Amelies boktips

Titel: I heart you, you haunt me                                         Författare: Lisa Schroeder
Serie: -                                                                             Sidor: 226
Bokförlag: Simon Pulse                                                      Utgivning: Januari 2008

Girl meets boy. Girl loses boy. Girl gets boy back... sort of.
Ava can't see or touch him, unless she's dreaming. She can't hear his voice, except for the faint whispers in her mind. Most would think she's crazy, but she knows he's there.
Jackson. The boy Ava thought she'd spend the rest of her life with. He's back from the dead, as a proof that true love know no bounds.

Här har vi en författare som jag varit nyfiken på ett tag. Mycket på grund av att hennes böcker är skrivna på vers (ett format som jag gillade massvis när jag läste Sonya Sones böcker), men också för att jag hört mycket gott om hennes verk från många håll. Så jag bestämde mig att börja med hennes debutroman.

Det är en väldigt kort bok. 226 sidor, och bara några få ord på varje rad. Om man vill så kan man läsa den på ca en timma, skulle jag tro. Den handlar om Ava som just förlorat sin pojkvän Jackson i en hemsk olycka. Man får följa henne i tiden efteråt, då hon bearbetar sorgen. Men så kommer ju Jackson tillbaka, ungefär, men kan man verkligen vara lycklig med det osynliga spöket av pojken man en gång älskar?

På grund av att boken är så pass kort som den är så tycker jag nog att man inte riktigt får grepp om karaktärer och handling lika bra som om den vore lite längre. Vissa scener eller delar i boken gick nog lite för snabbt.
Men samtidigt så gillar jag också längden på boken. För Lisa Schroeder lyckas, med sitt väldigt vackra språk, att få in mycket detajer och känslor, även om boken inte varar länge.

Jag gillade handlingen och tycker att det här är en väldigt fin liten bok om sorg och om att gå vidare. Men den kändes aldrig för tung eller jobbig, utan gav hopp. När jag just läst ut den så tyckte jag att den nog bara var bra, men nu, när det har gått en vecka, så tror jag nog att den är lite mer än bara bra. För den har dykt upp i mina tankar då och då, och jag har blivit mer fäst vid den nu efteråt. Det är en mysig, men sorglig, bok som jag rekommenderar!
Ser väldigt mycket fram emot att läsa mer av Lisa Schroeder!

Titel: Du glömde säga hej då                                                            Författare: Sarah Dessen
Originaltitel: What happened to goodbye                                         Sidor: 434

Bokförlag: Rabén & Sjögren                                                             Utgiven: Maj 2012

Ännu en ny stad, ännu en ny skola. Inte för att det gör Mclean så mycket. Hon är van att bryta upp och börja om, att förändra sig själv och spela nya roller. De senaste åren har hon flyttat så många gånger att hon nästan tappat räkningen och för varje flytt har hon skapat en ny personlighet. Den populära tjejen. Den alternativa tjejen. Den smarta tjejen.
Men i Lakeview blir allt annorlunda. Plötsligt står hon där utan förklädnad och skyddsnät och kan inte vara någon annan än sig själv. Men vem är egentligen den riktiga Mclean? Finns hon? Och kommer Dave - killen i grannhuset - att gilla henne?


Detta är andra boken jag läser av Sarah Dessen, och efter att ha gillat Mitt perfekta liv jättemycket så förväntade jag mig samma mysiga stil i den här. Och på det planet blev jag inte alls besviken. Efter två böcker så tror jag att jag känner igen Sarah Dessen-stilen, där hon lyckas blanda fina stunder med allvar, familjerelationer med vänskap och kärlek. 

I den här boken följer vi Mclean som, ända sedan sina föräldrars skiljsmässa, bor med sin pappa som i sin tur flyttar runt i landet till nya platser där han jobbar med att piffa till lite halvdana restauranger. Mamman har en ny familj och relationen mellan henne och Mclean är inte alls bra. Så då alternativet att bo hos sin mamma är helt uteslutet så följer hon alltså med sin pappa. 
Mycket om detta får man veta i inledningen som mest är full av tillbakablickar och Mclean's tankar om tiden strax före och efter skiljsmässan. Detta gör att boken inte kommer igång förrän närmare 100 sidor in, men det är ingen direkt nackdel, tycker jag. För det blir aldrig långtråkigt, inte en endaste gång i boken. Dessen lyckas hålla läsaren nyfiken och lässugen med sitt enkla och rappa, men bra, språk och en välutvecklad handling.

Konceptet med att Mclean helt plötsligt ska behöva "finna sig själv" låter kanske lite klychigt, men det funkar faktiskt! Sarah Dessen lyckas skapa trovärdiga dialoger och flera intressanta karaktärer. -

Huvudkaraktären Mclean är kanske inte den bästa man stött på, men inte heller någon jag vill klaga på. Killen i berättelsen, Dave, gillar jag. Kanske för att han inte är den typiska, perfekta bok-killen. Nej, han känns lite mer originell än så. Det finns även flera bra, mindre karaktärer.

Det som jag nog gillar mest med boken är hur kärleken inte tar över alltför mycket, som den mycket väl hade kunnat göra. Istället ligger fokus på Mclean's relation med hennes mamma och även på den med hennes pappa. Allt känns väldigt trovärdigt, för Sarah Dessen kan verkligen det här med att få till relationer bra i boken!
Slutet var okej och med det kan jag säga att det är en väldigt bra bok! Inte lika bra som Mitt perfekta liv, men en fin berättelse, på sitt eget sätt.

Bokens första mening: "Bordet var kladdigt, det var ett flottigt fingeravtryck på mitt glas och vi hade suttit i tio minuter utan att se skymten av någon servitris."

