det blir en lång väntan, tyvärr. Men jag ser fram emot det! Man fick tyvärr inte veta mycket om världen runt omkring i bok ett så jag hoppas på mer av det i nästa bok. Det verkar som att detta ska bli en hel trilogi, så en tredje bok finns också att vänta.
Men detta var en bra bok med intressant handling och som var väldigt spännande framåt slutet. Boken släpps idag, 2/4 på svenska (jag läste ett förhandsexemplar).
Betyg: 7/10
Bokens första mening: "Jag har varit inlåst i 264 dagar."
Uppföljare: Unravel me (engelsk titel, utkommer i februari 2013) + en tredje del, hittills utan namn och release-datum.
Det här är en bok som jag har spanat på länge, men när jag till slut öppnade den så hade jag fortfarande ingen aning om vad jag förväntade mig, men helt klart inte det jag fann bland bokens sidor.
Under de första femtio sidorna så visste jag inte alls vad jag tyckte. Den var lite allmänt otydlig och mycket av det beror på Tahereh Mafi's språk som helt klart är det mest unika med boken. Det är lite svårt att förklara för er som inte läst den, men jag ska göra ett försök; Det är som att Mafi överanalyserar känslor i sättet hon beskriver dem. Det var något som jag skulle komma att gilla, men i början så gjorde det mig mest förvirrad. Ibland kunde man stöta på meningar som var i stil med denna: "Stora droppar av blod rann från min kropp ner på golvet", och jag tänkte: "Va? Blöder hon? När blev hon skadad?" vilket ledde till att jag fick läsa om små textstycken igen för att inse att detta var författarens sätt att beskriva en känsla - något som är med genom hela boken och blir lite av hennes signatur.
Men när jag vant mig vid detta så kunde jag lättare ta in språket och gilla det. Jag kunde även njuta av boken mer, för den visade sig bli riktigt bra!
I början så hände inte mycket, Juliette var instängd i en cell som hon snart skulle komma att dela med en kille vid namn Adam. Nja, det var inte särskilt många större händelser i första halvan av boken, men det fungerade bra ändå. För det fanns fortfarande något som höll mig kvar - man ville veta mer om Juliette's "gåva", Återetablissemanget och denna framtid de befinner sig i.
Karaktärerna i boken gillade jag. Juliette var inte så jättespeciell, men ändå intressant att följa då hon har en ganska annorlunda syn på saker och ting - hon har ju trots allt blivit behandlad som ett monster genom hela sitt liv och suttit i en cell i månader. Adam var lite väl lik alla andra killar i böcker likande denna, men ja, han fick väl godkänt.
Den mest intressanta karaktären var utan tvekan Warner som jag verkligen gillade att läsa om (ni som läst boken, missförstå mig inte nu! Haha) då han var den karaktären som var roligast att analysera.
De sista hundra sidorna var riktigt spännande och flög förbi i snabb takt, ett plus i boken som annars gick framåt i ganska lågt tempo.
Det finns en romans i boken som jag tyvärr tyckte var lite för förhastad och som saknade en riktig förklaring, men den fungerade ändå för att den hade något smått som var unikt och jag gillade att läsa om den iallafall.
Den relation jag gillade bäst - om man nu kan kalla den för relation - var den mellan Warner och Juliette.
En andra bok är på väg. Den ska heta Unravel me på engelska och kommer i februari nästa år, så det blir en lång väntan, tyvärr. Men jag ser fram emot det! Man fick tyvärr inte veta mycket om världen runt omkring i bok ett så jag hoppas på mer av det i nästa bok. Det verkar som att detta ska bli en hel trilogi, så en tredje bok finns också att vänta.
Men detta var en bra bok med intressant handling och som var väldigt spännande framåt slutet. Boken släpps idag, 2/4 på svenska (jag läste ett förhandsexemplar).
Betyg: 7/10
Bokens första mening: "Jag har varit inlåst i 264 dagar."
Uppföljare: Unravel me (engelsk titel, utkommer i februari 2013) + en tredje del, hittills utan namn och release-datum.
Ingen vet varför Juliettes beröring är dödlig. Och så länge hon sitter inlåst och inte kan skada någon är det ingen som bryr sig om det heller. Världen har för fullt upp med att falla sönder för att ha tid med en 17-årig, trasig och inbunden tjej. Svält och sjukdomar decimerar befolkningen, fåglarna flyger inte längre och molnen har fel färg.
Återetablissemanget sa att bara de kunde ställa saker till rätta igen, och de låste in Juliette i en cell. Nu har så många människor dött att de överlevande viskar om krig. Och Återetablissemanget ändrar sig. Kanske är Juliette mer än en pinad själ i en giftig kropp. Kanske är hon precis vad de behöver just nu.
Juliette tvingas välja: bli ett vapen i Återetablissemangets tjänst. Eller slåss mot dem.
Varma kroppar
Titel: Varma kroppar Författare: Isaac Marion
Originaltitel: Warm bodies Sidor: 387
Bokförlag: Mix förlag Utgivningsår: 2012
"Städerna vi strövar genom är lika ruttna som vi. Jag vet inte vad som har hänt. Sjukdom? Krig? Eller beror allt på oss? De döda som kom i de Levandes stället?"
Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.
Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv.
Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.
Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.
Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem. Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv. Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever.
Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.
Innan jag skriver vad jag tycker om den här boken tänker jag bara börja med att berätta att jag aldrig har läst en bok om zombier förut. Jag har heller aldrig sett en film om dem. Varför? Jo, för att jag inte gillar blod, slitande av kroppsdelar och brutala mord i allmänt. Speciellt inte på film. Nej, det är absolut inget för mig. Bara äckligt och hemskt.
