Liebster Blog Award!
Då har denna utmärkelse återvänt. Jag har fått den av både Nea och Pia - tack så jättemycket båda två!
Nu har jag alltså fått nio frågor att svara på, so here we go:
Vad ville du bli när du var liten?
Jag har sett många roliga svar till dessa och känner att mina två drömyrken från barndomen känns lite bleka i jämförelse. Jag minns att jag ville bli veterinär (innan jag sett Djursjukhuset på tv och trodde att det då endast gick ut på att gosa med djur, ungefär) och sedan artist (för ja, artister verkade coola).
Vad är du idag?
En bokbloggande tjej som går andra året på gymnasiet och där pluggar samhälle med inrikning media.
Vart vill du helst resa?
Just nu? London, utan tvekan! Kanske låter det tråkigt, men jag har faktiskt aldrig varit där, tragiskt nog. Nu har jag velat åka väldigt länge och hoppas på att 2013 kanske blir året då det sker.
Sedan vill jag åka och besöka andra storstäder i Europa och övriga världen!
Var ser du dig själv om fem år?
Hu, jag gillar inte att tänka så långt in i framtiden. Dessutom låter åldern 23 alldeles för avlägset.,. och för mycket. Hur som helst, jag hoppas att jag då gått en bra högskoleutbildning samt hunnit se mer av världen! (Om jag inte varit i London då kommer jag nog aldrig dit...)
Rött eller vitt?
Hmm... Ingen av färgerna är direkt jag. Men vitt blir det nog - en något lugnare färg.
Sommar eller vinter?
Sommar! Även om jag ofta kan tycka det är för varmt då. Men kylan står jag inte ut med och snön är bara mysig kring jul och uppskattad av mig när man kan åka skidor på den. Nej, sommar före vinter alla gånger!
Skog eller hav?
Det här är svårt. Skogen är väldigt häftig, fast å andra sidan kryllar den av kryp och är sjukt läskig på nattetid. Havet är jag rädd för - stort och blått och kan innehålla vad som helst (ni kanske minns min rädsla för hajar?). Men det är ju väldigt fint och härligt.
Jag gillar båda två, men är även obekväm i/rädd skog samt hav.
Men jag väljer nog ändå det förstnämndas - det är något magiskt över just skogen.
Vad gör dig ledsen?
Att människor behandlas olika på grund till exempel ursprung, sexualitet och kön. Att krig finns. Att samhället är ytligt. Ni vet, sådana saker.
Vad är det bästa du vet?
Mina vänner. Min familj. Att skratta. Harry Potter. Choklad. Fint väder. Böcker.
Nu har jag alltså fått nio frågor att svara på, so here we go:
Vad ville du bli när du var liten?
Jag har sett många roliga svar till dessa och känner att mina två drömyrken från barndomen känns lite bleka i jämförelse. Jag minns att jag ville bli veterinär (innan jag sett Djursjukhuset på tv och trodde att det då endast gick ut på att gosa med djur, ungefär) och sedan artist (för ja, artister verkade coola).
Vad är du idag?
En bokbloggande tjej som går andra året på gymnasiet och där pluggar samhälle med inrikning media.
Vart vill du helst resa?
Just nu? London, utan tvekan! Kanske låter det tråkigt, men jag har faktiskt aldrig varit där, tragiskt nog. Nu har jag velat åka väldigt länge och hoppas på att 2013 kanske blir året då det sker.
Sedan vill jag åka och besöka andra storstäder i Europa och övriga världen!
Var ser du dig själv om fem år?
Hu, jag gillar inte att tänka så långt in i framtiden. Dessutom låter åldern 23 alldeles för avlägset.,. och för mycket. Hur som helst, jag hoppas att jag då gått en bra högskoleutbildning samt hunnit se mer av världen! (Om jag inte varit i London då kommer jag nog aldrig dit...)
Rött eller vitt?
Hmm... Ingen av färgerna är direkt jag. Men vitt blir det nog - en något lugnare färg.
Sommar eller vinter?
Sommar! Även om jag ofta kan tycka det är för varmt då. Men kylan står jag inte ut med och snön är bara mysig kring jul och uppskattad av mig när man kan åka skidor på den. Nej, sommar före vinter alla gånger!
Skog eller hav?
Det här är svårt. Skogen är väldigt häftig, fast å andra sidan kryllar den av kryp och är sjukt läskig på nattetid. Havet är jag rädd för - stort och blått och kan innehålla vad som helst (ni kanske minns min rädsla för hajar?). Men det är ju väldigt fint och härligt.
Jag gillar båda två, men är även obekväm i/rädd skog samt hav.
Men jag väljer nog ändå det förstnämndas - det är något magiskt över just skogen.
Vad gör dig ledsen?
Att människor behandlas olika på grund till exempel ursprung, sexualitet och kön. Att krig finns. Att samhället är ytligt. Ni vet, sådana saker.
Vad är det bästa du vet?
Mina vänner. Min familj. Att skratta. Harry Potter. Choklad. Fint väder. Böcker.
Jag tänkte tyvärr vara en sådan person som inte skickar awarden vidare. Många har redan fått den och det är så svårt att välja endast fem personer. Jag ger den dock tillbaka till Nea och Pia som tack, för att deras bloggar är super och för att de är jättefina och trevliga människor!