Titel: Personer du kanske känner                                                       Författare: Jay Asher & Carolyn Mackler
Originaltitel: The future of us                                                          Sidor: 335
Bokförlag: Bonnier Carlsen                                                              Utgivningsår: 2012

Året är 1996. Mer än hälften av USA:s tonåringar har aldrig använt internet.
Emma har precis fått en egen PC och hennes kompis Josh har hjälpt henne att intstallera ett internetprogram så att hon kan börja mejla. Men förutom mejlprogrammet dyker något annat upp. Något med en massa foton på folk och kommentarer om barn, hårklippning, jobb. Något som kallas Facebook.
När Emma tittar närmare efter så upptäcker hon sig själv, Josh och andra personer som hon känner. Men de ser inte ut som vanligt. De verkar vara 15 år äldre, vuxna. Och Emmas vuxenliv verkar skittrist medan Josh har ett toppenliv. Är det här ett dåligt skämt - eller framtiden?


Själva idéen med att Emma via Facebook kan se sin egen framtid gillar jag. Och om man inte är nöjd med hur ens liv verkar bli... kan man då verkligen riskera att förändra det i hopp om att det blir bättre? Hur stora åtgärder vågar man ta till när en enda händelse eller handling i nutiden - stor eller liten - kan ändra hela ens framtida liv?
Det är en intressant handling som fångade mitt intresse redan från sida ett och som höll mig fast ända till slutet. Detta kombinerat med ett väldigt enkelt och rappt språk gjorde att boken lästes ut väldigt snabbt.

Sedan har vi våra huvudkaraktärer Emma och Josh som turas om att berätta historien. Båda deras berättarröster funkar bra men tyvärr så tyckte jag att de båda inte hade så starka eller intressanta personligheter. De var ett bra huvudkaraktärs-par, men jag hade velat lära känna dem mer.
Övriga karaktärer i boken var tyvärr ganska stereotypiska och gjorde inget större intryck på mig. 

Boken är väldigt förutsägbar och man sitter där och himlar med ögonen lite ibland åt saker som är så uppenbara, men som huvudkaraktärerna såklart inte inser. Men trots att sådant kan förstöra en bok så funkar det faktiskt ganska bra här. 
En sak som jag tyckte var lite roligt var att läsa om hur 1996, som kanske inte känns så avlägset, är så annorlunda mot hur vi har det idag. Mobiltelefoner är inte alls en självklarhet och internet är fortfarande lite nytt och främmande. Och även om jag bara var ett år när denna bok ska ha utspelat sig så känner man igen små detaljer från barndomen.

Sammanfattningsvis så är det en bok som har lite mindre svagheter men som lätt förbises då den hålls uppe av den intressanta handlingen. Den blir aldrig tråkig och sidorna flyger fram. En bra bok som jag helt klart rekommenderar!

Bokens första mening: "Jag kan bara inte göra slut med Graham idag, trots att jag har sagt till kompisarna att jag ska göra det nästa gång jag träffar honom."

Titel: 37 things I love (in no particular order)                                 Författare: Kekla Magoon
Serie: -                                                                                    Sidor: 216
Bokförlag: Henry Holt and Co.                                                   Utgivningsår: 2012

Ellis has only four days of her sophomore year left, and summer is so close that she can almost taste it. But although vacation is just within reach, she isn't exactly relaxed. Her father has been in a coma for years, the result of a construction accident, and her already-fragile relationship with her mother is strained over whether or not to remove him from life support. Her best friend fails to even notice that anything is wrong, and Ellis feels like her world is falling apart. But when all seems bleak, Ellis manages to find comfort in the most unexpected places.


Jag plockade upp den här boken i tron av att det var en sådan där enkel, rolig och härlig sommarbok. Kort och fin, helt enkelt. Ja, kort var den ju iallafall. Men den visade sig vara av en mörkare och sorgligare karaktär, trots de signaler som omslaget sänder ut. 
Jag skummade bara igenom baksidetexten, som ni har här ovan, i biblioteket innan jag lånade den. Man kan ju gissa att det bara var den första meningen som jag läste ordentligt, då resten avslöjar lite mer av vad boken verkligen innehåller.

I början så gick läsningen lite sådär. Jag tyckte att de första femtio sidorna var ganska förvirrande. Jag kände mig väldigt osäker på var bokens fokus låg och var författaren ville komma. Det blev så småningom bättre när jag insåg att det helt enkelt gällde att försöka hänga med och se vad den utvecklades till. Och boken blev bättre, men jag kände aldrig att jag riktigt kom in i den. Den tar upp flera viktiga ämnen, såsom relationen till föräldrar, vänskap, sorg och snuddar även på kärlek.

Huvudkaraktären Ellis är helt okej. Hon är tyvärr ingen person jag riktigt kommer att minnas. Människorna i hennes omgivning kändes lite väl stereotypiska och platta - kanske var det mycket för att man aldrig riktigt hann lära känna dem. Språket är inget att klaga på, men även på den fronten så saknades något.
Det verkliga problemet med den här boken är nog att den är för kort. Kekla Magoon försöker helt enkelt få in för många element och ämnen på alldeles för få sidor för att något av det riktigt ska få fäste hos läsaren. Jag kan liksom inte riktigt känna med karaktärerna, som nog också hade behövt mer utrymme för att verkligen bli tydliga och levande för mig.

Boken har några få, små fina stunder, men de räcker inte för att lyfta upp boken som helhet. Det hade säkert kunnat bli en väldigt fin historia av det här, men berättelsen lyftes inte fram tillräckligt bra. Nja, tyvärr så lämnar den här boken mig ganska oberörd. Den är inte dålig, men tyvärr inte mer än okej.

Bokens första mening: "I look for ways to stop myself from falling."

Titel: Anna and the French Kiss                                              Författare: Stephanie Perkins
Serie: -                                                                               Sidor: 372
Bokförlag: Speak                                                                Utgivningsår: 2011 (första utgåva: 2010)

Anna is happy in Atlanta. She has a loyal best friend and a crush on her coworker at the movie theater, who is just starting to return her affection. So she's not too pleased when her father decides to send her to a boaring school in Paris for her senior year. 
But despite not speaking a word of French, Anna meet some cool new friends, including the handsome Étienne St. Clair, who quickly becomes her best friend. Unfortunately, he's taken - and Anna might be, too. Will a year of romantic near misses end with the French kiss she's been waiting for?