Jag blev påmind om varför jag tagit avstånd till dessa böcker efter fåtalet sidor, då R och hans vänner har sin första zombielunch i boken. Ugh, för mycket detaljer för min smak.
Som tur är så avtar dessa måltider ganska snart, då R råkar på Julie.
Annars så börjar boken lovande. Man får höra lite om att detta virus skapat de blodtörstiga monstren, och hur dessa zombier själva inte kan komma ihåg vad som hände. Inte heller sitt eget namn (därav karaktärsnamnet R) eller deras tidigare liv. Man blir nyfiken och intresserad av vad som orsakat allt.
Jo, det började bra, men sen började det ganska snabbt dala nedåt.
Det blir inte så mycket dialog i boken, mestadels eftersom att zombierna inte kan yttra mer än några få stavelser åt gången och föredrar gester, som axelryckningar. Det blir istället långa stycken med R's tankar som till en början var intressanta att följa, men som snabbt blev tråkiga och långrandiga.
Det händer inte heller så jättemycket under bokens gång. Händelseförloppet var väldigt långsamt och många gånger var jag tvungen att lägga ner boken och göra något annat en stund för att inte helt tappa lusten att läsa den. Framåt slutet så var det väldigt svårt att finna viljan att fortsätta läsa. Då var det nog bara tanken på att den snart var slut som hjälpte.
Karaktärerna i boken var inte heller så speciella. Visst, zombier som R har kanske inte de mest intressanta personligheterna men samtidigt så kunde karaktärerna runt omkring ha varit mer välutvecklade. Som Julie? Nä, den karaktär som jag gillade mest var nog Perry, men han är ju knappt med i boken, bara närvarande på grund av att R tar del av hans minnen.
Slutet i boken får kanske godkänt, men det var lite för vanligt och fantasilöst.
Språket är väl helt okej men tyvärr så har boken alltför många brister. Långsamt händelseförlopp, för svaga karaktärer och bristande dialog. Plussa sedan på några orealistiska händelser och det tråkiga slutet.
Det är synd, för jag såg en viss potential i grundidén till den här boken, det som gjorde mig intresserad från början; Varför är världen såhär? Hur ska vi lösa det? - Själva viruset och den döende världens uppkomst fick för lite utrymme i boken och för få förklaringar.
Det finns något i boken som jag gillar, men det räckte inte hela vägen. Det känns tråkigt att säga det, men boken gjorde mig besviken.
Betyg: 4/10
Bokens första mening: "Jag är död, men det är inte så farligt."
The Hunger Games
Titel: The Hunger Games Författare: Suzanne Collins
Serie: The Hunger Games #1 Sidor: 454
Bokförlag: Scholastic Utgivningsår: 2009 (f.u 2008)
In a dark vision of the near future, twelve boys and twelve girls are forced to appear in a live TV show called the Hunger Games. There is only one rule: Kill or be killed.
When sixteen-year-old Katniss Everdeen steps forward to take her sister's place in the games, she sees it as a death sentence. But Katniss has been close to death before. For her, survival is second nature.
Så det här är alltså andra gången jag läser denna bok. Dessutom så är det första gången som jag gör det på originalspråket engelska. Så därför så kommer denna recension även att innehålla lite jämförelser mellan första och andra gången, samt den svenska översättningen och originalet. Nu kör vi.
Jag har då läst den här boken igen. Äntligen! Första gången var i slutet av sommaren år 2009 så det har gått nästan tre år (!!). Jag kan säga att många detaljer har glömts bort, men såklart så minns jag vissa scener väldigt väl. Hur som helst så var det otroligt roligt att få fräscha upp minnet lite och hoppa in i den här spännande (och hemska!) framtida värld som den skickliga Suzanne Collins byggt upp.
Jag är så glad att jag köpte en box med alla tre böckerna på engelska inför omläsningen, för det var - som väntat - ännu bättre på engelska! Allting kändes mer rätt, alla namn på saker och ting som ändrats till den svenska versionen (som till exempel hur fågeln Mockingjay heter Härmskrika) föll på plats fint och man kunde samtidigt se Collins språk på ett nytt sätt. Den kvinnan har verkligen talangen att kunna väva in detaljer och känslor mitt i de mest rafflande scenerna! Aldrig en lugn stund i den här boken.
Som pricken över i så har klämmer hon in cliffhangers i slutet av varje kapitel som gör det omöjligt att sluta läsa.
Karaktärerna sen. Först och främst Katniss. En tuff och stark kvinnlig huvudkaraktär - jag älskar starka och självständiga tjejer i böcker! Hon är en riktig överlevare med stark kärlek till familj och vänner, speciellt till sin lillasyster Prim. Det är ju också svårt att låta bli att gilla Peeta. Jag menar, han är ju så charmig. Kan däremot avslöja att jag inte är säker på var jag står i hela "Team Peeta" eller "Team Gale"-grejen. Står fortfarande lite mitt emellan och velar, även om jag just nu är närmre pojken med brödet än Katniss bästa vän.
Författaren har även lyckats klämma in flera intressanta personer i boken, som går att hitta bland folket i Huvudstaden och tributerna.