/Amelie
/Amelie
Unravel me
Serie: Shatter me #2 Sidor: 461
Bokförlag: Harper Utgivning: Februari 2013
OBS! Recensionen kan innehålla spoilers för er som inte läst första boken i serien; Shatter me.
Juliette has escaped to Omega Point. It is a place for people like her - people with gifts - and it is also the headquarters of the rebel resistance. She is finally free from The Reestablishment, free from their plan to use her as a weapon, and free to love Adam. But Juliette will never be free from her lethal touch. Or from Warner, who wants Juliette more than she ever thought possible.
Haunted by her past and terrified of her future, Juliette knows that in her present, she will have to make some life-changing choices. Choices that may involve choosing between her heart - and Adam's life.
För ett år sedan läste jag första boken på svenska. Nu bestämde jag mig för att ta mig an nummer två på originalspråk, mest för att se hur Tahereh Mafi's unika berättarteknik ter sig med de ursprungliga orden.
Och Tahereh Mafi's språk är, som jag anat, ännu vackrare och häftigare på engelska. Jag älskar hur känslor beskrivs så målande och med starka, välformulerade liknelser. Vissa stycken är så fint skrivna att man inte kan låta bli att förundras!
Men trots detta är de första sisådär 150 sidorna i boken ganska händelselöst tråkiga. Aldrig så pass att jag tappade intresset, men tillräckligt för att få mig överväga att lägga ner boken för ett tag.
Dessa sidor fokuserar väldigt mycket på Juliette, hennes tankar samt hennes relation med Adam - lite som första boken ungefär, men det blir inte lika bra här. Inte dåligt heller, men det märks tydligt att närvaron av en viss karaktär saknas.
För allting artar sig dock så fort Warner kommer in i bilden. Jag hade lite blandade känslor kring honom under första boken, men efter att ha läst mellanboken Destroy me (som är ur hans synvinkel) är han helt klart min favoritkaraktär i serien.
Medan "onda" Warner är en mycket intressant och komplex karaktär känns snälla och goda Adam väldigt blek och utan någon direkt personlighet.
Framåt andra halvan av boken byggs spänningen upp och under de sista 100-200 sidorna blir boken mycket, mycket bättre! Framåt slutet blir jag fullkomligt uppslukad och kan inte lägga den ifrån mig. Jag känner med Juliette och är så insatt att jag inte ens märker hur sidorna flyger fram.
Boken må ha varit väldigt seg i början, men sedan blir den raka motsatsen. Det är inte ofta jag blir så insatt när jag läser som jag så småningom blev när jag läste Unravel me. Så en väldigt bra bok, till slut!
Jag ser massvis fram emot bok tre i serien! Tyvärr dröjer det ännu ett år innan den kommer ut...
Bokens första mening: "The world might be sunny-side up today."
Tidigare böcker i serien: Shatter me (SV: Rör mig inte!)
Uppföljare: Hittills en bok till som är planerad för Februari 2014.
Övrigt: Boken har precis getts ut av B Wahlströms under namnet Rädda mig inte!
Catching fire - trailern är här!
Äntligen!
Vad tycker ni?
The perks of being a wallflower
Titel: The perks of being a wallflower Författare: Stephen Chbosky
Serie: - Sidor: 231
Bokförlag: Pocket Books Utgivning: Februari 2009 (f. u. Feb 1999)
Charlie is a freshman. And while he's not the biggest geek in the school, he is by no means popular. Shy, introspective, intelligent beyond years yet socially awkward, he is a wallflower, caught between trying to live his life and trying to run from it.
Charlie is attempting to navigate his way through uncharted territory: the world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.
But Charlie can't stay on the sideline forever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
Bättre sent än aldrig, antar jag. Utrycket passar, förutom på själva läsningen av boken i sig, även in på hur lång tid jag skjutit upp den här recensionen. The perks of being a wallflower var den sista boken jag läste år 2012. Och oj, vilket bra avslut bokåret fick!
Jag kände mig aningen orolig när jag öppnade boken. Det är ju minst sagt en hyllad bok vilket höjer förväntningarna rejält. Dessutom har jag alltid haft något svårt för böcker som är skrivna i dagboks eller brevform (The perks of being a wallflower har det sistnämnda formatet) just för att det ger en subjektiv syn på allt som sker.
Jag oroade mig dock i onödan. Väldigt snart var mitt intresse väckt och jag läste nyfiket vidare.
Det här är verkligen ett sådant fall där jag inte kan annat än säga att jag inte läst något liknande förut. Vår huvudkaraktär Charlie tänker på ett så unikt och observerande sätt att man gång på gång blir smått förundrad över hur författaren Stephen Chbosky lyckats skapa en sådan komplex karaktär.
Jag blir väldigt fäst vid Charlie och känner verkligen medkänsla för honom i de svåra händelserna som tas upp. Jag känner även igen mig i flera känslor som beskrivs vilket bara gör läsupplevelsen ännu starkare.
Det sker så mycket på så få sidor och det är näst intill överväldigande att läsa den. På ett bra sätt.