Om detta är första gången som du hör talas om den här boken, så har du antagligen bott under en sten de senaste 2-3 åren. Anna and the french kiss har, enligt mig, varit överallt. Jag är nog en av de sista i bokbloggar-världen att läsa den, till och med. Och kritiken har varit bra. Fantastisk till och med. Så mina förväntningar var minst sagt höga när jag slog upp boken.
Men redan från första kapitlet så förstod jag att det var en bok som jag skulle gilla. Den har den där lättsamma och mysiga känslan över sig och det kände jag av redan från början. Helt perfekt på solsemestern, där jag läste boken. 

Språket i boken är ganska simpelt, men på ett bra sätt. Mysigt. Huvudkaraktären Anna var genast en person jag fattade tycke för. Jag älskar hennes berättarröst och hennes humor, men även hennes besatthet av filmer. Med andra ord så var hon en person jag gärna följde genom berättelsens gång.
Sedan har vi ju killen med stort K, iallafall om man tänker på vad Anna och massvis med läsare tycker. Och visst, jag kan ju inte annat än erkänna att jag också blev förälskad i honom. Väldigt fin, rolig och trevlig kille, men kanske inte heller helt perfekt under ytan - vilket kanske är vad som gör att jag fastnar för honom. 
Här finns även flera mindre karaktärer som även de känns väl genomtänkta och som är intressanta på sitt vis.

Det här är även en bok som man läser fort. Texten flyter på utan problem och sidorna flyger förbi, om man tillåter det. Jag kom flera gånger på mig själv med att sitta och fånle (kan också vara så att jag log ganska konstant, utan att jag märkte det) för ja, det här är verkligen en jättefin, härlig, gullig och underbar bok. Jag kan inte motstå dess (och Étienne's) charm utan dras med i allt det söta. Jag tycker dock att det inte blir för puttinuttigt, för det finns även lite mer allvarliga stunder i boken som gör att den känns mer realistisk, där man känner med karaktärerna och på så sätt ser dem ur en annan synvinkel. 

Någonstans framåt slutet så tycker jag dock att någonting händer. Boken tappar lite av det där lilla extra som den haft ganska gott om genom hela handlingen. Jag vet inte riktigt vad som gör det, men jag det är något där som gör att den tappar lite glans. Men som helhet så tycker jag att det har en ganska fjuttig inverkan, men ändå något.
Men ja, jag kan inte annat än säga att jag älskade den här boken. Men kanske inte på det sättet att den blir en ny favorit, för det vet jag inte riktigt ännu. Men om man ska kolla på andra kärleks-böcker som utspelar sig i realistisk miljö, så ligger denna garanterat topp 3. Och även om den kanske inte riktigt är en fullpott, så är det bannemig otroligt nära!


Bokens första mening: "Here is everything I know about France: Madeline and Amélie and Moulin Rouge."

Övrigt: Stephanie Perkins har även skrivit Lola and the boy next door, som är en companion till Anna and the french kiss. Det vill säga, de hör ihop mer eller mindre, men är inte en serie. År 2013 kommer en ännu en companion; Isla and the happy ever after.

Ser otroligt mycket fram emot att läsa Lola and the Boy Next Door. Väntar nog dock på att den ska komma ut i Paperback, när det nu blir (om ni vet detaljer så är ni välkomna att berätta!).

 

Titel: The catastrophic history of you and me                                    Författare: Jess Rothenberg
Serie: -                                                                                               Sidor: 375
Bokförlag: Dial books                                                                        Utgivningsår: 2012

Brie's life ends at sixteen: Her boyfriend tells her he doesn't love her, and it breaks her heart - literally.

But now that she's D&G (dead and gone), Brie is about to discover that love is way more complicated than she ever imagined. Back in Half Moon Bay, her family has begun to unravel. Her best friend has been keeping a secret about Jacob, the boy she loved and lost—and the truth behind his shattering betrayal. And then there's Patrick, Brie's mysterious new guide and resident Lost Soul . . . who just might hold the key to her forever after.
With Patrick's help, Brie will have to pass through the five stages of grief before she's ready to move on. But how do you begin again, when your heart is still in pieces?

Jag hade inte alltför höga förväntningar på boken - jag hade faktiskt bara hört en persons omdöme när jag beställde in den från biblioteket. Men det lät som en bok som vore perfekt under sommaren, så jag bestämde mig för att ge den en chans - något som jag nu absolut inte ångrar.
Trots att boken behandlar ett sorgligt ämne så är det inte en tung berättelse. Språket flyter på bra och har en mysig känsla över sig - en känsla som även ligger över hela boken. Handlingen har sina sorgliga stunder och man kan ofta verkligen känna med Brie i det hon upplever. Men här finns också en viss dos av humor och värme som får en att dra på munnen ibland.

Brie som huvudkaraktär gillar jag. Eller rättare sagt, hennes berättarröst. Det är nog en av anledningarna till varför jag verkligen fastnar för den här boken - den har verkligen en närvaro som fångar en redan från sida ett. Ibland känns Brie aningen naiv och trögtänkt - ofta så anade eller visste jag saker långt före henne, vilket irriterade mig, men väldigt lite. Jag kan trots allt förstå att hon inte tänker helt klart - hon har precis dött och går igenom stor sorg.

Sorgen är faktiskt något som jag saknade lite.Trots att jag, som ni kanske märkt om ni läst min blogg än längre tid, helst inte läser böcker som är lite mörkare i tonen och sorgliga. Men här hade det kanske behövts lite mer då jag föreställer mig att "dö men ändå finnas kvar på något sätt" borde vara mer smärtsamt.

Men generellt så gillar jag handlingen i den här boken riktigt mycket. Det är en intressant idé, det här med att hon dör av ett krossat hjärta  - trots att det egentligen låter lite väl kliché - och sedan måste försöka gå vidare. När Brie går igenom de fem stegen för att gå vidare så ser man även en karaktärsutveckling och jag tycker i överlag att berättelsen är bra uppbyggd. Det är dock ibland lite oklart hur saker och ting fungerar, som till exempel vad man kan och inte kan göra efterlivet (som är något i stil med himlen). Detta blir lite förvirrande i vissa stunder och gör att boken - trots att den inte är helt verklighetstrogen till innehållet - blir lite orealistisk. Men det är lyckligtvis inget som stör alltför mycket under läsningens gång.