Trots att livet i Distrikt 12 inte alls är något att önska sig så låter det ändå väldigt mysigt, på något vis. Arenan är bra beskriven. Och Huvudstaden känns verkligen som en modern version av New York eller liknande, med alla de nya finesserna och den utvecklade teknologin. Men det känns inte så avlägset ändå, vilket gör det hela ännu mer spännande, läskigt och bra. Finns denna hemska TV-underhållning i framtiden? Vart är världen på väg? När man läser boken så får man sig verkligen en tankeställare.
Boken gjorde mig absolut inte besviken en annan gång, även om den såklart inte hade riktigt samma känsla. För man kan nog aldrig slå den där första gången man läser en bok. När man är helt ovetandes om allt och allt känns så nytt. Men spännande till 100% och fortfarande en väldigt stark tvåa på min lista över favoritböcker genom tiderna! Har du inte läst den, gör det. Nu.
Betyg: 10/10
Bokens första mening: "When I wake up, the other side of the bed is cold."
Uppföljare: Catching fire, Mockingjay.
Mina första recensioner av böckerna: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt.
((Om en dryg vecka har filmen premiär! Åh, så jag längtar!))
In a dark vision of the near future, twelve boys and twelve girls are forced to appear in a live TV show called the Hunger Games. There is only one rule: Kill or be killed.
When sixteen-year-old Katniss Everdeen steps forward to take her sister's place in the games, she sees it as a death sentence. But Katniss has been close to death before. For her, survival is second nature.
Så det här är alltså andra gången jag läser denna bok. Dessutom så är det första gången som jag gör det på originalspråket engelska. Så därför så kommer denna recension även att innehålla lite jämförelser mellan första och andra gången, samt den svenska översättningen och originalet. Nu kör vi.
Jag har då läst den här boken igen. Äntligen! Första gången var i slutet av sommaren år 2009 så det har gått nästan tre år (!!). Jag kan säga att många detaljer har glömts bort, men såklart så minns jag vissa scener väldigt väl. Hur som helst så var det otroligt roligt att få fräscha upp minnet lite och hoppa in i den här spännande (och hemska!) framtida värld som den skickliga Suzanne Collins byggt upp.
Jag är så glad att jag köpte en box med alla tre böckerna på engelska inför omläsningen, för det var - som väntat - ännu bättre på engelska! Allting kändes mer rätt, alla namn på saker och ting som ändrats till den svenska versionen (som till exempel hur fågeln Mockingjay heter Härmskrika) föll på plats fint och man kunde samtidigt se Collins språk på ett nytt sätt. Den kvinnan har verkligen talangen att kunna väva in detaljer och känslor mitt i de mest rafflande scenerna! Aldrig en lugn stund i den här boken.
Som pricken över i så har klämmer hon in cliffhangers i slutet av varje kapitel som gör det omöjligt att sluta läsa.
Karaktärerna sen. Först och främst Katniss. En tuff och stark kvinnlig huvudkaraktär - jag älskar starka och självständiga tjejer i böcker! Hon är en riktig överlevare med stark kärlek till familj och vänner, speciellt till sin lillasyster Prim. Det är ju också svårt att låta bli att gilla Peeta. Jag menar, han är ju så charmig. Kan däremot avslöja att jag inte är säker på var jag står i hela "Team Peeta" eller "Team Gale"-grejen. Står fortfarande lite mitt emellan och velar, även om jag just nu är närmre pojken med brödet än Katniss bästa vän.
Författaren har även lyckats klämma in flera intressanta personer i boken, som går att hitta bland folket i Huvudstaden och tributerna.
Trots att livet i Distrikt 12 inte alls är något att önska sig så låter det ändå väldigt mysigt, på något vis. Arenan är bra beskriven. Och Huvudstaden känns verkligen som en modern version av New York eller liknande, med alla de nya finesserna och den utvecklade teknologin. Men det känns inte så avlägset ändå, vilket gör det hela ännu mer spännande, läskigt och bra. Finns denna hemska TV-underhållning i framtiden? Vart är världen på väg? När man läser boken så får man sig verkligen en tankeställare.
Boken gjorde mig absolut inte besviken en annan gång, även om den såklart inte hade riktigt samma känsla. För man kan nog aldrig slå den där första gången man läser en bok. När man är helt ovetandes om allt och allt känns så nytt. Men spännande till 100% och fortfarande en väldigt stark tvåa på min lista över favoritböcker genom tiderna! Har du inte läst den, gör det. Nu.
Betyg: 10/10
Bokens första mening: "When I wake up, the other side of the bed is cold."
Uppföljare: Catching fire, Mockingjay.
Mina första recensioner av böckerna: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt.
((Om en dryg vecka har filmen premiär! Åh, så jag längtar!))
Divergent
Titel: Divergent Författare: Veronica Roth
Serie: Divergent #1 Sidor: 487
Bokförlag: Harper Collins Utgivningsår: 2011
One choice decides your friends, defines your beliefs and determines your loyalties... forever. One choice, can transform you.
When sixteen year old Tris makes her choice, she cannot forsee how drastically her life will change. Or that the perfect society in which she lives is about to unfold into a dystopian world of electrifying decisions, stunning consequences, heartbreaking betrayals and unexpected romance.
Alla som inte har läst denna bok ännu räcker upp en hand? Inte så många händer i luften, skulle jag tro. Hur många har inte hört talas om den? Det är ju knappt att en hand skulle flyga upp, på den frågan.
Ja, det här är sannerligen en bok som är omtalad, hyllad och hypad - och det har den varit ända sen den kom ut, år 2011. Nu, ett år senare ungefär så har även jag läst den. Frågan är: lever den upp till de lovord som strötts över den, utryck som "otroligt bra!", "bästa boken jag läst!" och "ny favorit!" ?