Men den mest intressanta karaktären i boken måste nog ändå vara Patrick, en av två kompisar som Charlie möter och som förändrar honom. Patrick har så många olika sidor och det känns ändå bara som om vi endast får skrapa lite på ytan av allt som är han.
Sam, Patrick's syster, tycker jag också om.
Det är lite svårt att säga varför jag tycker om denna bok så mycket. Jag tror faktiskt att man måste läsa boken själv för att förstå vad som är så speciellt med den.
Charlie is attempting to navigate his way through uncharted territory: the world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends; the world of sex, drugs and The Rocky Horror Picture Show, when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.
But Charlie can't stay on the sideline forever. Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.
Bättre sent än aldrig, antar jag. Utrycket passar, förutom på själva läsningen av boken i sig, även in på hur lång tid jag skjutit upp den här recensionen. The perks of being a wallflower var den sista boken jag läste år 2012. Och oj, vilket bra avslut bokåret fick!
Jag kände mig aningen orolig när jag öppnade boken. Det är ju minst sagt en hyllad bok vilket höjer förväntningarna rejält. Dessutom har jag alltid haft något svårt för böcker som är skrivna i dagboks eller brevform (The perks of being a wallflower har det sistnämnda formatet) just för att det ger en subjektiv syn på allt som sker.
Jag oroade mig dock i onödan. Väldigt snart var mitt intresse väckt och jag läste nyfiket vidare.
Det här är verkligen ett sådant fall där jag inte kan annat än säga att jag inte läst något liknande förut. Vår huvudkaraktär Charlie tänker på ett så unikt och observerande sätt att man gång på gång blir smått förundrad över hur författaren Stephen Chbosky lyckats skapa en sådan komplex karaktär.
Jag blir väldigt fäst vid Charlie och känner verkligen medkänsla för honom i de svåra händelserna som tas upp. Jag känner även igen mig i flera känslor som beskrivs vilket bara gör läsupplevelsen ännu starkare.
Det sker så mycket på så få sidor och det är näst intill överväldigande att läsa den. På ett bra sätt.
Men den mest intressanta karaktären i boken måste nog ändå vara Patrick, en av två kompisar som Charlie möter och som förändrar honom. Patrick har så många olika sidor och det känns ändå bara som om vi endast får skrapa lite på ytan av allt som är han.
Sam, Patrick's syster, tycker jag också om.
Det är lite svårt att säga varför jag tycker om denna bok så mycket. Jag tror faktiskt att man måste läsa boken själv för att förstå vad som är så speciellt med den.
Det är även en berättelse som vuxit i mina ögon allteftersom tiden gått. När jag läste ut den på nyårsafton visste jag bara att den var jättebra. Nu i april, när jag haft gott om tid att reflektera och tänka kring den, KÄNNER jag att den är jättebra.
Bokens första mening: "Dear friend, I am writing to you because she said you listen and understand and didn't try to sleep with that person at that party even though you could have."
Övrigt: Gavs ut på svenska som Wallflower av Gilla böcker i januari i år.
Bokens första mening: "Dear friend, I am writing to you because she said you listen and understand and didn't try to sleep with that person at that party even though you could have."
Övrigt: Gavs ut på svenska som Wallflower av Gilla böcker i januari i år.
Video: Nya böcker!
Bättre sent än aldrig, eller?
För mer än en månad sedan pratade jag om att göra denna video, för att visa er de böcker jag köpte för mina födelsedagspengar. Nu är den äntligen klar och innehåller även böcker jag köpt från annat håll.
Hoppas ni gillar!
/Amelie
För mer än en månad sedan pratade jag om att göra denna video, för att visa er de böcker jag köpte för mina födelsedagspengar. Nu är den äntligen klar och innehåller även böcker jag köpt från annat håll.
Hoppas ni gillar!
/Amelie
A monster calls
Titel: A monster calls Författare: Patrick Ness
Serie: - Sidor: 215
Bokförlag: Walker Books Utgivning: September 2011
The monster showed up after midnight. As they do. But it isn't the monster Conor's been expecting. He's been expecting the one from his nightmare, the one he's had nearly every night since his mother started her treatments, the one with the darkness and the wind and the screaming...
This monster is something different, though. Something ancient, something wild. And it wants the most dangerous thing of all from Conor. It wants the truth.
Boken är skriven av Patrick Ness, men idén till berättelsen kommer faktiskt från en annan författare, Siobhan Dowd, som tyvärr gick bort i cancer innan hon hann skriva den. Så Patrick Ness bestämde sig för att skriva den åt henne, kan man säga. Och tur är ju det, för annars skulle denna underbara bok inte ha funnits!
A monster calls är huvudsakligen tänkt som en barnbok, men själva berättelsen har ett väldigt djup. Det monstret försöker förklara för huvudkaraktären Conor tänker jag nog kan vara lite svårt att förstå för vissa i den åldern. Det finns liksom en dold mening där som kanske inte är alltför lätt att uppfatta.
Jag kan iallafall meddela att boken passar utmärkt för äldre läsare också!
Det är verkligen en otroligt fint skriven roman som förundrar och fängslar. Den är inte lik något annat jag läst och behandlar ett viktigt ämne på ett unikt sätt.