Som sammanfattning så är det här en riktigt bra bok som jag verkligen fastnar för och som suger in en i berättelsen direkt från start. Den har en härlig blandning av sorg och humor som skapar en fin historia som får med både kärlek och familje-relationer och mer därtill.
Extra roligt var att kapitel i boken hade låttitlar som namn. Jag kände igen väldigt många av dem då jag hört min pappa spela många av dem under min uppväxt. Så ett litet plus i kanten för det.
Det känns lite tråkigt att lämna tillbaka boken till biblioteket - hade gärna haft kvar den i min bokhylla. Men ja, det här är en bok som jag varmt rekommenderar!

Bokens första mening: "There's always that one guy who gets a hold on you."

Övrigt: Boken ges ut på svenska av Rabén & Sjögren i september, undet namnet Vår katastrofala historia.

Titel: Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet             Författare: Jennifer E. Smith
Originaltitel: The statistical probability of love at first sight                       Sidor: 206
Bokförlag: B Wahlströms                                                                      Utgivningsår: 2012

Vem kunde tro att fyra minuter skulle förändra allt?
Det måste vara den värsta dagen i Hadley's liv. Hennes pappa ska gifta sig med en kvinna hon aldrig har träffat och hon missar planet från New York till London. Nu är hon fast på flygplatsen i flera timmar! Men det är också dagen hon möter Oliver - drömkillen från England som ska med nästa plan till London. 
Under de följande 24 timmarna utspelar sig en oförglömlig kärlekssaga.


Nu sitter du antagligen och tänker att den här boken är en fånig och sådär puttinuttig kärlekshistoria där allting bara är så otroligt perfekt att det nästan blir för mycket? Det gjorde jag med. Men jag plockade ändå upp boken som ju trots allt fått bra kritik och som bara är drygt 200 sidor - en perfekt sommarbok, eller?

Jag blev positivt överraskad när det visade sig att den här boken var mycket mer än bara "pojke möter flicka och blir kära direkt". Visst, första halvan handlar mest om deras mysiga flygresa till London där de, som utlovat, fattar tycke för varandra. Men i den andra halvan fokuserar boken mycket mer på de två huvudkaraktärernas familje-relationer och problem. Det blir till och med lite småsorgligt ibland.
Det här är något som ger boken ett visst djup och som gör att den lite för förutsägbara och gulliga berättelsen faktiskt blir något mer än kärlek vid första ögonkastet. 

Vår huvudkaraktär Hadley är inte en favorit, men inte heller en dålig en. Hon funkar bra i den här boken och får tack vare glimtarna från hennes bakgrund och familje-situationen lite mer personlighet.
Oliver är såklart en sådan där fin och rolig kille som man gärna skulle stöta på själv - men han är inte heller någon jag kommer att minnas alltför länge. Men Hadley och Oliver funkar väldigt bra i en ganska enkel historia som denna.

Boken går fort att läsa och Jennifer E. Smith's språk flyter på bra. Däremot så tror jag att boken hade gjort sig bättre i jag-form, istället för tredje-person. Perspektiv är inte något som jag nästan aldrig tänker på när jag läser böcker, men just här så blev det lite irriterande. Ibland när "Hon" nämndes så blev jag för ett kort ögonblick förvirrad och undrade vem tjejen var och var hon kommit ifrån innan jag insåg att det var Hadley det handlade om. Nja, jag tror nog att jag-form hade passat perfekt för en bok som denna.

Sammanfattningsvis så är detta en väldigt fin kärleksberättelse som är lite förutsägbar och aningen för gullig ibland, men som har ett djup och andra fokus-punkter som väger upp boken som helhet. Så om du, som jag, inte är ett jättestort fan av "insta-love"-historier så är det kanske ändå värt att ge denna en chans? Det lönade sig ju för min del, iallafall. 
Och jag ska inte ljuga - man blev ju lite sugen på att boka biljetter till första bästa flygplan i hoppet om att stöta på en egen Oliver.

Bokens första mening: "Det kunde ha slutat annorlunda på så många olika sätt."

Titel: Aldrig släppa taget                                                      Författare: Holly Goldberg Sloan
Originaltitel: I'll be there                                                     Sidor: 288
Bokförlag: B Wahlströms                                                    Utgivningsår: 2012

De kommer från helt olika världar. De har ingenting gemensamt.
Sam Border önskar att han kunde fly. Han har fått nog av det kringflackande liv som hans psykiskt sjuka pappa lever. Men han skulle aldrig kunna överge sin lillebror Riddle som har slutat tala för länge sedan och som istället beskriver världen genom sina märkliga och detaljrika teckningar. Så möter Sam Emily och allting förändras. När han hör henne sjunga i kyrkan löser den eviga knuten i magen upp sig för första gången i hans liv och han vet att han har kommit hem. Det är kärlek vid första ögonkastet och Emilys familj tar emot Sam och Riddle med öppna armar. För första gången får Sam känna hur det är att ha en riktig familj.

Jag visste nästan ingenting om den här boken när jag började läsa. Det var bara något med boken som fick mig intresserad. Jag hade läst handlingen väldigt hastigt och förväntade mig någon sorts Romeo & Julia-historia, vilket man kanske kan säga att det är på något sätt, men det är inte alls mycket kärlek inblandat.
Istället så hade jag helt plötsligt hamnat i en bok där familj låg mest i fokus och där Sam och Riddle's dåliga situation ligger som en lite mörk och kall filt över handlingen. Jag, som oftast brukar uppskatta att kärleken inte är bokens mittpunkt, blev här lite förvirrad och fann det ganska svårt att komma in i berättelsen.