Jag kan säga att det hoppades jag på, väldigt innerligt. Mina förväntningar var skyhöga. Kanske var det därför som den inte riktigt, riktigt kändes så bra som jag trott?
Nu har säkert du, om du är ett Divergent-fan, skrikit "Neeej!". Men ta det lugnt. Så besviken är jag inte. För den har boken är bra. Mer än bra. Riktigt, riktigt bra.
Kan ju börja med att säga att Veronica Roth har lyckats bygga upp en väldigt bra, detaljerad och intressant värld! Gillar de olika "factions" (i brist på svenskt ord) som man har att välja mellan. Gillar hur de grundas på ens personligheter, ja lite som elevhemmen i Harry Potter - en likhet som var omöjlig att missa, kom igen. Men här får du välja mellan den del av staden som du växte upp i, där din familj bor, eller en helt ny, främmande del där helt andra regler råder.
Man hann inte bekanta sig med alla factions, riktigt. Men det finns det ju gott om tid om, för detta ska bli en trilogi (rätta mig om jag har fel.)
Förutom ett väluppbyggt dystopiskt samhälle så har Roth även lyckats få till ett bra flyt i sitt språk. Divergent's storlek på närmare 500 sidor ser lite skrämmande ut vid första anblicken, men det gick fort att ta sig igenom den. Aldrig tråkigt, man läseralltid med nyfikenhet. Hade nog velat ha lite mer händelser och spänning genom hela boken kanske, men jag ska inte heller klaga.
Karaktärerna var bra, dock inte något jättespeciellt. Blev inte, som alla andra verkar vara, kär i en viss Four, men kan väl inte heller förneka att han har sin charm. Tris vänner var intressanta sidokaraktärer.
Tris själv var en huvudkaraktär som jag gillade att följa. Hon kändes realistisk, ja iallafall ända fram till slutet.
Ja, slutet. Här kommer mina blandade känslor. Den sista biten av boken är en enda stor explosion med händelser, känslor. Och allt sker på alldeles för kort tid. Jag klagar inte på att det blir massa action i en bok, nejdå, för så vill jag ha det. Däremot så hade jag föredragit om detta inte skedde så ofantligt snabbt och hastigt. Plötsligt så är Tris nästan som en annan person? Nä, jag vet inte, det vart lite för mycket saker på varandra som gjorde att det blev lite rörigt och orealistiskt.
Men spännande, oja. Olidligt spännande. Och känslosamt.
Så kanske inte riktigt så ofantligt bra som många säger, men inte långt därifrån. Jag längtar enormt och med stor förväntan på uppföljaren Insurgent som kommer senare i år!
Betyg: 8/10
Bokens första mening: "There is one mirror in my house."
Uppföljare: Insurgent (utkommer i Maj)
Bokförlag: Harper Collins Utgivningsår: 2011
One choice decides your friends, defines your beliefs and determines your loyalties... forever. One choice, can transform you.
When sixteen year old Tris makes her choice, she cannot forsee how drastically her life will change. Or that the perfect society in which she lives is about to unfold into a dystopian world of electrifying decisions, stunning consequences, heartbreaking betrayals and unexpected romance.
Alla som inte har läst denna bok ännu räcker upp en hand? Inte så många händer i luften, skulle jag tro. Hur många har inte hört talas om den? Det är ju knappt att en hand skulle flyga upp, på den frågan.
Ja, det här är sannerligen en bok som är omtalad, hyllad och hypad - och det har den varit ända sen den kom ut, år 2011. Nu, ett år senare ungefär så har även jag läst den. Frågan är: lever den upp till de lovord som strötts över den, utryck som "otroligt bra!", "bästa boken jag läst!" och "ny favorit!" ?
Jag kan säga att det hoppades jag på, väldigt innerligt. Mina förväntningar var skyhöga. Kanske var det därför som den inte riktigt, riktigt kändes så bra som jag trott?
Nu har säkert du, om du är ett Divergent-fan, skrikit "Neeej!". Men ta det lugnt. Så besviken är jag inte. För den har boken är bra. Mer än bra. Riktigt, riktigt bra.
Kan ju börja med att säga att Veronica Roth har lyckats bygga upp en väldigt bra, detaljerad och intressant värld! Gillar de olika "factions" (i brist på svenskt ord) som man har att välja mellan. Gillar hur de grundas på ens personligheter, ja lite som elevhemmen i Harry Potter - en likhet som var omöjlig att missa, kom igen. Men här får du välja mellan den del av staden som du växte upp i, där din familj bor, eller en helt ny, främmande del där helt andra regler råder.
Man hann inte bekanta sig med alla factions, riktigt. Men det finns det ju gott om tid om, för detta ska bli en trilogi (rätta mig om jag har fel.)
Förutom ett väluppbyggt dystopiskt samhälle så har Roth även lyckats få till ett bra flyt i sitt språk. Divergent's storlek på närmare 500 sidor ser lite skrämmande ut vid första anblicken, men det gick fort att ta sig igenom den. Aldrig tråkigt, man läseralltid med nyfikenhet. Hade nog velat ha lite mer händelser och spänning genom hela boken kanske, men jag ska inte heller klaga.
Karaktärerna var bra, dock inte något jättespeciellt. Blev inte, som alla andra verkar vara, kär i en viss Four, men kan väl inte heller förneka att han har sin charm. Tris vänner var intressanta sidokaraktärer.