Det är en sådan bok man vill läsa långsamt för att riktigt suga i sig av känslan som omger den. Att inte skynda igenom denna berättelse är även något jag rekommenderar - man bör verkligen ta sig tid med den för att kunna uppleva den på bästa sätt, och för att förstå monstrets budskap till fullo.
I boken finns även effektfulla och vackert målade illustrationer som verkligen är grädden på moset. Jag älskar dem och hur de, med sin mystiska och dunkla ton, smälter så bra in med berättelsen.
A monster calls är en fin men sorglig bok som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och faktiskt fick mig att fälla en liten tår på slutet. Rekommenderas till alla!
Bokens första mening: ”The monster showed up just after midnight.”
Övrigt: B Wahlströms har översatt boken till svenska med titeln Sju minuter över midnatt.
Serie: - Sidor: 215
Bokförlag: Walker Books Utgivning: September 2011
The monster showed up after midnight. As they do. But it isn't the monster Conor's been expecting. He's been expecting the one from his nightmare, the one he's had nearly every night since his mother started her treatments, the one with the darkness and the wind and the screaming...
This monster is something different, though. Something ancient, something wild. And it wants the most dangerous thing of all from Conor. It wants the truth.
Boken är skriven av Patrick Ness, men idén till berättelsen kommer faktiskt från en annan författare, Siobhan Dowd, som tyvärr gick bort i cancer innan hon hann skriva den. Så Patrick Ness bestämde sig för att skriva den åt henne, kan man säga. Och tur är ju det, för annars skulle denna underbara bok inte ha funnits!
A monster calls är huvudsakligen tänkt som en barnbok, men själva berättelsen har ett väldigt djup. Det monstret försöker förklara för huvudkaraktären Conor tänker jag nog kan vara lite svårt att förstå för vissa i den åldern. Det finns liksom en dold mening där som kanske inte är alltför lätt att uppfatta.
Jag kan iallafall meddela att boken passar utmärkt för äldre läsare också!
Det är verkligen en otroligt fint skriven roman som förundrar och fängslar. Den är inte lik något annat jag läst och behandlar ett viktigt ämne på ett unikt sätt.
Det är en sådan bok man vill läsa långsamt för att riktigt suga i sig av känslan som omger den. Att inte skynda igenom denna berättelse är även något jag rekommenderar - man bör verkligen ta sig tid med den för att kunna uppleva den på bästa sätt, och för att förstå monstrets budskap till fullo.
I boken finns även effektfulla och vackert målade illustrationer som verkligen är grädden på moset. Jag älskar dem och hur de, med sin mystiska och dunkla ton, smälter så bra in med berättelsen.
A monster calls är en fin men sorglig bok som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och faktiskt fick mig att fälla en liten tår på slutet. Rekommenderas till alla!
Bokens första mening: ”The monster showed up just after midnight.”
Övrigt: B Wahlströms har översatt boken till svenska med titeln Sju minuter över midnatt.
John Green-kväll hos Bonnier Carlsen
På torsdagen förra veckan befann jag mig på bokkväll hos Bonnier Carlsen. 
John Green och hans senaste bok Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars på engelska) var samtalsämnet. Lisa Bjärbo ledde samtalet och ett flertal bloggare och läsare fanns på plats!
Det pratades om bokens karaktärer, hur den är skriven, svenska versionen och dess omslag och mycket mer.
Det hela var otroligt trevligt och mysigt. Mitt sug efter att läsa om boken har definitivt ökat sedan dess!
Här kan du läsa mer om träffen, hitta namn och blogglänkar till alla närvarande samt se några bilder.
Men diskussionen slutade inte där! Just nu pågår en bloggstafett om just Förr eller senare exploderar jag. Flera bloggare har redan skrivit om den, alla med olika vinklar och fokuspunkter.
Här hittar ni det första inlägget i stafetten. Därifrån kan ni sedan klicka er till nästa inlägg och så vidare. Fin och intressant läsning utlovas!
(Vill du också vara med och delta? Klicka här för mer info)
John Green och hans senaste bok Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars på engelska) var samtalsämnet. Lisa Bjärbo ledde samtalet och ett flertal bloggare och läsare fanns på plats!
Det pratades om bokens karaktärer, hur den är skriven, svenska versionen och dess omslag och mycket mer.
Det hela var otroligt trevligt och mysigt. Mitt sug efter att läsa om boken har definitivt ökat sedan dess!
Här kan du läsa mer om träffen, hitta namn och blogglänkar till alla närvarande samt se några bilder.
Men diskussionen slutade inte där! Just nu pågår en bloggstafett om just Förr eller senare exploderar jag. Flera bloggare har redan skrivit om den, alla med olika vinklar och fokuspunkter.
Här hittar ni det första inlägget i stafetten. Därifrån kan ni sedan klicka er till nästa inlägg och så vidare. Fin och intressant läsning utlovas!
(Vill du också vara med och delta? Klicka här för mer info)
Om du som läser inte ännu läst den här boken, se till att göra det snarast! Rekommenderas varmt!
Här kan du läsa min recension på engelska originalet.
/Amelie
Här kan du läsa min recension på engelska originalet.