Boken berättas utifrån flera perspektiv, Sam och Emily är de karaktärer man får följa oftast. Jag gillar dem hyfsat bra, men jag fastnade inte riktigt för dem som individer. Lillebrodern Riddle's berättarröst var däremot en av de saker som jag gillade bäst med boken, hur han i sin instängda värld tänker och ser saker annorlunda. Bröderna Sam och Riddle's relation tycker jag också om, hur Sam tar hand om sin lillebror - och hur Riddle sedan, utan tvekan, tar hand om Sam när det behövs. 
Så ja, jag gillade delvis det här med många berättarperspektiv, men det blev nog lite för många karaktärer som vi fick följa för min smak - det blev lite hackigt och förvirrande.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Man kan väl säga att jag fortfarande är lite förvirrad. Den här boken innehåller så mycket mer än vad jag räknade med och var beredd på, så jag tror att jag blev lite överväldigad. Den hade många riktigt bra stunder, men tyvärr så kändes det lite för utdraget och långsamt ganska ofta vilket gjorde att jag tappade lite av lässuget och spänningen som man fick uppleva ibland. 
Men jag måste säga att jag är imponerad av Holly Goldberg Sloan har fått in så mycket på knappt trehundra sidor. 
Slutet var lite tråkigt - efter en bok som var så annorlunda från allt annat jag läst så förväntade jag mig mer när sista sidan närmade sig. Men icke. 

Så ja, det här var bra bok som verkligen är udda och speciell. Tyvärr så känner jag att jag aldrig riktigt fick grepp om den, som om jag var halvt frånkopplad under hela läsningen.
Jag rekommenderar dock att ni läser den och fattar er egen uppfattning. Förhoppningsvis så kan ni få ut mer utav den än jag, för den här boken har något annorlunda.

Grunden i bokens handling är inte så jätteunik, det kan jag hålla med om, men det finns något alldeles speciellt i den här boken. Det ligger mest i Rubys berättarröst och, som jag nämnt, hur Sonya Sones skriver. Det är igenkänning och humor överallt och där finns även lite sorg och ledsna ögonblick som är fint invävda i historien utan att ta över.
Versformen i boken ger korta rader, luftig text och en bok som man slukar på ett par timmar om tillfället finns. Det är väldigt lätt att avsluta hastigt och sedan dyka tillbaka in i boken igen. 

Karaktärerna gillar jag också. De beskrivs på ett annorlunda sätt genom Rubys berättarröst och tankar. Ruby som huvudkaraktär tycker jag också om. Hon gillar inte alls sin nya tillvaro i Los Angeles men lyckas vända det till något roligt. 
Okej, jag tror inte att jag ska prata så mycket mer om den här boken nu, för jag vill inte avslöja för mycket.
Men det är verkligen en bok som man läser med ett leende på läpparna och en härlig värme i kroppen. En av de bästa realistiska ungdomsböckerna jag läst de senaste åren!
Missa den inte!

Själv är jag nu väldigt sugen på att läsa mer av Sonya Sones!


Betyg: 9/10
Bokens första mening:
"Jag är inte så deprimerad,
med tanke på att den här
gigantiska, vingförsedda silverkulan
dundrar bort med mig från precis hela mitt liv."

Bokförlag: B Wahlströms                                                             Utgivningsår: 2011

Varje kväll när sextonåriga London Lane går och lägger sig, suddas hennes minnen ut. Istället minns hon vad som kommer att hända i framtiden. Varje morgon när hon vaknar måste hon lita till den lapp där anteckningarna från gårdagen står. Helt hopplöst blir det när hon träffar världens snyggaste kille och inte har någon minnesbild alls av honom dagen därpå. Till råga på allt ser London ibland korta bildsekvenser flimra förbi av framtiden. Bilder av en begravning får henne ur balans. Vems död är det hon bevittnar. Sin egen? Eller nya pojkvännens? Varför finns han inte med i hennes framtid? London inser att hon är tvungen att gräva i det förflutna. Varför försvann hennes minne när hon var fem? Vad var det egentligen som hände då?


Det som lockade mig till att läsa den här boken var själva idén om att huvudpersonen, London, tappar minnet av den gångna dagen varje natt. Efter att ha sett en film vid namn 50 first dates så blev jag lite nyfiken på att läsa mer om något liknande. Men sen minns ju London framtiden också. Jag trodde att det bara skulle göra boken mer spännande, ja det där med att hon ser att en begravning kommer att äga rum i framtiden.
Låter ganska rörigt kanske, och det blev det lite i början. Som när det står saker i stil med "Jag kommer att få ett C på provet. Det minns jag." så blev jag först lite fundersam innan jag kom in i boken och hela den här "omvända-minnet"-grejen.

Men när man vant sig så kunde man verkligen sätta sig in i Londons situation. Hur hon inte minns någonting alls från hennes tidigare liv och att hon försöker låtsas som att hon är som vilken vanlig tonåring som helst, då det bara är hennes mamma och hennes bästa vän som hennes tillstånd.
Själv förstår jag verkligen hur hon orkar leva ett vanligt liv. Varje morgon så måste hon läsa på högar med anteckningar för att komma ihåg vad som hänt i hennes liv den senaste tiden. Allt från gårdagens kläder till eventuella bråk med kompisar. Det känns på något sett alldeles för otroligt att hon kan leva ett så pass normalt liv.

Men om vi lämnar själva handlingen en stund och går på karaktärerna. Jag gillar London som huvudkaraktär för att hon är just det jag redan berättat: intressant och annorlunda. Killen, Luke, gillar jag också. En sådan där typisk superfin typ som finns i många varianter i dagens ungdomsböcker. Luke är väl inte den bästa manliga karaktären men han är helt klart godkänt!
Språket i boken är också bra. Dock så har jag blivit lite mer skeptisk mot översatta böcker nu när jag börjat läsa allt mer engelsk litteratur, men den här boken har ingenting att klaga på när det gäller skrivsättet. Det flyter på bra och passar bokens handling!