Tris själv var en huvudkaraktär som jag gillade att följa. Hon kändes realistisk, ja iallafall ända fram till slutet.
Ja, slutet. Här kommer mina blandade känslor. Den sista biten av boken är en enda stor explosion med händelser, känslor. Och allt sker på alldeles för kort tid. Jag klagar inte på att det blir massa action i en bok, nejdå, för så vill jag ha det. Däremot så hade jag föredragit om detta inte skedde så ofantligt snabbt och hastigt. Plötsligt så är Tris nästan som en annan person? Nä, jag vet inte, det vart lite för mycket saker på varandra som gjorde att det blev lite rörigt och orealistiskt.
Men spännande, oja. Olidligt spännande. Och känslosamt.
Så kanske inte riktigt så ofantligt bra som många säger, men inte långt därifrån. Jag längtar enormt och med stor förväntan på uppföljaren Insurgent som kommer senare i år!
Betyg: 8/10
Bokens första mening: "There is one mirror in my house."
Uppföljare: Insurgent (utkommer i Maj)
Udda verklighet
Titel: Udda verklighet Författare: Nene Ormes
Serie: - Sidor: 254
Bokförlag: Styxx Fantasy Utgivningsår: 2010
"Hon vänder sig för att börja klättra nerför stegen när de hinner ifatt henne. Vassa tänder kastar sig mot hennes ansikte, klorna river genom tyg och kött."
I hela sitt liv har Udda plågats av hallucinationer och onda drömmar. Men en natt händer något som förändrar hennes liv och hennes världsbild för alltid. Hon drömmer om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det blir upptakten till en jakt genom Malmös gator och hus, genom nutid och dåtid, där fiende och vän är svåra att skilja åt och ett enda felsteg kan betyda skillnaden mellan liv och död...
Udda upptäcker en annan verklighet, långt ifrån det vardagliga livet i Malmö. En värld som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar - rivaliserande grupper som alla är mycket intresserade av den sanndrömmande Udda.
Det här är en bok som jag gått och spanat på länge. Faktiskt ända sedan jag började se dem i bokhandlarna och på bloggar över internet. Frågan är bara vad som höll mig borta från den? Handlingen låter ju hur bra som helst, en bok som borde vara precis i min smak.
Men nu är den alltså äntligen läst och det är jag glad över.
Jag gillar verkligen hela konceptet med Udda som drömmer sanndrömmar. Hur hon på så sätt långsamt introduceras till den här andra verkligheten som finns gömd bakom Malmös vardagliga fasad. Visst, man har läst liknande historier flera gånger, men den här boken har något som de andra inte har, som gör den unik.
Kanske är det att det utspelar sig i en vanlig svensk stad som Malmö (som jag förvisso aldrig har besökt) eller kanske för att Nene Ormes har någon speciell ton i sitt språk och skrivande som gör att det känns nytt och annorlunda. Jag vet inte riktigt, det är nog flera olika faktorer som spelar in, men jag gillar det, det är något som är säkert.
Karaktären Udda är väl kanske inte den bästa av huvudkaraktärer som jag stött på, men jag gillar henne. Det är något med sättet hon tänker, det känns ärligt och äkta - vardagligt, på ett bra sätt. Hennes vän Daniel gillar jag också, och hennes relation till honom.
Övriga karaktärer - de som tillhör den övernaturliga världen vi sedan kommer in i - är intressanta och jag önskar att vissa av dem fått lite mer utrymme så att man lärt känna dem mer. Då tänker jag mest på Imona, som bara dyker upp väldigt snabbt.
Men det är trots allt en relativt kort bok, så att allt inte får lika stor plats i det hela är förståeligt. Men det gör ingenting, för det blir riktigt bra ändå. Det är spännande, lite mystiskt realistiskt ibland då det vardagliga livet pågår bredvid allt det overkliga. Bitvis blir det också ganska skrämmande, man kan riktigt känna och se hemskheter hända.
Men bäst av allt - det är svenskt. Etthundra procent svenskt.
Udda verklighet kan nu gott ansluta sig till Cirkeln på min lista över svenska böcker inom magisk realism att vara stolt över, för det här var bra!
Betyg: 8/10
Bokens första mening: "Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång."
Karaktären Udda är väl kanske inte den bästa av huvudkaraktärer som jag stött på, men jag gillar henne. Det är något med sättet hon tänker, det känns ärligt och äkta - vardagligt, på ett bra sätt. Hennes vän Daniel gillar jag också, och hennes relation till honom.
Övriga karaktärer - de som tillhör den övernaturliga världen vi sedan kommer in i - är intressanta och jag önskar att vissa av dem fått lite mer utrymme så att man lärt känna dem mer. Då tänker jag mest på Imona, som bara dyker upp väldigt snabbt.
Men det är trots allt en relativt kort bok, så att allt inte får lika stor plats i det hela är förståeligt. Men det gör ingenting, för det blir riktigt bra ändå. Det är spännande, lite mystiskt realistiskt ibland då det vardagliga livet pågår bredvid allt det overkliga. Bitvis blir det också ganska skrämmande, man kan riktigt känna och se hemskheter hända.
Men bäst av allt - det är svenskt. Etthundra procent svenskt.
Udda verklighet kan nu gott ansluta sig till Cirkeln på min lista över svenska böcker inom magisk realism att vara stolt över, för det här var bra!
Betyg: 8/10
Bokens första mening: "Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång."