/Amelie
Requiem
Titel: Requiem Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium #3 Sidor: 391
Bokförlag: HarperCollins Utgiving: Mars 2013
Spoilers förekommer! Läs inte denna recension om du inte redan läst bok 1-2.
After rescuing Julian from a death sentence, Lena and her friends fled to the Wilds. But the Wilds are no longer a safe haven - pockets of rebellion have opened throughout the country, and the government cannot deny the existence of Invalids.
Regulators now infiltrate the borderlands to stamp out the rebels, and as Lena navigates the increasingly dangerous terrain, her best friend, Hana, lives a safe, loveless life in Portland as the fiancée of the young mayor.
Då var det dags för ännu en serie att nå sitt slut. Efter två, på olika sätt, mycket bra böcker kommer nu den tredje och sista. Och ja, jag har lite blandade känslor om den.
Jag vill börja med att säga att Requiem är en väldigt bra bok. Många fina aspekter finns kvar och gör berättelsen underhållande.
Lauren Oliver's språk är underbart som vanligt och berättelsen flyter på fint genom hela boken. Det är ett hyfsat tempo som håller uppe min läslust. Man får följa både Lena och Hana här och jag tycker att det blir en trevlig blandning - speciellt då de båda är på motsatta sidor av den pågående revolutionen.
Jag gillar boken, helt enkelt.
Bokförlag: HarperCollins Utgiving: Mars 2013
Spoilers förekommer! Läs inte denna recension om du inte redan läst bok 1-2.
After rescuing Julian from a death sentence, Lena and her friends fled to the Wilds. But the Wilds are no longer a safe haven - pockets of rebellion have opened throughout the country, and the government cannot deny the existence of Invalids.
Regulators now infiltrate the borderlands to stamp out the rebels, and as Lena navigates the increasingly dangerous terrain, her best friend, Hana, lives a safe, loveless life in Portland as the fiancée of the young mayor.
Då var det dags för ännu en serie att nå sitt slut. Efter två, på olika sätt, mycket bra böcker kommer nu den tredje och sista. Och ja, jag har lite blandade känslor om den.
Jag vill börja med att säga att Requiem är en väldigt bra bok. Många fina aspekter finns kvar och gör berättelsen underhållande.
Lauren Oliver's språk är underbart som vanligt och berättelsen flyter på fint genom hela boken. Det är ett hyfsat tempo som håller uppe min läslust. Man får följa både Lena och Hana här och jag tycker att det blir en trevlig blandning - speciellt då de båda är på motsatta sidor av den pågående revolutionen.
Jag gillar boken, helt enkelt.
MEN. Det där ordet kommer ofta in när jag tänker kring vad jag tyckte om boken. "Det var bra, MEN..." Ja, jag har ett fåtal problem med boken som tyvärr gjorde att jag blev smått besviken.
Kärlekstriangeln blir nu ett riktigt faktum i och med att en viss Alex bestämde sig för att dyka upp i slutet av förra boken. Jag har lite blandade känslor kring detta då jag faktiskt börjat finna Julian intressant som karaktär. Dessutom blir jag smått irriterad över den spänning som ligger mellan Lena och Alex. Jag förstår den, efter allt som hänt sedan de sist sågs, men det blir ändå lite, lite för fånigt och trånigt.
Det som var den största besvikelsen var dock att boken kändes för mesig för att vara avslutet på den riktigt bra trilogi det här faktiskt varit.
Jag blev kände mig varken lika stort intresse för samhället som med Delirium, eller lika engagerad och fängslad av händelserna och spänningen som med Pandemonium.
Många har klagat över slutet och blivit besvikna över hur trilogin avslutades. Själv gillar jag slutet, på ett vis. Det är annorlunda mot hur böcker vanligtvis slutar och är fint på sitt sätt.
För mig är det mer hela boken jag är smått besviken över. Jag förväntade mig mer - mer av allt, egentligen. Något större och mer episkt då detta ändå är tredje och sista delen.
Pandemonium var spännande och actionfylld, vilket även den här boken hade små influenser av, men allt gick bara så fort. Poff! så var boken över, utan att jag knappt hunnit få känslan för den.
Det kändes nästan som om jag bara fick läsa halva boken, ungefär. Sedan var det över.
Så även om jag på ett vis gillar hur Lauren Oliver avslutade serien är jag även lite smått besviken över att den inte var mer. Kanske mer intriger och händelser i början, en längre bok. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha, men något saknades, helt klart.
Requiem är en bra bok - riktigt bra i vissa stunder - men den föll lite platt som helhet.
Bokens första mening: "I've started dreaming of Portland again."
Tidigare böcker i serien: Delirium, Pandemonium.
Sammanfattning: Mars 2013
Antal böcker: 5
Antal sidor: 1945
Månadens bok:
Insurgent av Veronica Roth.
Antal sidor: 1945
Insurgent av Veronica Roth.
Denna uppföljare börjar bara ögonblick efter Divergent's slut och direkt kastas man in i handlingen. Hur ska Tris och de andra gå vidare efter de dramatiska händelserna i slutet av bok ett?