I slut-delen av boken så blir det lite mer thriller-känsla och det gillar jag. Det höjer boken och passar bra efter att ha läst något som mest liknade en gullig kärlekshistoria till en början. Det jag däremot tycker är synd är att när den där spänningen kommer så är det som att boken går upp ganska mycket i tempo. Det går nästan lite för fort allting när det ska börja nystas i det förflutna. Hade önskat att den delen var lite längre.
Men annars så har jag ingenting att klaga på. För det här är en bra bok med en intressant handling! Läs den!

Betyg: 7/10
Bokens första mening: "Är det inte meningen att fredagar ska vara bra dagar?"

Men trots att jag haft den så pass länge så har den inte blivit läst förrän nu. Lite av det beror på att de recensioner jag läst däremellan har varit mestadels negativa och det har gjort att jag inte kännt ett stort behov med att läsa den på en gång.
Men nu är det allså gjort. Jag försökte öppna boken och inte tänka på de dåliga recensionerna jag läst (och även de bra, för de finns ju också!) och bara läsa, nollständ på förväntningar.

Men trots att idén till handlingen gav boken en stor potential till att bli riktigt bra så har författaren tyvärr inte lyckats. Och den stora anledningen till det är karaktärerna. Ja, det finns egentligen inte så mycket att säga om var och en av dem, för de hade näst intill ingen personlighet. ALLA karaktärer kändes platta och ytliga. Man skulle nästan tro att Eden Maguire bara gav karaktärerna namn och en kort utseendebeskrivning för att kunna jobba vidare på sin idé. Det kändes i stort sett bara som att karaktärerna existerade där, utan att man lärde känna dem. Darina känns gnällig och ytlig, Phoenix känns som en stereotypisk perfekt kille - ett försök att härma killarna i alla andra böcker? Nä, ingen av dem föll mig i smaken.

Det är inte heller bara karaktärerna som är platta och intetsägande. Språket är det likaså. Meningarna är korta, snabba och sakliga. Inte heller beskriver de riktigt omgivningarna och författaren tycks inte ens ha försökt leka lite med orden någonstans? (Visst, jag läser översättningen). De kortfattade meningarna gjorde att handlingen ibland flöt på för snabbt och vissa scener gavs inte alls lika mycket rum som kanske hade behövts.
Känslorna är väldigt dåligt beskrivna i boken. De känns också väldigt orealistiska. Darina går till exempel till skolan två dagar efter att pojkvännen dött och klarar av att bete sig i stort sätt som vanligt, trots att hon "älskar Phoenix oändligt mycket". Sorgen som beskrivs känns inte heller trovärdig. 

Ja, som ni förstått så är jag inte imponerad av boken. Den kunde ha blivit bra, men saknade i stort sett allt som en bok bör ha, enligt mig. Den kändes aldrig särskilt spännande eller intressant. Som tur var så är boken väldigt lättläst och går fort att läsa så det var inga problem att ta sig igenom den. Men när jag läst sista sidan och slagit igen boken så kände jag ingenting. Inte ens besvikelse. Bara ingenting, den väckte inga känslor i mig.

Så tyvärr, jag gillar inte den här boken och skulle inte rekommendera den. Men jag kan såklart inte stå i vägen för er om ni tycker att den verkar bra!

Betyg: 2/10
Bokens första mening: "Det första jag hörde var en dörr som slog i vinden."

Uppföljare: Arizonas bok, Summers bok, Phoenix bok.

“I’ve left some clues for you.

If you want them, turn the page.

If you don’t, put the book back on the shelf, please.”

So begins the latest whirlwind romance from the New York Times bestselling authors of Nick & Norah’s Infinite Playlist. Lily has left a red notebook full of challenges on a favorite bookstore shelf, waiting for just the right guy to come along and accept its dares. But is Dash that right guy? Or are Dash and Lily only destined to trade dares, dreams, and desires in the notebook they pass back and forth at locations across New York? Could their in-person selves possibly connect as well as their notebook versions? Or will they be a comic mismatch of disastrous proportions?

Rachel Cohn and David Levithan have written a love story that will have readers perusing bookstore shelves, looking and longing for a love (and a red notebook) of their own

En bokaffär. Juletid i New York. Ett potentiellt kärlekspar. 
Tre saker som ger en bok stor potential till att vara en riktig fullträff. Och var den det måntro? 
Ja, inte långt ifrån!

Boken börjar på ett perfekt sett. Man kastas in i berättelsen direkt med hjälp av en smart första mening (se den längst ner i inlägget). Har jag berättat för er att jag älskar när första meningar är bra? Inte? Tja, nu vet ni. 
Det smarta med att dessa två författare har slagit ihop sig i en duo är att de då skriver vartannat kapitel. Ett genidrag. De skriver alltså om varsinn karaktär, vilket gör att deras personligheter blir mycket mer äkta och får sin egen röst - på ett helt annat sätt en jag förut stött på.
Språket är också väldigt bra, från båda författarna då givetvis. Det enda som blev lite jobbigt var att Dash är, som han kallar det, en "ordnörd", vilket självklart betyder att boken innehåller en hel del krångliga ord som jag inte alls förstod mig på. Visst, man kan ju hämta en ordbok och kolla upp dem, men när det kommer flera på en sida så ger man upp. Eller, jag gjorde det iallafall.

Men när jag väl accepterat att jag helt enkelt inte kommer att förstå exakt allt, så gick det ju utmärkt att kunna fokusera på själva storyn. Jag måste säga att boken är otroligt väluppbyggd. Själva idén med att de skickar en anteckningsbok emellan sig är väldigt underhållande att läsa om. Alla relationer nu för tiden behöver faktiskt inte starta via internet, bara för att vi har den tillgängligheten, eller hur? Jag tycker mer om det här sättet.

Det här är en bok som man är fast i från början till slut, ständigt nyfiken på hur relationen mellan Dash och Lily kommer att te sig när de träffas på riktigt. Passar ju otroligt bra som läsning nu kring julafton, som ni säkert förstår. Mysigt, roligt och med bra karaktärer. En bok som får en att dra på smilbanden. Ingen tio-poängare, men en riktigt bra bok!
Jag är nu mycket nyfiken på Rachel Cohn & David Levithan's andra samarbeten och även på de böcker de skrivit var för sig! - Detta är faktiskt det första jag läser av dem båda. 