The lightning thief
Titel: The lightning thief Författare: Rick Riordan
Serie: Percy Jackson and the Olympians, bok 1 Sidor: 375
Bokförlag: Puffin books Utgivningsår: 2005
"Look, I didn't want to be a half-blood. If you're reading this because you think you might be one, my advice is: put this book down right now. [...] ...if you recognize yourself in these pages - if you feel something stirring inside - you might be one of us. And once you know that, it's only a matter of time before they sence it too, and they'll come for you. Don't say I didn't warn you."
Does six schools in six years count as troubled? Does finding out that the Greek gods are alive and living in America count as troubled? Does the fact that some of them are trying to kill you count as troubled? And does discovering that you're the only half-blood alive who can stop a war of the gods count as troubled? It does.
Because if Olympus does exist, then so must the Underworld. And if Percy doesn't complete his quest by Summer Solstice, never mind trouble - there's going to be Hades to pay...
Hur kommer det sig att jag inte läst den här boken förut? Alla dessa år när varit nyfiken på den och så har jag inte förrän nu äntligen plockat upp den?
Ja, bättre sent än aldrig heter det ju. För jag är jätteglad över att jag, omän sent, läst den här boken!
Den här passade otroligt bra för mig att läsa som 2012's första bok. Den är lättläst och enkel, men på ett bra sätt. Den är liksom rakt på sak och inte särskilt avancerat, vilket Rick Riordan har lyckats passa bra ihop med handlingen. Det går fort att läsa (man skulle säkert kunna läsa ut den på en dag om man ville) och dessutom så är det ett språk som flyter på väldigt bra och som inte alls är svårt, även om det är på engelska.
Handlingen i sig är väldigt bra. Jag älskar konceptet med den grekiska motologin i nutid. Att det finns flera halvgudar som har en människa och en gud till föräldrar är väldigt intressant att läsa om! Det blir även historia kring de här gudarna, men det har författaren vävt in bra i handlingens händelseförlopp så att det aldrig blir tråkigt att läsa om, bara bra och informativt! Jag har, tack vare den här boken, lärt mig saker om den Grekiska mytologin som skolan aldrig lyckades få mig att fastna för. Mitt intresse för de grekiska gudarna har växt och jag skulle väldigt gärna läsa fler böcker om dem!
Det finns också en rolig och humoristisk ton i boken, vilket jag uppskattar. Gillar även hur kapitlen har så roliga och knasiga namn, som till exempel första "I accidentically vaporize my maths teacher."
Förutom en spännande och bra handling så finns här också bra karaktärer att lära känna. Jag gillar Percy, gillar hans perspektiv genom vilket vi ju får läsa om berättelsen. Även om han är lite av "superhero-som-kom-från-ingenstans-och-klarar-allt" så tycker jag ändå att det inte verkar som att han är bra på allt, vilket gör honom mer mänsklig.
Gillar också hans vänner Annabeth och Grover, de är bra sidokaraktärer. Känns lite Hermione och Ron över dem (nej, jag kan inte låta bli att relatera i stort sett allt till Harry Potter) men inte så mycket att det känns plagierat.
Jag gillade näst intill allt med boken. Knappt något dåligt att nämna. Men om jag ändå ska säga något som jag tyckte lite sämre om så var det att det ibland kändes som att vissa saker, eller rättare sagt, vissa scener i boken, gick lite för fort. Jag skrev ju ovan om att allt flöt på och var väldigt enkelt utlagt - och att jag gillar det - men jag önskar ändå att några händelser hade fått ta lite mer plats i boken.
Jag önskar också lite att jag läst den här boken tidigare, kanske när jag var ett fåtal år yngre. För den här boken är ju egentligen för lite yngre, kanske kring tolvårsåldern, och det märks lite på språket och handlingen. Men jag vill inte åldersstämpla boken, för den funkar utmärkt för mig att läsa som ska fylla 17 detta år!
Och det är ju lite tur också att jag läste den här boken nu och inte vid 12 års ålder - för då hade den nog lästs på svenska och inte engelska, som nu.
Ja, jag blev faktiskt väldigt fäst vid boken och själva idén med halvgudar. Känns lite tungt att lämna tillbaka den till biblioteket nu när den är utläst.
Så om du är intresserad av grekisk mytologi och vill ha en snabbläst men spännande bok så har du hittat rätt!
Betyg: 8/10
Bokens första mening: "Look, I didn't want to be a half-blood."
Uppföljare: Sea of monsters, Titan's curse, Battle of the Labyrinth, The last olympian.
Blood promise
Titel:Blood promise Författare: Richelle Mead
Serie: Vampire Academy, bok 4 Sidor: 493
Bokförlag: Penguin Utgivningsår: 2010
OBS! STOR SPOILER-VARNING!
Eftersom att detta är nr 4 i serien så bör du inte läsa denna recension om du inte läst bok 1-3.
How far will Rose go to keep her promise?
The recent Strigoi attack at St. Vladimir’s Academy was the deadliest ever in the school’s history, claiming the lives of Moroi students, teachers, and guardians alike. Even worse, the Strigoi took some of their victims with them. . . including Dimitri.
He’d rather die than be one of them, and now Rose must abandon her best friend, Lissa—the one she has sworn to protect no matter what—and keep the promise Dimitri begged her to make long ago. But with everything at stake, how can she possibly destroy the person she loves most?
Det som inte fick hända har alltså hänt. Dimitri är borta. Förlorad. Men Rose tänker söka upp honom och uppfylla det löfte hon gav honom. Och det är det boken handlar om. Rose jakt efter Dimitri.