Jag var rädd för att Insurgent inte skulle nå upp till mina förväntningar, men det tycker jag definitivt att den gjorde! Kanske inte riktigt lika vass som Divergent, men på flera plan lika bra eller kanske till och med bättre.
Utvärdering av månaden:
Mycket bra läsning i mars! The battle of the labyrinth var en stark kandidat till "Månadens bok"-titeln, men Insurgent knep den denna gång.
Inför april...
Jag har så många serier som jag känner att jag verkligen borde börja på/fortsätta med nu. Det är nog dags att plocka upp nästa bok i The mortal instruments nu, tror jag. Dessutom känner jag mig lite utanför som inte hoppat på Bloodlines-tåget ännu - speciellt nu när alla tycks prata om tredje boken som nyss kom ut! Vi får se vad som hinns med.
Alla böcker i mars 2013:
Insurgent av Veronica Roth
Raven av Lauren Oliver
Requiem av Lauren Oliver
The host av Stephenie Meyer (omläsning)
The battle of the labyrinth av Rick Riordan
Jag var rädd för att Insurgent inte skulle nå upp till mina förväntningar, men det tycker jag definitivt att den gjorde! Kanske inte riktigt lika vass som Divergent, men på flera plan lika bra eller kanske till och med bättre.
Utvärdering av månaden:
Mycket bra läsning i mars! The battle of the labyrinth var en stark kandidat till "Månadens bok"-titeln, men Insurgent knep den denna gång.
Inför april...
Jag har så många serier som jag känner att jag verkligen borde börja på/fortsätta med nu. Det är nog dags att plocka upp nästa bok i The mortal instruments nu, tror jag. Dessutom känner jag mig lite utanför som inte hoppat på Bloodlines-tåget ännu - speciellt nu när alla tycks prata om tredje boken som nyss kom ut! Vi får se vad som hinns med.
Alla böcker i mars 2013:
Insurgent av Veronica Roth
Raven av Lauren Oliver
Requiem av Lauren Oliver
The host av Stephenie Meyer (omläsning)
The battle of the labyrinth av Rick Riordan
Filmtrailers: City of Bones & Sea of monsters
Två filmtrailers har släppts i dagarna!
The mortal instruments: City of Bones:
The mortal instruments: City of Bones:
Tycker att det här ser riktigt bra ut! Humor, snygga specialeffekter, action... Ja, jag gillar det. Skådespelarna ser ut att passa för sina respektive roller också, tycker jag.
Ett plus för att de inte fokuserar för mycket på romans i trailern, utan mer på den "mystiska världen som finns gömd mitt ibland oss". Ser massor fram emot denna film!
Percy Jackson & the Olympians: Sea of Monsters:
Jag vet att många Percy Jackson-fans har negativa eller blandade åsikter om att även bok två i serien ska bli film. The lightning thief var väl ingen suverän filmadaption, det kan jag medge. Däremot var jag väldigt sen med att hoppa på Percy Jackson-tåget (såg faktiskt filmen på bio först) och är, kanske just därför, ganska positivt inställd till den här filmen!
Trailern ser faktiskt riktigt bra ut och det verkar som att de tänker följa bokens händelser ganska strikt denna gång. Jag är sugen på att se den!
Vad tycker och tänker ni om dessa trailers? Och om respektive filmadaption i allmänt?
/Amelie
Trailern ser faktiskt riktigt bra ut och det verkar som att de tänker följa bokens händelser ganska strikt denna gång. Jag är sugen på att se den!
Vad tycker och tänker ni om dessa trailers? Och om respektive filmadaption i allmänt?
/Amelie
Berättelser från Engelsfors
Titel: Berättelser från Engelsfors Författare: Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Illustratörer: Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johansson Sidor: 112
Serie: Engelsforstrilogin #2.5 Utgivning: Rabén & Sjögren, Mars 2013
Välkommen tillbaka till Engelsfors!
Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem - i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld.
Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen - Nyckeln.
Jag har aldrig dragits speciellt mycket till seriealbum. Inte för att jag har något emot dem, egentligen, men jag föredrar nog text framför bilder. Antagligen för att själv få föreställa mig saker och ting.
Men detta album har jag sett fram emot sedan jag hörde att det skulle komma. För vem vill inte ha mer Engelsfors?
Jag var lite rädd att bilden jag har av alla karaktärer skulle förstöras något i och med att jag får se dem tecknade, men så blev det inte alls! Det var bara roligt att få se människorna, miljöerna och allt annat runt omkring i ett nytt format.
Alla tre serietecknarna har gjort ett väldigt bra jobb. Jag gillar hur man tydligt ser att de har olika stilar, men hur de ändå fungerar så bra tillsammans!
Jag älskar verkligen idén med Mona Månstråle och hennes tarotkort. De berättelser vi får ta del av är dessutom en bra blandning av olika perspektiv och tidpunkter. Författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg lyckas även få karaktärernas berättarröster att lysa igenom, trots den klart förminskade mängden av ord här gentemot böckerna.
Seriealbumet läses på mindre än en timma, men man kan inte låta bli att sitta och titta lite extra länge på något uppslag eller en speciell bild. Vissa är verkligen särskilt snygga och speglar känslor på ett fint och intressant sätt.
Så snyggt jobbat, alla inblandade!