Och som ni kanske förstår, så kommer jag att hålla lite utkik i de bokhandlar jag besöker. Kanske bara önsketänkande, men vem vet - kanske finner jag en liten anteckningsbok inkilad bland mina favoritböcker en vacker dag?

Betyg: 8/10
Bokens första mening: "Imagine this: You're in your favourite bookstore, scanning the shelves."

Bara om han lyckas hitta en tjej som verkligen älskar honom som han ser ut nu och som kysser honom innan två år har gått kommer förbannelsen att brytas. Och en sak till: Kyle måste också verkligen älska henne!


(Handlingen från Bonnier Carlsens hemsida)
Så det här är alltså en modern version av Skönheten och odjuret. Låter som något som kan bli riktigt bra eller kanske lite för fånigt och klyschigt. Jag själv tycker nog att boken hamnar lite där emellan.
I början så var jag ganska tveksam. Jag gillade inte alls Kyle, som såklart - ja, ni läste ju i handlingstexten ovan - är en riktig skitstövel och väldigt ytlig. Men även om det var menat att vara på det viset kändes hans karaktär väldigt platt. Jag blev bara irriterad och störde mig på hur hans personlighet var beskriven så detaljfattigt.

Språket var inte heller en höjdare enligt mig. Detta kan ju förstås bero på den svenska översättningen - jag har en känsla av att det skulle vara mycket bättre på engelska - men det kändes inte alls särskilt beskrivande och, precis som Kyle, ganska platt och trist.
Detta artade sig dock ju längre in i historian jag kom. De sista 70-50 sidorna så tänkte jag nästan inte på det alls. Kyle blev ju också mindre irriterande i och med att hans personlighet förändrades - vilket såklart är själva tanken med historian. 
Lindy var nog karaktären jag gillade bäst. Hon kändes mest uttänkt och intressant. Men däremot så tyckte jag inte att hon heller var en särskilt bra karaktär. Njaa, karaktärerna i den här boken kändes lite stereotypiska och tråkiga.

En bra sak att tänka på om du vill läsa den här boken: Du bör nog ha hyfsad koll på själva storyn om Skönheten och Odjuret. Det trodde jag att jag hade, men ju mer jag läste i boken desto mer insåg jag att jag inte alls mindes någonting från den. Antagligen så har jag inte sett Disney-versionen på minst tio år! (Måste ju ta och se den igen nu och färska upp minnet!)
Detta gjorde att jag tyckte att det kändes lite för fånigt. Det här med att stänga in någon i ens hus för att kanske, kanske hon ska bli kär i dig, det känns lite väl överdrivet. 
Som sagt, om jag hade haft originalberättelsen i färskt minne så skulle jag nog ha uppskattat den här boken mer. Men som det är så skulle jag nog ha tyckt bättre om boken om vissa saker (som troget följer originalstoryn) hade känts mindre tillgjorda och orealistiska.

Nä, mig imponerade den inte på, men om du älskar Skönheten och Odjuret och tycker att det här låter som en bra remake, då har du säkert hittat en bok som är perfekt för dig!

Betyg: 4/10
Bokens första mening: "Jag kände att alla tittade på mig, men det var något jag var van vid."

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara - Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör.
Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen - svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.


Åh, vilken underbar bok!
Var ska jag börja? Finns så mycket känslor kring den här boken. Äsch, skriv på nu Amelie, du måste ju börja någonstans! Okej, nu kör vi.
Jag gillar verkligen bokens handling. Hur Lennie förlorar sin storasyster Bailey, Bailey som hon alltid har sett upp till. Nu är hon borta och Lennie tvingas stå på egna ben, trots att hon är helt utom sig av sorg. Hon stänger sin vän Sarah och sin familj. Hennes värld faller sönder samtidigt som den första kärleken slår till.
Den här boken blir en underbar blandning av kärlek, lycka, sorg, saknad.. allt på en gång, och Jandy Nelson gör det otroligt bra.
Med levande beskrivningar och ett härligt språk beskrivs alla känslor som Lennie känner på ett otroligt äkta sett. Det känns så trovärdigt alltihop att det är svårt att inte känna exakt samma sak som hon gör.
Dessutom ÄLSKAR jag dikterna som är i början av varje kapitel. Det märks att Jandy Nelson även skriver poesi, de är så bra! Dessutom gillar jag hur det står exakt var Lennie har gömt dikten, typ i en sko i hallen t ex. 

Karaktärerna gillar jag också starkt. Lennie känns trovärdig och är en intressant person. Gillar också hur hon utrycker sig via sin klarinett. Tycker också om minnet av Bailey, även om man aldrig får träffa henne. 
Sen har vi ju Joe som är en sak i sig. Han är en sådan där bok-kille som man blir förälskad i. Men trots det så är han inte riktigt som alla de andra bok-personerna man gillar. Joe är inte den stereotypiskt mystiska och snygga typen, utan en glad och snäll person som känns väldigt levande. 

Förutom att bli lite småkär i Joe så har jag också gått och blivit förälskad i själva boken. Den är så mysig och härlig att man bara vill äta upp den! Jag har ofta kommit på mig själv med att sitta och fånle mot den (folk har troligtvis gett mig konstiga blickar under tåg-läsningen). 
Ja, det finns inte så mycket mer att säga. Detta är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst. Min uppmaning till dig är:

Läs den, älska den!

Betyg: 9/10
Bokens första mening: "Mormor är orolig för mig."

När Agnes började på gymnasiet i Stockholm så fick hon inte nya vänner som hon hoppats. Istället blev hon utanför och en nobody. Men nu när hon ska börja tvåan ska hon flytta med familjen till Umeå. Agnes ser fram emot möjligheten att få starta om på nytt - med allt.

Detta är den andra boken jag läser av Johanna Lindbäck och jag känner väl igen hennes språk från Saker som aldrig händer. Även den här boken känns fräsch, ny, modern men också väldigt enkel. Inga konstigheter utan rakt på sak och väldigt träffsäkert.