Det kanske låter som en ganska tråkig och händelselös handling men precis som i de andra Vampire Academy-böckerna så är den full med händelser som håller en ständigt intresserad. Aldrig en tråkig stund när man läser de här böckerna!
Richelle Mead's är bra och har ett gott flyt som gör att man läser på utan problem. Miljöer och karaktärer är beskrivna så att man lätt kan se det framför sig. Boken utspelar sig i Ryssland och det var intressant att läsa om städerna som Rose besöker.
Bokförlag: Penguin Utgivningsår: 2010
OBS! STOR SPOILER-VARNING!
Eftersom att detta är nr 4 i serien så bör du inte läsa denna recension om du inte läst bok 1-3.
How far will Rose go to keep her promise?
The recent Strigoi attack at St. Vladimir’s Academy was the deadliest ever in the school’s history, claiming the lives of Moroi students, teachers, and guardians alike. Even worse, the Strigoi took some of their victims with them. . . including Dimitri.
He’d rather die than be one of them, and now Rose must abandon her best friend, Lissa—the one she has sworn to protect no matter what—and keep the promise Dimitri begged her to make long ago. But with everything at stake, how can she possibly destroy the person she loves most?
Det som inte fick hända har alltså hänt. Dimitri är borta. Förlorad. Men Rose tänker söka upp honom och uppfylla det löfte hon gav honom. Och det är det boken handlar om. Rose jakt efter Dimitri.
Det kanske låter som en ganska tråkig och händelselös handling men precis som i de andra Vampire Academy-böckerna så är den full med händelser som håller en ständigt intresserad. Aldrig en tråkig stund när man läser de här böckerna!
Richelle Mead's är bra och har ett gott flyt som gör att man läser på utan problem. Miljöer och karaktärer är beskrivna så att man lätt kan se det framför sig. Boken utspelar sig i Ryssland och det var intressant att läsa om städerna som Rose besöker.
Karaktärerna sen. Jag gillar verkligen Rose. Hon är en bra huvudkaraktär som är en stark tjej, men som även har sina brister och därför känns hon mer verklig och realistisk - inte oövervinnerlig - trots att hon är en fighter som kan döda onda vampyrer titt som tätt.
Dimitri har jag älskat hela serien igenom. Han känns så trygg och god, det är svårt att inte bli lite småkär i honom när man får se honom ur Rose's perspektiv.
Dimitri har jag älskat hela serien igenom. Han känns så trygg och god, det är svårt att inte bli lite småkär i honom när man får se honom ur Rose's perspektiv.
Men mina tankar och känslor angående Dimitri (och även lite med Rose också) åkte berg-och-dalbana i den här boken. Jag gick från att gilla honom för att i nästa stund bli arg eller irriterad. Det var ju även det som Rose kände också, så det influerade mig lätt.
Men boken är riktigt bra från första sidan. Spännande och full med bra karaktärer. Det var lite synd att Lissa, Roses bästa vän, inte fick lika mycket utrymme i boken, jag saknade henne. Men som tur är så får man se hur det är med henne genom Roses band. Adrian gillar jag också, kanske till och med bättre än Dimitri (har inte bestämt mig där ännu.) Att han får utrymme i boken glädjer mig.
Det i stort sett enda jag inte gillade var slutet. De sista sidorna. De gjorde mig besviken och irriterad. De gick i en riktning som jag inte gillade.
Men samtidigt så förstår jag väl till viss grad att det måste sluta så, för att hålla spänningen och tempot uppe i boken.
Men samtidigt så förstår jag väl till viss grad att det måste sluta så, för att hålla spänningen och tempot uppe i boken.
Sammanfattning: Spännande och riktigt bra bok. Värdig fortsättning till de tidigare i serien. Hoppas dock på att serien blir ännu bättre i femte eller sjätte boken! :)
Betyg: 8/10
Bokens första mening:
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss.
Uppföljare: Spirit bound, Last sacrifice
Bokens första mening:
Tidigare böcker i serien: Vampire Academy, Frostbite, Shadow kiss.
Uppföljare: Spirit bound, Last sacrifice
Graceling
Titel: Graceling Författare: Kristin Cashore
Serie: The seven kingdoms, bok 1 Sidor: 370
Bokförlag: Gollancz Utgivningsår: 2009
Katsa has been able to kill a man with her bare hands since she was eight - she’s a Graceling, one of the rare people in her land born with an extreme skill. As niece of the king, she should be able to live a life of privilege, but Graced as she is with killing, she is forced to work as the king’s thug.
When she first meets Prince Po, Graced with combat skills, Katsa has no hint of how her life is about to change. She never expects to become Po’s friend. She never expects to learn a new truth about her own Grace - or about a terrible secret that lies hidden far away . . . a secret that could destroy all seven kingdoms with words alone...
Texten om handlingen kommer från Goodreads.
Ja, nu ska jag alltså försöka mig på en recension av denna bok. Det känns lite som en utmaning, eftersom det enda jag kan tänka om boken är att den var så otroligt bra!
Okej, men vi börjar från början.
Man kastas direkt in i handlingen på sida ett. Intresset för boken är genast där. Och språket, ja språket. Det är så fantastiskt vackert och bra att det känns som att bli insvept i en varm och gosig filt när man läser. Kristin Cashore skriver lite gammaldags och med det medförde en del ord som jag inte var så bekant vid och det var lite svårt i början, men snart flöt det på hur enkelt som helst.