Det enda negativa jag har att säga är väl kanske att detta seriealbum inte lämnade mig direkt tillfredställd, utan snarare mer otålig inför Nyckeln än tidigare. Det kändes mer som om vi skrapade på ytan av den fulla sanningen - lite som att få en chokladask, men endast tillåtas äta en, två bitar.
Fast detta är ju knappast ett riktigt klagomål, utan mer ett bevis på att jag verkligen, verkligen ser fram emot den tredje boken i serien.
Berättelser från Engelsfors är perfekt för dig som älskar Engelsforstrilogin! Se bara till att läsa både Cirkeln och Eld, för vissa händelser som nämns är saker man får veta i de två böckerna.
Tidigare delar i serien: Cirkeln, Eld.
Uppföljare: Nyckeln.
Illustratörer: Kim W Andersson, Lina Neidestam & Karl Johansson Sidor: 112
Serie: Engelsforstrilogin #2.5 Utgivning: Rabén & Sjögren, Mars 2013
Välkommen tillbaka till Engelsfors!
Engelsfors är en stad med många hemligheter. Här avslöjas några av dem - i serieform. I åtta berättelser får vi följa De utvalda och personerna runt omkring dem, från tiden innan händelserna i Cirkeln till tiden efter Eld.
Vi får till och med en glimt av vad som händer i sista delen - Nyckeln.
Jag har aldrig dragits speciellt mycket till seriealbum. Inte för att jag har något emot dem, egentligen, men jag föredrar nog text framför bilder. Antagligen för att själv få föreställa mig saker och ting.
Men detta album har jag sett fram emot sedan jag hörde att det skulle komma. För vem vill inte ha mer Engelsfors?
Jag var lite rädd att bilden jag har av alla karaktärer skulle förstöras något i och med att jag får se dem tecknade, men så blev det inte alls! Det var bara roligt att få se människorna, miljöerna och allt annat runt omkring i ett nytt format.
Alla tre serietecknarna har gjort ett väldigt bra jobb. Jag gillar hur man tydligt ser att de har olika stilar, men hur de ändå fungerar så bra tillsammans!
Jag älskar verkligen idén med Mona Månstråle och hennes tarotkort. De berättelser vi får ta del av är dessutom en bra blandning av olika perspektiv och tidpunkter. Författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg lyckas även få karaktärernas berättarröster att lysa igenom, trots den klart förminskade mängden av ord här gentemot böckerna.
Seriealbumet läses på mindre än en timma, men man kan inte låta bli att sitta och titta lite extra länge på något uppslag eller en speciell bild. Vissa är verkligen särskilt snygga och speglar känslor på ett fint och intressant sätt.
Så snyggt jobbat, alla inblandade!
Det enda negativa jag har att säga är väl kanske att detta seriealbum inte lämnade mig direkt tillfredställd, utan snarare mer otålig inför Nyckeln än tidigare. Det kändes mer som om vi skrapade på ytan av den fulla sanningen - lite som att få en chokladask, men endast tillåtas äta en, två bitar.
Fast detta är ju knappast ett riktigt klagomål, utan mer ett bevis på att jag verkligen, verkligen ser fram emot den tredje boken i serien.
Berättelser från Engelsfors är perfekt för dig som älskar Engelsforstrilogin! Se bara till att läsa både Cirkeln och Eld, för vissa händelser som nämns är saker man får veta i de två böckerna.
Tidigare delar i serien: Cirkeln, Eld.
Uppföljare: Nyckeln.
Filmrecension: The Host
Hejsan, det var ett tag sedan! Jag lever, mår bra och njuter för tillfället av ett efterlängtad påsklov.
I tisdags var jag på förhandsvisning av The Host - en filmatisering jag sett fram emot väldigt länge. Boken älskade jag år 2009 (recension á la Amelie 14 år här). Jag läste om den som förberedelse nu innan och tyckte mycket om den återigen.
Filmen då? Tja... Låt oss räkna upp lite plus och minus.
(OBS. Ifall du inte läst boken och verkligen inte vill veta någonting av vad som sker innan du ser filmen, så kanske du inte bör läsa plus och minus-sektionen.)
+ Skådespelarna. De passade fint i sina roller och gjorde ett helt klart godkänt jobb. Anledningen till att jag inte riktigt kan berömma mer än så är för att de inte fick speciellt mycket utrymme att glänsa, enligt mig.
+ Världsuppbyggnaden. Den framtida världen och dess situation förklarades bra och smidigt. Allt var snyggt gjort, speciellt miljöer och platsval.
+ Melanie's och Jared's relation. (Det lilla man får se, alltså) Man får ta del av detta i tillbakablickar tillsammans med själen Wanderer. Det var fint och bra gjort.
+ Bilscenen. Jag ska inte säga mer än så, men ni som sett filmen förstår nog. Tyckte att den stunden i filmen berörde och var viktig.
- För fort. Visst, boken är drygt 600 sidor och filmen två timmar. Det är väl klart att det inte riktigt funkar perfekt, eller hur? Men det var verkligen dåligt med utrymme för karaktärsutveckling och för lite fokus på hur allt funkade i framtidssamhället. Tyvärr.
