Stop pretending
Titel: Stop Pretending: What happened when my big sister went crazy Författare: Sonya Sones
Serie: - Sidor: 145
Bokförlag: Orion Utgivningsår: 2001 (f.u. 1999)
One night her sister goes crazy. One night her world falls apart.
It really happens just like that, in the blink of an eye. An older sister has a mental breakdown and has to go into hospital. A younger sister is left behind to cope with a family torn apart by grief, and friends who turn their backs on her. But worst of all is the loss of her sister, her confidane, her best friend.
Det var inte direkt planerat att denna bok skulle följa med mig hem från biblioteket. Men jag gick där och kollade efter böcker av Sonya Sones (hon har även skrivit En sån där vidrig bok där mamman dör, som jag läste och älskade) då jag var riktigt sugen på något mer skrivet med hennes underbara språk.
Det här var den enda boken jag hittade på engelska där och den fick det bli, trots att jag inte ofta (läs: aldrig) provar på självbiografier (eller biografier i allmänt, antar jag). Men det här fick bli ett undantag - jag menar, boken har dryga hundrafyrtio sidor, det borde inte vara några problem.
Men den här självbiografi-biten kan man ju överse om man vill. För trots att det man läser i den här boken är dikter (ja, den är skriven på vers - smakprov längst ner) som hon skrev under sin barndom och som är baserade på hennes relation till sin syster, så kan man lätt tänka på det som en skönlitterär historia, om man vill.
Språket är, som tidigare, otroligt fint. Jag älskar vers-upplägget och hur Sonya Sones lyckas beskriva saker på nya sätt, och hur ett enda ord kan få en sån tyngd bara för att det står ensam på en rad. Meningarna får verkligen liv.
Det finns väl inte så jättemycket handling här, men jag antar att en biografi inte alltid har det (?). Men visst finns det en röd tråd, så man kan ju följa med. Det är mest tankar och känslor, men väldigt fint hela tiden. En ganska mörk och sorglig bok. Men det mörka fick inte riktigt ett hårt grepp om mig då den tog slut så fort. Inget jag klagar på, egentligen, då jag väldigt lätt påverkas av böcker - är de mörka med deprimerande innehåll så smittar det av sig på mig (en anledning till att jag ofta håller mig undan från sådana böcker).
Så, en fin, sorglig liten historia med vackert språk som säkert läses ut på en, två timmar om tillfället ges. Läsvärd, helt klart. Perfekt om man vill läsa något kort. Men om du är ute efter att bekanta dig med Sonya Sones så föreslår jag att du istället testar En sån där vidrig bok där mamman dör först och sparar denna till senare. Om du nu inte vill läsa dem i ordning, för detta är hennes debutbok.
Bokens första mening:
"I can
remember what
things were like before she
got sick: my whole family climed
into
the big
hammock on the
moondappled beach, wove
ourselves together, and swayed
as one."