Språket är enkelt och passar bokens tema perfekt. Dialogerna och situationerna känns så äkta att man börjar undra om Johanna Lindbäck kanske har följt efter Agnes dag ut och dag in för att skaffa information till boken. Realistiska är även karaktärerna och jag tycker att Agnes är en helt okej huvudkaraktär, även om jag kunde störa mig lite på henne ibland. Men hon är ju trots allt i en jobbig situation.

Att allting i boken känns verklighetstroget gör att man lätt kommer in i den och utan problem kan sätta sig in i Agnes situation och känslor. Det var nästan läskigt hur mycket jag kunde relatera till hennes situation, jag kände precis samma oro tidigare i höst när jag började i gymnasiet, en ny skola där jag inte kände någon.
Den här boken är väldigt mysig och man läser den snabbt, säkert gärna i ett svep om man tillåts det. Den var en perfekt bok att läsa mitt emellan allt övernaturligt och äventyrligt som jag läser väldigt mycket av. Skönt att få slappna av med lite normala tonårsproblem ibland, istället för onda vampyrer, monster eller vad nu tonåringarna i fantasy-böcker får fightas med.

En bra och härlig bok av Johanna Lindbäck helt enkelt. Vill också påstå att den är bättre än Saker som aldrig händer, som jag även den tyckte om. Nu är jag riktigt sugen på att läsa hennes senaste, Välkommen hem!

Bokens första mening: "1. Var normal."
Betyg: 7/10

Hon och kompisen Emma inleder en plan för att få John tillbaka. Planen innehåller bland annat svartsjuka och det verkar bara som en del av planen när Olivia kysser en annan kille på en fest. Men när det sedan händer flera gånger är planen nästan som bortblåst och Olivia kan inte sluta lyssna på sin kropp. Men är det så fel att ligga med några killar utan att vara kär? Hur vet hon förresten om hon är kär eller bara längtar efter närhet?


Det är svårt att tro att detta är Sara Ohlssons debutroman. Hon skriver med sådan säkerhet och självklarhet att man blir imponerad. Språket är enkelt men väldigt rakt på sak och träffsäkert. Det är svårt att inte ryckas med direkt och att läsa med ständigt intresse. 
Boken går lätt och snabbt att läsa då den är uppdelad i stycken som ibland är korta och ibland är några sidor. Man bläddrar blad otroligt fort men det beror ju mycket på att man inte kan låta bli att gilla boken från första sidan. 

Känslor och situationer beskrivs väldigt äkta och man känner igen sig i nästan varje mening. Handlingen är egentligen väldigt vardaglig, något som jag vanligtvis har svårt med då jag lätt blir uttråkad, men här blir det något speciellt och jag är ständigt underhållen som läsare. En härlig humor ligger som ett täcke över orden och man blir inte deppad av att Olivia är det utan kommer istället på sig själv med att le massor av gånger.
Här finns också realistiska och bra karaktärer. Men favoriten av alla är nog Tor, Olivias bästa kompis. Han känns så jordnära och äkta, men ändå inte perfekt. Jag skulle väldigt gärna vilja ha honom som kompis!

Men Olivia vet jag inte vad jag tycker om. I början är hon helt okej, ledsen för att hennes kille har lämnat henne, för vem är inte det. Jag känner igen mig i henne då och tycker om att läsa ur hennes perspektiv. 
Men snart blir jag tyvärr riktigt trött på henne. När hon ligger med killar konstant och trasslar in sig ännu mer för varje gång för att sedan vakna upp och må dåligt. Man tänkte att hon skulle lära sig läxan efter en-två gånger men nä, inte då.
Detta tyckte jag var riktigt jobbigt att läsa och jag ville inget hellre än att gå fram till Olivia och slå till henne, alternativt hälla iskallt vatten över hennes huvud (eller varför inte båda delarna?) för att få henne att vakna upp.

Att läsa om Olivias oansvariga beteende gör tyvärr att jag måste sänka betyget på boken, för detta höll på under i stort sätt den andra halvan av boken och jag gillade det inte alls, då blev det inte kul att läsa.
Men under de sista tio sidorna så vänder boken och blir sådär riktigt bra som den var i första halvan av boken. Den avslutas riktigt bra och man känner sig ändå nöjd med boken.
Så nu när jag skriver denna recension så har det gått några dagar sen jag läste ut boken och jag kan lättare se den som helhet istället för att bara fokusera på min irritation av Olivia. En bra bok är det, även om sådant kärlekstrassel kan bli för mycket för mig.

Bokens första mening: "Han lutar armbågarna mot knäna och begraver ansiktet i händerna."
Betyg: 6/10

Men den här boken är så mycket mer än så! Här finns vänskap, sorg, svek som starka teman. Här finns också den stora frågan om att säga sanningen trots att den kan förändra allt eller till och med förstöra en hel familj. Kärleken får faktiskt inte sådär jättemycket utrymme i boken vilket jag tycket är bra. Det gör att boken får ett djup som jag inte förväntade mig när jag plockade upp boken. Kärleken får inte ta över utan kommer bara in lite ibland och förgyller boken. 

Det där med att ha en våldtäkt i centrum för bokens handling är ju också något som är ganska aktuellt och det gör att det känns trovärdigt. Karaktärerna gillar jag också, de känns äkta och det är minst lika intressant att läsa kapitlena ur Ellies perspektiv som ur Mikeys. Känslorna i boken är väldigt bra beskrivna vilket gör att man känner med karaktärerna och språket är också bra. Resultat: Det blir vackert och riktigt bra mitt i det sorgliga och jobbiga.

Även om boken började lite halvdant och segt så vägs det upp av det riktigt bra som kommer sedan. Jag tror faktiskt att Jenny Downham har lyckats överträffa sin andra bok Innan jag dör med Älskar - Hatar, för det här är verkligen en bok man stänger med ett leende på läpparna och den där känslan över att ha läst en riktigt bra bok!

Betyg: 9/10
Bokens första mening: "Mikey kunde inte fatta att det här var hans liv."