- Wanderer's och Ian's relation. Hör lite ihop med punkten ovan. Tycker verkligen om deras förhållande i boken, men här gick allt bara alldeles för fort. Från mordförsök till kyss. Väldigt synd. Men som jag sa om filmen när jag lämnade biosalongen: "Too much kissing, too little bonding".
- Vissa scener var för långa/korta. Scener som kändes aningen utdragna hade kunnat kortas av och gett mer tid åt viktigare saker. Ja, jag tittar bland annat återigen på er, filmkyssar. (Låter kanske fånigt, men ett antal sekunder hade kunnat sparas på just de scenerna).
- Saknade action. Nej, boken har inte rafflande fighting-scener, men på vita duken behövs lite sådant. Dessutom utlovade trailern mer spänning än filmen faktiskt hade.
- Brummande bilar. En fjuttig detalj, men de silverglänsande fordonen som Sökarna använde var väldigt skrattretande där de (antagligen för att visa hur snabba och bra dessa framtidsmakapärer är) brummade fram. Det lät som ett tv-spel med bilar, ungefär.
Nu kanske jag lät väldigt negativ, men nja, fullt så illa var det ju inte. Jag tyckte att filmen var bra, om än med en del brister. Det var en trevlig och mysig filmupplevelse. Jag hade inte förväntat mig alltför mycket, vilket kanske gynnade mig. Kanske var det även positivt att jag läst boken, för jag har fått intrycket av att de som inte gjort det inte tyckte lika mycket om filmen.
Jag kan förstå varför filmen fått ett ganska ljummet mottagande, men att den fullkomligt sågats av flera kritiker känns inte riktigt rätt. Det sägs att den "inte alls är nya Twilight", men helt ärligt - trodde vi det? Att förvänta sig något sådant är ju lite dumt. Synd (men inte alls särskilt förvånande) att det fokuseras så mycket på denna jämförelse istället för filmen i sig.
Filmen då? Tja... Låt oss räkna upp lite plus och minus.
(OBS. Ifall du inte läst boken och verkligen inte vill veta någonting av vad som sker innan du ser filmen, så kanske du inte bör läsa plus och minus-sektionen.)
+ Skådespelarna. De passade fint i sina roller och gjorde ett helt klart godkänt jobb. Anledningen till att jag inte riktigt kan berömma mer än så är för att de inte fick speciellt mycket utrymme att glänsa, enligt mig.
+ Världsuppbyggnaden. Den framtida världen och dess situation förklarades bra och smidigt. Allt var snyggt gjort, speciellt miljöer och platsval.
+ Melanie's och Jared's relation. (Det lilla man får se, alltså) Man får ta del av detta i tillbakablickar tillsammans med själen Wanderer. Det var fint och bra gjort.
+ Bilscenen. Jag ska inte säga mer än så, men ni som sett filmen förstår nog. Tyckte att den stunden i filmen berörde och var viktig.
- För fort. Visst, boken är drygt 600 sidor och filmen två timmar. Det är väl klart att det inte riktigt funkar perfekt, eller hur? Men det var verkligen dåligt med utrymme för karaktärsutveckling och för lite fokus på hur allt funkade i framtidssamhället. Tyvärr.
- Wanderer's och Ian's relation. Hör lite ihop med punkten ovan. Tycker verkligen om deras förhållande i boken, men här gick allt bara alldeles för fort. Från mordförsök till kyss. Väldigt synd. Men som jag sa om filmen när jag lämnade biosalongen: "Too much kissing, too little bonding".
- Vissa scener var för långa/korta. Scener som kändes aningen utdragna hade kunnat kortas av och gett mer tid åt viktigare saker. Ja, jag tittar bland annat återigen på er, filmkyssar. (Låter kanske fånigt, men ett antal sekunder hade kunnat sparas på just de scenerna).
- Saknade action. Nej, boken har inte rafflande fighting-scener, men på vita duken behövs lite sådant. Dessutom utlovade trailern mer spänning än filmen faktiskt hade.
- Brummande bilar. En fjuttig detalj, men de silverglänsande fordonen som Sökarna använde var väldigt skrattretande där de (antagligen för att visa hur snabba och bra dessa framtidsmakapärer är) brummade fram. Det lät som ett tv-spel med bilar, ungefär.
Nu kanske jag lät väldigt negativ, men nja, fullt så illa var det ju inte. Jag tyckte att filmen var bra, om än med en del brister. Det var en trevlig och mysig filmupplevelse. Jag hade inte förväntat mig alltför mycket, vilket kanske gynnade mig. Kanske var det även positivt att jag läst boken, för jag har fått intrycket av att de som inte gjort det inte tyckte lika mycket om filmen.
Jag kan förstå varför filmen fått ett ganska ljummet mottagande, men att den fullkomligt sågats av flera kritiker känns inte riktigt rätt. Det sägs att den "inte alls är nya Twilight", men helt ärligt - trodde vi det? Att förvänta sig något sådant är ju lite dumt. Synd (men inte alls särskilt förvånande) att det fokuseras så mycket på denna jämförelse istället för filmen i sig.
Nej, det var långt ifrån en perfekt filmatisering. Men från mig får den iallafall godkänt.
/Amelie