Miljöerna beskrivs som så vackra och bra uttänkta att man gärna stannar kvar i den här världen som Cashore har byggt upp, som jag i förövrigt tycker jättemycket om!
Jag älskar också själva idén med Gracelings, de som är extremt duktiga på något speciellt. Det behöver nödvändigtvis inte vara något så farligt som Katsa's eller Po's, eller en tankeläsare - det kan också vara något i stil med att vara otroligt duktig på att simma! Jag gillar hur det inte bara handlar om förmågor som är bra i krig, utan i stort sätt vad som helst.
Karaktärerna sen. Jag tyckte att Katsa var en riktigt bra huvudkaraktär. En stark, kvinnlig huvudroll - men samtidigt inte den där perfekta tjejen som alla killar vill ha. Hon har sina brister, precis som en vanlig människa och det gör att hon inte blir tråkig utan väldigt intressant.
Och sen har vi också Po. Åh, vad jag gillade Po! Han var bara underbar, men ändå utan att vara så himla stereotypisk till personligheten, förutom att han är en Graceling. Han var inte den där mystiska killen som sedan visar sig vara vampyr, varulv eller liknande, som man läser om i de flesta av dagens ungdomsböcker. Precis som Katsa kändes han mänsklig och äkta och det var nog det som jag tyckte så mycket om.
Förutom dessa två så har boken fler karaktärer som alla känns bra uttänkta och intressanta.
Det tog mig lite längre att läsa denna bok än vad jag först trott. Men det är något som måste bero på mig själv, knappast på boken, för den blev aldrig långtråkig! Jag längtade ständigt efter att få smita in i världen igen, något som skolan inte alltid tillät. Boken är riktigt bra från början till slut och det händer väldigt mycket på bara 370 sidor. När jag läst ut den så vilar ett leende över mina läppar.
Boken är så mycket mer än vad handlingen beskrivs som! Läs den nu, annars missar ni verkligen något!
Jag sitter redan nu och suktar efter Kristin Cashores andra bok, Fire, som handlar om samma värld men om en annan karaktär!
Bokens första mening: "In these dungeons darkness was complete, but Katsa had a map in her mind."
Betyg: 10/10
Katsa has been able to kill a man with her bare hands since she was eight - she’s a Graceling, one of the rare people in her land born with an extreme skill. As niece of the king, she should be able to live a life of privilege, but Graced as she is with killing, she is forced to work as the king’s thug.
When she first meets Prince Po, Graced with combat skills, Katsa has no hint of how her life is about to change. She never expects to become Po’s friend. She never expects to learn a new truth about her own Grace - or about a terrible secret that lies hidden far away . . . a secret that could destroy all seven kingdoms with words alone...
Texten om handlingen kommer från Goodreads.
Ja, nu ska jag alltså försöka mig på en recension av denna bok. Det känns lite som en utmaning, eftersom det enda jag kan tänka om boken är att den var så otroligt bra!
Okej, men vi börjar från början.
Man kastas direkt in i handlingen på sida ett. Intresset för boken är genast där. Och språket, ja språket. Det är så fantastiskt vackert och bra att det känns som att bli insvept i en varm och gosig filt när man läser. Kristin Cashore skriver lite gammaldags och med det medförde en del ord som jag inte var så bekant vid och det var lite svårt i början, men snart flöt det på hur enkelt som helst.
Miljöerna beskrivs som så vackra och bra uttänkta att man gärna stannar kvar i den här världen som Cashore har byggt upp, som jag i förövrigt tycker jättemycket om!
Jag älskar också själva idén med Gracelings, de som är extremt duktiga på något speciellt. Det behöver nödvändigtvis inte vara något så farligt som Katsa's eller Po's, eller en tankeläsare - det kan också vara något i stil med att vara otroligt duktig på att simma! Jag gillar hur det inte bara handlar om förmågor som är bra i krig, utan i stort sätt vad som helst.
Karaktärerna sen. Jag tyckte att Katsa var en riktigt bra huvudkaraktär. En stark, kvinnlig huvudroll - men samtidigt inte den där perfekta tjejen som alla killar vill ha. Hon har sina brister, precis som en vanlig människa och det gör att hon inte blir tråkig utan väldigt intressant.
Och sen har vi också Po. Åh, vad jag gillade Po! Han var bara underbar, men ändå utan att vara så himla stereotypisk till personligheten, förutom att han är en Graceling. Han var inte den där mystiska killen som sedan visar sig vara vampyr, varulv eller liknande, som man läser om i de flesta av dagens ungdomsböcker. Precis som Katsa kändes han mänsklig och äkta och det var nog det som jag tyckte så mycket om.
Förutom dessa två så har boken fler karaktärer som alla känns bra uttänkta och intressanta.
Det tog mig lite längre att läsa denna bok än vad jag först trott. Men det är något som måste bero på mig själv, knappast på boken, för den blev aldrig långtråkig! Jag längtade ständigt efter att få smita in i världen igen, något som skolan inte alltid tillät. Boken är riktigt bra från början till slut och det händer väldigt mycket på bara 370 sidor. När jag läst ut den så vilar ett leende över mina läppar.
Boken är så mycket mer än vad handlingen beskrivs som! Läs den nu, annars missar ni verkligen något!
Jag sitter redan nu och suktar efter Kristin Cashores andra bok, Fire, som handlar om samma värld men om en annan karaktär!
Bokens första mening: "In these dungeons darkness was complete, but Katsa had a map in her mind."
Betyg: 10/10
